Jag somnar, jag vaknar, somnar om igen och hoppas att det är sista gången. Jag kan inte göra detta. Inte utan dig. Det går inte. Jag kan inte ta mig igenom livet utan dig, och därför har jag redan gett upp. Mina dagar går ut på att planera, leta efter tillfällen. För det hade blivit så mycket lättare. Så otroligt mycket lättare.
Folk säger att jag inte borde, att jag har så mycket framför mig, att det finns så mycket spännande att göra, se och uppleva, att det finns så många som bryr sig om mig. Men vad spelar det för roll om jag inte får göra, se och uppleva allt det där med dig? Om du inte finns där och bryr dig om mig, älskar mig? Det spelar ingen roll. Ingen jävla roll alls. 3 veckor av ingenting och jag sjunker med ljusets hastighet mot en botten som verkar hamna längre och längre ner för varje dag.
Min pappas bästa vän, som är som en farbror för mig, ligger för döden och allt jag har kvar kraschar runt omkring mig. Jag behöver dig, så mycket så det gör ont. Mitt hjärta, min själ och min kropp skriker efter dig. Jag skriker och skriker och skriker och det enda jag hör är ekot av mina desperata skrik. Jag har inte berättat det för någon, om min farbror. Jag vill inte ha folks sympatier eller klyschiga ord. Jag vill ha dig.
KÄMPA !!
SvaraRaderaOm du behöver ses och inte snacka så jävla mycket så säg till. Jag kan inte hjälpa dig på något sätt men om det blir för mycket nån gång och du behöver vara mindre ensam i all skit så tveka inte att höra av dig.
SvaraRadera0706744012