Disktrasan

Rent mentalt känner jag mig ganska mycket som en urvriden disktrasa. Det tar på en att se någon man bryr sig om må så dåligt. Det tar på en att se någon man bryr sig om gråta tills hon spyr. Det tar på en att bry sig, helt enkelt. Men jag gör det mer än gärna, jag är där till 150% om jag så ska behöva gå i terapi efteråt. Allt jag vill är att få min lillasyster tillbaka.

När saker är så upp och ner som de är nu är det skönt att man har Donken. Där försvinner alla tankar och det enda man behöver bry sig om är ifall den där jävla Big Macen kommer dröja ännu längre än vad den redan gjort. Det var rätt skönt att jobba över en och en halv timme och sedan gå hem så snabbt så man panikandades i flera minuter efter det att man kommit hem. Ack ja, vad hade man gjort utan Donken?

take care / s.pehrson