Det jobbigaste som finns i livet är ibland livet

Det råder en stilla tysthet hemma hos familjen Pehrson denna gråa tisdag. Jag skulle vilja kalla stämningen heartbroken, och det är precis det som har skett; ett hjärta har krossats. Oväntat, plötsligt och hjärtskärande. På tio minuter vändes min lillasysters värld upp och ner, och det enda jag kan göra är att stå bredvid och se på när hon försöker ta sig igenom minut efter minut. Det är hårt. Det är ett sorgearbete som kommer ta sin tid, men jag är där hur lång tid det än kommer ta. Det är nästan så att jag själv kände ett slags tomrum inom mig när jag kröp ner i sängen igår. Jag tänkte på hur det hade varit om det var jag. Om det var jag som fått mitt hjärta krossat. Jag hade definitivt inte varit lika stark som Sanne. Älskade lillasyster, du är värd det bästa i hela världen, och det kommer du få så småningom, men vägen dit är lång och svår. Men du är i alla fall inte ensam på vägen dit. Aldrig.

I och med detta blir det heller ingen Londonresa för vår del. Det känns sorgligt, men med tanke på omständigheterna är det inte ens ett alternativ att följa med. London finns kvar, vi åker dit en annan gång. Jag har begärt pengarna tillbaka och de ska används till något annat roligt; Peace and Love-festivalen. Jag, Sanne och hennes grymma kompisar ska dit, och det kommer bli en utav sommarens stora höjdpunkter.

Annars rullar livet på som vanligt och Stitch och jag försöker göra det bästa av situationen genom att se ut såhär:

take care / s.pehrson