Finns det något som driver mig till vansinne just nu (förutom mig själv, du och hela den här sjuka grejen) så är det när folk frågar hur jag mår. Egentligen är det inte frågan i sig som är ett problem, det är vad jag ska svara. När jag egentligen vill säga att jag har trillat igenom bottnen och fortfarande faller säger jag att det är okej. När jag egentligen vill säga att jag varit fysiskt självmordsförsöksfri i två veckor men att jag i huvudet gör det om och om igen säger jag att jag lever. När jag bara vill gråta och skrika, då ler jag tyst och kväver skriken inom mig. Jag vet ju vad folk vill höra, att jag är okej.

Men jag är ju inte okej.

Och nu skrattar jag åt mig själv för hur jag sitter här och horar efter uppmärksamt. Men det är inte riktigt så. Jag sprängs om jag inte får ur mig några ord. Jag går över gränsen. Igen. Och den enda jag vill prata med är den som allra minst vill prata med mig. Kan lika gärna gå över gränsen..

Jag kämpar med det varje dag. Två veckor utav tystnad som känns som en hel livstid. Det känns som ett straff. Jag kämpar med att inte höra av mig, att inte skriva ett sms där jag för miljonte gången berättar att jag älskar dig. Jag kämpar, för jag klarar inte av mer tystnad när jag pratar. Men jag vet inte heller hur länge jag orkar vara tyst. Jag sitter inne med så mycket känslor om bara vill ut, bli bekräftade, besvarade.

På en fest jag hade ganska exakt en månad innan mitt liv gick i kras var det någon som frågade om oss, och jag kunde inte låta bli. Jag sa att du var mitt allt, att jag aldrig skulle överleva om du försvann. Nu vet jag hur jävla rätt jag hade när jag satt där med ett leende större än någonsin och pratade om dig, om oss. För det här överlever jag inte. Och du är mitt allt.

"Kan jag inte ens få sitta vid min egen dator utan att folk tror att jag ska ta livet av mig?!"... Han var bara orolig. Ville kolla hur jag mådde. Och efter allt jag gjort borde jag inte klandra honom. Och så säger jag en sådan sak. Men hur förklarar man för sin pappa att hans oro är befogad? Hur förklarar man för sin pappa att den här gången kan han inte laga det som är trasigt? Jag vet inte, och jag orkar inte försöka förklara. Jag är så jävla trasig.

Och varenda jävla minut utan dig är ett helvete. Jag tror inte du eller någon annan förstår hur mycket jag behöver dig.

Det här kommer bara sluta på ett sätt.

I have to look up just to see hell

Jag drömmer om ansiktslösa människor. Män och kvinnor som jag pratar med, som ska hjälpa mig. De ansiktslösa människorna nickar, antecknar och stirrar på mig med ögon som bara är två suddiga punkter. Allt under tiden som jag gråter hysteriskt och berättar, allt under tiden som jag förtvivlar försöker förklara att jag inte klarar mer. En del av de ansiktslösa hånskrattar, en del verkar inte förstå, verkar inte ens intresserade av att förstå vad som tagit min livslust ifrån mig.

I en dröm får jag en burk piller av en ansiktslös. Den förklarar något som jag inte hör. Med ett hårt grepp om burken frågar jag vad som händer om man tar för många. Man dör, svarar den. Bra, svarar jag.

Jag vaknar av att jag gråter, ibland så häftigt att jag har näsblod. Sedan gråter jag mig till sömns igen.

Jag orkar inte ge fler löften om att jag inte ska göra det igen, att jag ska försöka. Jag orkar inte ge fler löften som jag inte kan hålla. Och det krossar den lilla biten hjärta jag har kvar.

Jag är inte människa längre.

take care / s.pehrson

Det var kanske inte det bästa valet jag gjort i mitt liv, men jag önskar att det hade gått hela vägen.

Tell me when you hear my silence, because there's a possibility I wouldn't know.

Jag klöser mig själv på armarna för att tränga bort paniken, för att känna någonting annat en den enorma klumpen av saknad, kärlek och ångest som bosatt sig inom mig och som för varje dag bara blir större och större. Det pågår ett brutalt jävla krig inom mig och i takt med att klumpen av känslor blir större förlorar jag, en liten bit i taget. Det är ett krig jag aldrig kommer vinna.

Igår slog jag sönder mitt tangentbord i ren desperat och panikartad sorg. Jag märkte inte att jag slog på det förrän en av tangenterna lossnade och skar mig handen. Hysterisk gråt, obotlig smärta och ett blödande hjärta. Och en blödande hand...

Jag vet inte ens om de orden, de som bara är till för dig, kommer bli lästa. Och om de blir det är jag inte säker på om de kommer betyda någonting, göra någon skillnad.

