Man förväntar sig så mycket av kärleken att det i princip
uppslukar all ens tid. Så mycket att besvikelserna i slutändan får ett
övertag. Om det är något jag har lärt mig av kärlek så är det att det
gör ont. Ont. Ont ända in i den djupaste hålan i din kropp. Det är
fantastiskt, hemskt, underbart och fruktansvärt på samma gång. Jag
avskyr fenomenet kärlek lika mycket som jag hatar det. Jag hatar att jag
älskar och jag älskar att jag hatar. Är jag skadad eller är jag bara
ett offer för vad verkligheten egentligen, bakom alla fina fasader, har
att erbjuda? Den som svarar på det, och tror på det själv, är en lycklig
och blind jävel.
I slutändan blir man (du och jag) besviken. Kärlek är aldrig det man vill att det ska vara. Aldrig det man har sett på film, läst om i böcker eller hört om i sagor. Kärlek är det vi människor behöver och längtar efter för att bevara någon slags självbevarelsedrift. Människan är skapt för att leva två och två. Och det är klart att det utnyttjas till det oändliga i det samhälle vi lever i och därför skapas en hysteri kring 'fenomenet' kärlek. Kärlek behöver inte förstoras mer. Det är komplicerat som det är. Hårt. Svårt. Krävande. Dödligt. Kärlek är minst lika farligt som cancer. Kärlek är cancer. Det äter upp dig inifrån. Skillnaden är att kärlek kan göra gott, om man har tur.
Kärlek kan dock, precis som cancer, ha en dödlig baktanke. Besvikelse. Ensamhet. Hopplöshet. Kärlek kan vara allt det man inte vill att det ska vara, och i många fall slutar det i ett eller flera (samt/eller andra) ovanstående exempel. Dödligt eller ej, kärlek är nödvändigt för att vi ska orka med vardagen, leva vidare och förr eller senare hitta oss själva. Kärlek är det vi tror att vi kan klara oss utan, men den dagen den drabbar oss kan vi inte leva utan den.
Hur förvirrande det här än var vill jag komma fram till att jag önskar att kärleken var något barmhärtigare, något mer älskvärd och något mer sagolik än den jag upplevt. Men... Jag är kanske bara ett offer trots allt?
take care / s.pehrson
söndag 18 november 2012
tisdag 13 november 2012
Var det bättre förr?
Att läsa gamla blogginlägg är lite som att se ner på nutiden. Under läsningens gång undrar jag om det inte var så att jag var roligare förr, att mitt liv var mer händelserikt då eller att jag var en bättre människa i största allmänhet. Jag har skrivit inlägg som får mig att vika mig dubbel av skratt. Jag har skrivit inlägg som kan jämföras med kortare romaner för att mina dagar varit så fullspäckade. Jag har skrivit inlägg som idag kan få mig att häpna över hur djupa och intelligenta de verkar. Och vad skriver jag idag? Ett inlägg om gamla inlägg.
Kanske hade jag bara ett större behov av att dokumentera min vardag. Kanske uppskattade jag saker och ting på ett annat sätt än jag gör idag. Jag försöker föreställa mig en veckas blogginlägg från min nuvarande vardag. Kväver en gäspning. Försöker igen. Inte en chans. Jag har aldrig brytt mig om ifall någon läser det jag skriver eller inte, det är en rakt igenom självisk handling, men jag kan inte ens tänka mig att utsätta mig själv för en uttråkning av de massiva proportionerna som mitt liv i ord hade gett upphov till.
Antingen ger jag upp det här projektet helt (men det känns lite som skjuta mitt förflutna i ryggen), eller så ger jag mig själv något att skriva om (men det känns lite som om det är lättare sagt än gjort). Dilemma i i-landsklass.
Sara, när du läser det här om tre år hoppas ditt nuvarande jag, som då kommer vara ditt dåvarande jag, att du... Jag vet inte ens vad jag hoppas på för mig själv. Kanske att jag inte längre är en så pass sorglig individ så jag måste skriva om det som varit. Kanske att jag för en gångs skull lyckats med något.
take care / s.pehrson
Kanske hade jag bara ett större behov av att dokumentera min vardag. Kanske uppskattade jag saker och ting på ett annat sätt än jag gör idag. Jag försöker föreställa mig en veckas blogginlägg från min nuvarande vardag. Kväver en gäspning. Försöker igen. Inte en chans. Jag har aldrig brytt mig om ifall någon läser det jag skriver eller inte, det är en rakt igenom självisk handling, men jag kan inte ens tänka mig att utsätta mig själv för en uttråkning av de massiva proportionerna som mitt liv i ord hade gett upphov till.
Antingen ger jag upp det här projektet helt (men det känns lite som skjuta mitt förflutna i ryggen), eller så ger jag mig själv något att skriva om (men det känns lite som om det är lättare sagt än gjort). Dilemma i i-landsklass.
Sara, när du läser det här om tre år hoppas ditt nuvarande jag, som då kommer vara ditt dåvarande jag, att du... Jag vet inte ens vad jag hoppas på för mig själv. Kanske att jag inte längre är en så pass sorglig individ så jag måste skriva om det som varit. Kanske att jag för en gångs skull lyckats med något.
take care / s.pehrson
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)