Hej Sophie!

Igår började jag undra hur det kom sig att jag satt i solen, ensam, med en kaffe, en cigarett och bra musik och var sådär äckligt nöjd som man nästan aldrig lyckas vara. Och i skrivande stund kan jag tycka att det över huvud taget var dumt att jag undrade, att jag ifrågasatte det fina i min vardag och min egen förmåga att njuta av livet. Men ärligt talat så trodde jag aldrig att jag var den av oss två som skulle må såhär. Må såhär förbannat, helvetes jävla bra. Men så är det. Jag är den av oss två, och ingen är mer förvånad än jag själv.


Min kära vän Sophie tjatar ständigt på mig om att denna blogg får för lite uppmärksamhet från min sida. True story, men av någon underlig anledning är det så mycket enklare att skriva när man mår dåligt. Det är lättare att skriva om hemska saker än om bra saker. Bitch please, typ, hur svårt kan det vara? Svårt, faktiskt! Men för att göra de senaste veckorna korta och så beskrivande som möjligt säger vi såhär: jag jobbar, har världens bästa vänner och en fin pojkvän. Fjärilar i magen dygnet runt och livet äger så mycket så jag ser stjärnor.


take care / s.pehrson