Jag ville inte. Jag kan inte. Jag orkar inte.

take care / s.pehrson

-

Jag har en återkommande mardröm. Jag befinner mig på olika platser varje natt men händelseförloppet är detsamma. Jag ser en mänsklig kontur, en kontur som jag känner igen men samtidigt undrar vem det är. Sedan skjuter konturen mig. Rakt i hjärtat. När jag vaknar är jag kallsvettig och har bokstavligt talat ont i hjärtat. Jag är rädd för att sova, rädd för att vara vaken.

Man kan tolka det hur man vill, men jag vet hur jag tolkar det.

taje care / s.pehrson

Jag bleknar och försvinner

Varje dag är ett helvete, ett helvete som ser olika ut för varje dag. Det enda alla dagar har gemensamt är att de är just ett helvete. Varje dag undrar jag hur länge jag ska orka hålla fasaden uppe, hur många nätter jag ska gråta mig till sömns och hur länge jag ska orka överleva. Och varje dag undrar jag hur länge alla i min närhet ska orka stå ut med mig och den jag har blivit. För hur mycket alla än vill det så kommer den gamla Sara inte tillbaka. Hon är borta.

Ikväll fick jag höra att jag kommer må skit en väldigt lång tid framöver. Jag är medveten om det. Jag är också medveten om att jag aldrig kommer må bra, riktigt bra, igen. Jag är skadad för livet. Hur kommer man tillbaka efter en sådan här sak? Man gör inte det. Jag gör inte det. Jag vill inte höra fler "det blir bättre" eller fler "tiden läker alla sår", för de som säger det har inte en jävla aning om vad de säger. Det är väl klart att jag ljuger och säger att det känns bättre. Det är väl klart att jag låtsas att jag vill leva när det enda jag vill, det enda jag vill på riktigt, är att dö. Jävla emo, tänker ni. Jävla idioter, tänker jag.

Och trots att jag mår så fruktansvärt dåligt så fortsätter världen att snurra och stjärnorna fortsätter att glittra. Jag önskar att jag kunde ta ner dem allihopa, varenda stjärna, och ge till dig för att du ska förstå hur jävla mycket jag känner för dig, hur jävla mycket jag älskar dig. Jag önskar att jag kunde ta ner dem allihop för att bevisa för dig att jag gör vad som helst för dig. Vad som helst. Men i stället har jag inget att komma med, inget att säga som bevisar någonting, som får dig att förstå. Jag har sagt allt men ingenting. Jag har gråtit varenda tår min kropp klarar av att producera, men ingen av dem betyder någonting. Och vad jag än säger så förändrar det ingenting. Jag är knäckt, förstörd och mentalt misshandlad.

Jag är ledsen. På så många sätt och vis; för att jag inte klarar av att vara så stark som alla trodde att jag var, för att jag aldrig kommer komma tillbaka, för dig, för att du inte kommer tillbaka och för att jag älskar dig så mycket så att det gör fysiskt ont.

Jag klarar inte detta.

take care / s.pehrson

På tomhetens botten står jag på toppen

2 dagar har gått av det nya året. 2 dagar som jag lika gärna hade kunnat spendera på botten av en namnlös grav. För just nu är jag ingen. Jag är inget. Att jag ens orkar skriva något överraskar mig själv. Jag vet inte ens vad jag vill komma fram till, vad jag vill få ur mig.

2011 var det bästa och det värsta året i hela mitt liv. En enda detalj kunde varit annorlunda och 2011 hade varit enbart det bästa året i mitt liv. Alla vet vad det är för en detalj, och alla säger att det blir bättre. Bättre kanske, men aldrig bra. Jag har en för evigt ärrad själ, ett för evigt söndertrasat hjärta och ett numera obefintligt hopp. Jag har även nya fysiska ärr. Döm mig, gör det, precis som om folk inte redan gjort det. Jag står för vad jag har gjort mot mig själv och jag står för vad jag tänkte göra mot mig själv och alla andra. Jag står för det, men jag är inte stolt över det.

Hur går man vidare när det enda som fyller ens dagar är obesvarad kärlek, ett oerhört självförakt och så mycket sorg att din kropp och själ stöter bort den du en gång var, den du önskar att du fortfarande var. Hur gör man? Och varför måste man? Självdestruktiviteten är överväldigande, tortyren mot dig själv är obarmhärtig och gensvaret är noll. Så känslokallt och alla svar ger rum åt ännu fler frågor. Konstanta känslor som meningslöshet, sorg, panik och en obeskrivlig känsla av att inte veta vad man ska göra av sig själv och alla känslor fyller mig, mina dagar, alla runt omkring. Och den starkaste av alla känslor är ändå kärleken.

