Jag drömmer om ansiktslösa människor. Män och kvinnor som jag pratar med, som ska hjälpa mig. De ansiktslösa människorna nickar, antecknar och stirrar på mig med ögon som bara är två suddiga punkter. Allt under tiden som jag gråter hysteriskt och berättar, allt under tiden som jag förtvivlar försöker förklara att jag inte klarar mer. En del av de ansiktslösa hånskrattar, en del verkar inte förstå, verkar inte ens intresserade av att förstå vad som tagit min livslust ifrån mig.
I en dröm får jag en burk piller av en ansiktslös. Den förklarar något som jag inte hör. Med ett hårt grepp om burken frågar jag vad som händer om man tar för många. Man dör, svarar den. Bra, svarar jag.
Jag vaknar av att jag gråter, ibland så häftigt att jag har näsblod. Sedan gråter jag mig till sömns igen.
Jag orkar inte ge fler löften om att jag inte ska göra det igen, att jag ska försöka. Jag orkar inte ge fler löften som jag inte kan hålla. Och det krossar den lilla biten hjärta jag har kvar.
Jag är inte människa längre.
take care / s.pehrson
Jag vill verkligen inte låta präktig och säga att det blir bättre. För jag vet själv att det tar en jävla tid. Kände precis sådär, väldigt länge. Och mitt bästa tips är att ta ut alla känslor i något kreativt. Jag tog ut det i musik tex. Och läs detta:
SvaraRaderahttp://27.media.tumblr.com/tumblr_lsqdzjKOZa1qczdcco1_500.jpg