Ofrivilliga tillbakablickar, plötsliga minnen som dyker upp som en blixt från klar himmel, spöken av känslor jag hade för flera år sedan, känslor som sedan länge är döda och begravda långt inom mig. Det händer då och då att det förflutna gör sig påmint och det är sällan jag uppskattar det.
jag står ute, ensam. drar långsamma bloss från min cigarett. tänker varje gång att jag borde sluta, men att jag inte vill. drar ett djupt andetag, andas in den kyliga luften. viker mig plötsligt dubbel, med tårar rinnande nerför kinderna. exakt såhär kändes luften i mina lungor någon av alla de dagar som jag spenderade i helvetet. exakt såhär smakade cigaretterna jag rökte när jag försökte glömma allt. plötsligt känner jag skuggorna av de känslorna; ensamheten, den obesvarade kärleken och den fruktansvärda sorgen jag gick igenom då. jag kommer aldrig glömma, för jag tillåts aldrig att glömma.
Det är en absurd känsla att bli påmind om hur långt nere på botten man har varit. Absurd, men kanske, när jag tänker efter, hälsosam. En oregelbunden påminnelse om att inte ta det jag har för givet, att uppskatta de små ögonblicken och aldrig glömma varför jag är den jag är idag.
När livet går från kaos till ordning är det inget man lägger märke till. Plötsligt är du bara där. När det är på andra hållet, att ordning går till kaos, då märker du det. Du märker det med varje cell i din kropp, med varje känsla du någonsin känt. Och trots det, trots att du känner av kaoset så det svartnar framför ögonen på dig, uppskattar du sällan ordningen när den väl skingrar skuggorna. Otacksam som få.
/ s.pehrson
söndag 19 oktober 2014
söndag 16 juni 2013
16 Juni 2013
Idag är det exakt ett år sedan jag bestämde mig för att sluta äta kött och kyckling. Ett år som jag är fruktansvärt stolt över, men också ett år som har präglats av oförståelse och ifrågasättningar. Alla dessa frågor och all denna brist på förståelse är sådant som jag fått vänja mig vid, sådant jag har fått lära mig att hantera. Inte hade jag, för ett år sedan, en aning om att jag skulle bli tvungen att försvara mig själv och mitt beslut.
Att jag vaknade ur en dröm där jag jagades av en enorm köttbulle och därefter inte vågar äta vare sig kött eller kyckling är det stående skämtet bland vänner och familj då min vegetariska diet kommer på tal. Det var kul första gången. I dagsläget kan jag inte ens minnas vem som drog skämtet först, och det spelar ingen roll, för det är inte skämtet i sig jag vill poängtera. Det är bristen på respekt och genuint intresse. Det är väldigt lätt att agera oberörd, men innerst inne är det inte bara irriterande och drygt, men också sårande, att bli ifrågasatt på det sättet. Jag ifrågasätter inte varför ni äter kött, varför ska ni då ifrågasätta varför jag inte gör det? För det finns ingen dröm om en Sara-ätande köttbulle. Det finns bara en Sara som efter lång eftertanke tog ett beslut. Ett beslut som är menat som ett statement mot en vidrig och fruktansvärd industri. Men det kanske låter som ett skämt det också, eller?
Jag är medveten om att mitt val varken räddar några djur eller gör någon större inverkan på den industri jag sätter mig emot, men den räddar mitt samvete. Det är där jag börjar; med att rädda mig själv. Därefter kanske jag kan börja rädda de varelser som mest behöver det. Så hur bra skämt ni än kommer på så är jag inte intresserad.
Jag hade kunnat skriva en roman angående detta, men det här täcker mina mest ytliga känslor i ämnet. Så, med detta sagt tänker jag fortsätta min semester!
take care / s.pehrson
Att jag vaknade ur en dröm där jag jagades av en enorm köttbulle och därefter inte vågar äta vare sig kött eller kyckling är det stående skämtet bland vänner och familj då min vegetariska diet kommer på tal. Det var kul första gången. I dagsläget kan jag inte ens minnas vem som drog skämtet först, och det spelar ingen roll, för det är inte skämtet i sig jag vill poängtera. Det är bristen på respekt och genuint intresse. Det är väldigt lätt att agera oberörd, men innerst inne är det inte bara irriterande och drygt, men också sårande, att bli ifrågasatt på det sättet. Jag ifrågasätter inte varför ni äter kött, varför ska ni då ifrågasätta varför jag inte gör det? För det finns ingen dröm om en Sara-ätande köttbulle. Det finns bara en Sara som efter lång eftertanke tog ett beslut. Ett beslut som är menat som ett statement mot en vidrig och fruktansvärd industri. Men det kanske låter som ett skämt det också, eller?
