Idag fick jag, efter tre år på Donken, för första gången träffa Ronald McDonald. Det är definitivt ett möte jag hade kunnat klara mig utan, om man säger så. Jag började gråta. Jävligt moget gjort, faktiskt. Det var dock inte glädjetårar om ni trodde det. Nej, det var ren rädsla som rann från ögonen på mig. Clowner... Jag ryser. Varje gång jag såg honom antingen skrek jag eller sprang därifrån. Min chef skrattade åt mig. Men är det inte något fel på en man som sminkar sig så mycket? De har något att dölja... Synd bara att killen under allt sminket var rätt snygg. Men too late, helhetsintrycket är förstört.
Nästa gång Ronald kommer ska jag vara ledig. Om jag så ska muta någon.
take care / s.pehrson
hahha, aw <3
SvaraRaderasynd att snygga människor jobbar som clowner,