Kärlek i min värld stavas Lukas

Jag är så glad, lycklig faktiskt, som har Lukas. När jag kom hem innan idag kände jag att jag inte orkade mer, att allt bara var fel och hemskt och jobbigt, och det enda jag behövde göra var att skriva ett litet sms och Lukas var här direkt. Han är så fin, så bra på alla sätt och vis. Det räckte med att få krypa ihop i hans famn för att allt skulle kännas lite bättre, lite mer avlägset. Det räckte med att höra hans hjärtslag för att få mina dumma tårar att sluta rinna, för att få mig lugn och sansad igen. Det är helt otroligt vilken effekt han har på mig. Han är det vackraste jag har, och imorgon har jag haft honom i tre år och 11 månader. Det är en jävligt lång tid, men den har varit minst lika fantastisk som den har varit lång. Det finaste med den här långa tiden är att jag kan fortfarande få det där pirret i magen, komma på mig själv med att stirra på honom och tänka att fy fan vad snygg han är. Det allra finaste är dock att jag fortfarande kan se honom i ögonen och säga "jag älskar dig" och mena det med varenda cell i min förbannade kropp. Det är kärlek på riktigt.

take care / s.pehrson