Jag är medveten om att mitt val varken räddar några djur eller gör någon större inverkan på den industri jag sätter mig emot, men den räddar mitt samvete. Det är där jag börjar; med att rädda mig själv. Därefter kanske jag kan börja rädda de varelser som mest behöver det. Så hur bra skämt ni än kommer på så är jag inte intresserad.
Jag hade kunnat skriva en roman angående detta, men det här täcker mina mest ytliga känslor i ämnet. Så, med detta sagt tänker jag fortsätta min semester!
take care / s.pehrson
söndag 18 november 2012
Boy and girl meet by the great design
Man förväntar sig så mycket av kärleken att det i princip
uppslukar all ens tid. Så mycket att besvikelserna i slutändan får ett
övertag. Om det är något jag har lärt mig av kärlek så är det att det
gör ont. Ont. Ont ända in i den djupaste hålan i din kropp. Det är
fantastiskt, hemskt, underbart och fruktansvärt på samma gång. Jag
avskyr fenomenet kärlek lika mycket som jag hatar det. Jag hatar att jag
älskar och jag älskar att jag hatar. Är jag skadad eller är jag bara
ett offer för vad verkligheten egentligen, bakom alla fina fasader, har
att erbjuda? Den som svarar på det, och tror på det själv, är en lycklig
och blind jävel.
I slutändan blir man (du och jag) besviken. Kärlek är aldrig det man vill att det ska vara. Aldrig det man har sett på film, läst om i böcker eller hört om i sagor. Kärlek är det vi människor behöver och längtar efter för att bevara någon slags självbevarelsedrift. Människan är skapt för att leva två och två. Och det är klart att det utnyttjas till det oändliga i det samhälle vi lever i och därför skapas en hysteri kring 'fenomenet' kärlek. Kärlek behöver inte förstoras mer. Det är komplicerat som det är. Hårt. Svårt. Krävande. Dödligt. Kärlek är minst lika farligt som cancer. Kärlek är cancer. Det äter upp dig inifrån. Skillnaden är att kärlek kan göra gott, om man har tur.
Kärlek kan dock, precis som cancer, ha en dödlig baktanke. Besvikelse. Ensamhet. Hopplöshet. Kärlek kan vara allt det man inte vill att det ska vara, och i många fall slutar det i ett eller flera (samt/eller andra) ovanstående exempel. Dödligt eller ej, kärlek är nödvändigt för att vi ska orka med vardagen, leva vidare och förr eller senare hitta oss själva. Kärlek är det vi tror att vi kan klara oss utan, men den dagen den drabbar oss kan vi inte leva utan den.
Hur förvirrande det här än var vill jag komma fram till att jag önskar att kärleken var något barmhärtigare, något mer älskvärd och något mer sagolik än den jag upplevt. Men... Jag är kanske bara ett offer trots allt?
take care / s.pehrson
I slutändan blir man (du och jag) besviken. Kärlek är aldrig det man vill att det ska vara. Aldrig det man har sett på film, läst om i böcker eller hört om i sagor. Kärlek är det vi människor behöver och längtar efter för att bevara någon slags självbevarelsedrift. Människan är skapt för att leva två och två. Och det är klart att det utnyttjas till det oändliga i det samhälle vi lever i och därför skapas en hysteri kring 'fenomenet' kärlek. Kärlek behöver inte förstoras mer. Det är komplicerat som det är. Hårt. Svårt. Krävande. Dödligt. Kärlek är minst lika farligt som cancer. Kärlek är cancer. Det äter upp dig inifrån. Skillnaden är att kärlek kan göra gott, om man har tur.
Kärlek kan dock, precis som cancer, ha en dödlig baktanke. Besvikelse. Ensamhet. Hopplöshet. Kärlek kan vara allt det man inte vill att det ska vara, och i många fall slutar det i ett eller flera (samt/eller andra) ovanstående exempel. Dödligt eller ej, kärlek är nödvändigt för att vi ska orka med vardagen, leva vidare och förr eller senare hitta oss själva. Kärlek är det vi tror att vi kan klara oss utan, men den dagen den drabbar oss kan vi inte leva utan den.
