Finns det något som driver mig till vansinne just nu (förutom mig själv, du och hela den här sjuka grejen) så är det när folk frågar hur jag mår. Egentligen är det inte frågan i sig som är ett problem, det är vad jag ska svara. När jag egentligen vill säga att jag har trillat igenom bottnen och fortfarande faller säger jag att det är okej. När jag egentligen vill säga att jag varit fysiskt självmordsförsöksfri i två veckor men att jag i huvudet gör det om och om igen säger jag att jag lever. När jag bara vill gråta och skrika, då ler jag tyst och kväver skriken inom mig. Jag vet ju vad folk vill höra, att jag är okej.
Men jag är ju inte okej.
Och nu skrattar jag åt mig själv för hur jag sitter här och horar efter uppmärksamt. Men det är inte riktigt så. Jag sprängs om jag inte får ur mig några ord. Jag går över gränsen. Igen. Och den enda jag vill prata med är den som allra minst vill prata med mig. Kan lika gärna gå över gränsen..
I know the feeling... men det blir lättare att hantera med tiden, även om allt känns som ett rent helvete nu. Jag brukar säga till mig själv; Det är okej att falla tillbaka, bara man tar sig lite längre framåt igen <3
SvaraRaderaemma bliander