Häromdagen frågade en lärare mig hur läget var. Jag svarade att det inte var särskilt bra, och redan när jag sa det kunde jag känna att jag hade utan problem kunnat börja böla där och då. "Nej jag tänkte mest på att det är så tidigt på morgonen och du är här!". Tack för den. Hela trean har lärare efter lärare försökt trycka ur mig vad som är felet, men jag har alltid känt att det är inte lönt att prata med dem, för jag har en allmän uppfattning om att de bara låtsas bry sig allihopa, men när jag väl är redo att öppna upp mig och tala om vad fan det är som är fel, då skämtas det bort. Nästa gång någon av dem frågar hur jag mår ska jag säga att allt är hur bra som helst, att jag aldrig mått bättre, ge dem det falskaste och bredaste leende de någonsin sett, och sedan gå. Falskt mot falskt.
Jag kunde inte varit mer irriterad för tillfället. Allt är så jävla... vidrigt.
Och Sophie, jag lever. Förlåt för att jag inte svarade på ditt sms, men jag jobbade och glömde sedan svara. Men ja, jag lever, om än med vissa svårigheter. Jag saknar dig, vi får ta en lång pratstund nästa vecka!
take care / s.pehrson
vi måste träffas nästa vecka! för jag saknar dig sjukt mycket och jag vill inte att du ska må dåligt ):
SvaraRadera