Hur förvirrande det här än var vill jag komma fram till att jag önskar att kärleken var något barmhärtigare, något mer älskvärd och något mer sagolik än den jag upplevt. Men... Jag är kanske bara ett offer trots allt?
take care / s.pehrson
tisdag 13 november 2012
Var det bättre förr?
Att läsa gamla blogginlägg är lite som att se ner på nutiden. Under läsningens gång undrar jag om det inte var så att jag var roligare förr, att mitt liv var mer händelserikt då eller att jag var en bättre människa i största allmänhet. Jag har skrivit inlägg som får mig att vika mig dubbel av skratt. Jag har skrivit inlägg som kan jämföras med kortare romaner för att mina dagar varit så fullspäckade. Jag har skrivit inlägg som idag kan få mig att häpna över hur djupa och intelligenta de verkar. Och vad skriver jag idag? Ett inlägg om gamla inlägg.
Kanske hade jag bara ett större behov av att dokumentera min vardag. Kanske uppskattade jag saker och ting på ett annat sätt än jag gör idag. Jag försöker föreställa mig en veckas blogginlägg från min nuvarande vardag. Kväver en gäspning. Försöker igen. Inte en chans. Jag har aldrig brytt mig om ifall någon läser det jag skriver eller inte, det är en rakt igenom självisk handling, men jag kan inte ens tänka mig att utsätta mig själv för en uttråkning av de massiva proportionerna som mitt liv i ord hade gett upphov till.
Antingen ger jag upp det här projektet helt (men det känns lite som skjuta mitt förflutna i ryggen), eller så ger jag mig själv något att skriva om (men det känns lite som om det är lättare sagt än gjort). Dilemma i i-landsklass.
Sara, när du läser det här om tre år hoppas ditt nuvarande jag, som då kommer vara ditt dåvarande jag, att du... Jag vet inte ens vad jag hoppas på för mig själv. Kanske att jag inte längre är en så pass sorglig individ så jag måste skriva om det som varit. Kanske att jag för en gångs skull lyckats med något.
take care / s.pehrson
Kanske hade jag bara ett större behov av att dokumentera min vardag. Kanske uppskattade jag saker och ting på ett annat sätt än jag gör idag. Jag försöker föreställa mig en veckas blogginlägg från min nuvarande vardag. Kväver en gäspning. Försöker igen. Inte en chans. Jag har aldrig brytt mig om ifall någon läser det jag skriver eller inte, det är en rakt igenom självisk handling, men jag kan inte ens tänka mig att utsätta mig själv för en uttråkning av de massiva proportionerna som mitt liv i ord hade gett upphov till.
Antingen ger jag upp det här projektet helt (men det känns lite som skjuta mitt förflutna i ryggen), eller så ger jag mig själv något att skriva om (men det känns lite som om det är lättare sagt än gjort). Dilemma i i-landsklass.
Sara, när du läser det här om tre år hoppas ditt nuvarande jag, som då kommer vara ditt dåvarande jag, att du... Jag vet inte ens vad jag hoppas på för mig själv. Kanske att jag inte längre är en så pass sorglig individ så jag måste skriva om det som varit. Kanske att jag för en gångs skull lyckats med något.
take care / s.pehrson
söndag 19 augusti 2012
Maybe we're torn apart
Jag kanske inte är den du önskar att jag vore, eller den jag borde vara och så vidare... Men jag försöker vara allt för dig. Allt. Jag försöker, varenda minut av min existens just nu går ut på att försöka vara den du vill att jag ska vara. Och nu misslyckas jag. Men om du har lärt dig samma sak angående mänskligheten som jag har så förstår du att misslyckandet är en del av oss, en del av dem vi är. En del av den jag är. Och om du inte har lärt dig det av mig än så vet du nu; misslyckande är det jag går ut på.
Jag kan säga allt, och ingenting. Det gör ingen skillnad. Inte för mig. För mig är det vad Du säger som spelar roll, och vad du Inte säger spelar en ännu större roll. För jag kan se vad du vill säga, men att du inte säger det gör mer skada än du tror. Att du tror att jag klarar allt är en komplimang i sig, men det är när jag inte klarar mig som du är som allra viktigast. Och vem ska veta när jag behöver dig som mest om inte du?
Min Iphone ligger tyst. Det sista du skrev tog så hårt så jag tvingades ut. Tvingades ut på trappan med andan i halsen och tårarna rinnande nerför kinderna. Jag kanske inte är den du trodde. Jag kanske är för... oerfaren.För ung. För sorglig och alldeles för förstörd. För med mig kommer en historia som inte är vad den borde vara för en 20-åring. Och jag låtsas så mycket. Och jag är så bra på det. Men jag vill att du ska se när jag låtsas. För vad är vi annars om inte främlingar för varandra?
Jag kan skriva tusen ord och tusen meningar och tusen sidor. Men vad gör det om du ändå inte förstår? Vad gör det om dem skrivna orden bara förblir olästa ord? Ingenting. De gör ingen skillnad. Och mina skrivna ord är allt jag har just nu.
take care / s.pehrson
måndag 4 juni 2012
Shine a light on me
Det är rätt intressant hur ett datum kan påverka en så pass mycket. Så pass mycket så att du på väg hem efter en underbar kväll med underbara människor brister i gråt. På vägen möter du din mamma och snyftar fram att idag är en sådan dag då allt känns rätt och fel på samma gång. Väl hemma förstår du att det är datumet i sig och inte personen som är förknippad med datumet som får dig att må som du gör. Men denna dag, 4 juni 2012, tänker jag tillägna fina minnen. Fina minnen som får mig att le och vara stolt över den jag är idag. Men jag tänker även unna mig underbara framtidsutsikter och glädje åt att fortfarande vara vid liv. Trots allt som varit.
take care / s.pehrson
take care / s.pehrson
onsdag 30 maj 2012
Gå din väg, men stanna
Jag har alltid hatat förväntningar. I synnerhet de förväntningar som berör mig, som andra har om mig. Att jag kanske skulle vara på ett visst sätt, bete mig på ett annat, reagera si och så på allt och alla. Och lika mycket som jag hatar andras förväntningar angående min personlighet/prestation, så hatar jag mina egna förväntningar på andra. Jag vet att jag borde veta bättre. Efter alla dessa år av svek och lögner från diverse perioder av mitt liv och från diverse då betydande personer, så borde jag veta bättre. Men tro fan att jag aldrig lär mig.
Och varför skulle jag behöva lära mig? Hade det inte varit för alla de idioter som på olika sätt förstört allt vad tillit och hopp innebar för mig, så hade jag inte varit så jävla fucked som jag är. Och trots att jag är så förstörd (ta det lugnt alla, jag mår bra, jättebra, jag bara... tänker) som jag är, så ger jag mig fan på att det är en bra idé att lita på folk. Why oh fucking why är jag så jävla dum? Så paranoid, så innerligt bitter och så jävla lätt att lura bort. Shit tjejen, du är dum. På riktigt. Ge fan i det här. För vad tjänar jag på att bygga upp ett förtroende baserat på förväntningar och förhoppningar, när det enda jag alltid fått är glassplitter i ögonen som får mig att gråta mig själv sönder och samman. Jag tjänar förmodligen mer än jag förlorar, men jag orkar fan inte förlora fler gånger.
Tänk om man bara kunde bry sig om saker och ting (och människor) så pass mycket som är nödvändigt och hälsosamt? Eller om man kunde bry sig om sig själv tillräckligt mycket för att för en gångs skull ge fan i att folk inte förstår, att folk förändras och att folk forsvinner. Tänk om...
take care / s.pehrson
Och varför skulle jag behöva lära mig? Hade det inte varit för alla de idioter som på olika sätt förstört allt vad tillit och hopp innebar för mig, så hade jag inte varit så jävla fucked som jag är. Och trots att jag är så förstörd (ta det lugnt alla, jag mår bra, jättebra, jag bara... tänker) som jag är, så ger jag mig fan på att det är en bra idé att lita på folk. Why oh fucking why är jag så jävla dum? Så paranoid, så innerligt bitter och så jävla lätt att lura bort. Shit tjejen, du är dum. På riktigt. Ge fan i det här. För vad tjänar jag på att bygga upp ett förtroende baserat på förväntningar och förhoppningar, när det enda jag alltid fått är glassplitter i ögonen som får mig att gråta mig själv sönder och samman. Jag tjänar förmodligen mer än jag förlorar, men jag orkar fan inte förlora fler gånger.
Tänk om man bara kunde bry sig om saker och ting (och människor) så pass mycket som är nödvändigt och hälsosamt? Eller om man kunde bry sig om sig själv tillräckligt mycket för att för en gångs skull ge fan i att folk inte förstår, att folk förändras och att folk forsvinner. Tänk om...
take care / s.pehrson
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)