Den största delen av mig är borta. Hur mycket jag än låtsas och skrattar och ler och skämtar så känner jag hur sorgen bränner i mina ögon, hur tårarna oavsett tid på dygnet är redo att falla. För låtsas är det jag gör, hela tiden. Jag orkar inte ens säga sanningen till de som varit hos mig dag som natt, för jag ser på dem hur gärna de vill att jag ska komma tillbaka, att jag ska säga att jag är okej och verkligen mena det. För jag säger att jag är okej, men aldrig någonsin har jag ljugit så många vänner rakt upp i ansiktet som de senaste veckorna.

Hyperventilerar. Torkar tårarna. Skakar.

Patetiska lilla Sara, gå vidare med ditt liv! Vilket liv? Allt är bara bluff och båg, jag är tom och uppriktigt sagt så bryr jag mig inte om någonting längre. Allt är platt, för att använda dina egna ord. För varje cigarett önskar jag att mina lungor slutar fungera. För varje bilfärd önskar jag att vi kör av vägen och att alla klarar sig utom jag. För varje snällt ord önskar jag att det aldrig blivit sagt. Och för varje jävla dag som går så önskar jag att det är den sista. För inte fan kan det vara meningen att jag ska leva utan dig? Jag är en jävla känslohora. Emotionellt vrak. Vandrande död. Och du är...?

take care / s.pehrson

Fika med snygga tjejer

Viktoria!

Idag är det Viktorias sista dag på Fäladen, och Donken över huvud taget. Tack för den här tiden och tack för allt du har lärt mig! You will be missed.

take care / s.pehrson

December

Sara taxi

Hittade ett kvitto från i lördags (då jag var ute med ett gäng awesome människor och blev rätt dragen) i min väska som jag helt hade glömt bort. Vi åkte tydligen med Sara Taxi, som jag för övrigt aldrig hört talas om, och om jag minns rätt så var det enbart på grund av namnet som vi åkte med dem. Jag var lyrisk, minst sagt. Synd bara att de var dyra...

take care / s.pehrson

Maximal strålning rätt in i hjärnan

Det känns skönt att veta att jag, i princip oavsett tid, kan lita på att Frida är redo på ett telefonsamtal. Och inte bara ett telefonsamtal, utan ett två och en halv timme långt telefonsamtal! Gjutet. Vi försökte komma underfund med när vår vänskap faktiskt började, men vi kom fram till att i och med att det känns som om vi känt varandra hela livet så spelar det egentligen ingen roll när det började. Huvudsaken är att det började.

Såklart har jag jobbat idag, inte bara pratat i telefon. Inga större sensationer där inte, tyvärr. Lyckades få hem min MDP2-pärm, så nu ska jag börja kötta utbildning igen. Känns riktigt roligt faktiskt, att jag kommer någonstans och inte bara står kvar och stampar nu efter att ha blivit verifierad skiftledare. Så planen är nu att jag ska vara ansvarig för systemet service, vilket jag tror kommer passa mig som handen i handsken, och att jag förhoppningsvis kommer in på ASM i april. Just nu är jag reserv, så det återstår att se hur det går. Sen blir det ny namnbricka igen och där ska det minsann så 2a assistent!

Idag insåg jag vilka otroliga kontakter man kan skaffa sig genom McDonald's. Exempelvis taxichaufförer. När jag skulle gå hem ikväll, runt 23, hinner jag inte mer än ta ett par steg över parkeringen innan en taxi stannar framför mig och ropar "Hallå gumman!". En stammis, som erbjuder mig gratis skjuts hem. I like it! Inte för att det är långt att gå hem, men det är desto läskigare om man är ensam och det dessutom är kolsvart ute. Så jag kom hem på typ en minut, helt okej. Nytt rekord skulle jag tro.

take care / s.pehrson

Den nya pärmen jag ska ta mig an. Stor som ett hus...

Blogga med iphone, äntligen!

Måste säga att det var på tiden att blogger släppte en app för iphone! Första testet... Fungerar det? Återstår att se!

take care /s.pehrson

Borde jag göra som andra och skriva låttitlar som rubriker?

Det är svårt att skriva om sitt liv när man i princip inte har något, men jag tänker i alla fall försöka få ner mitt "liv" i ord igen. Mest för att om det faktiskt händer något spännande så ska jag kunna läsa om det senare. För min egen skull alltså.

Det här med att vara skiftledare är rätt roligt. Roligare än det låter. Mycket ansvar, men jag kan ta det. Det är dessutom rätt okej att jobba heltid. Okej att det inte blir mycket till fritid över, speciellt inte när man jobbar så som jag gör, men många av mina bästa vänner finns ju på jobb så det blir lättare att uthärda. Jag och mina medarbetare satte en gap i fredags förresten! Glad tjej kan man väl säga. Min fjärde nolla och man kan väl säga att nya chefen var rätt nöjd. "Nu har du satt standarden!". Fett ös medvetslös.

I övrigt? Framtida Sara bör veta att hon vid det här laget fortfarande var tillsammans med Lukas och de firade igår fem och ett halvt år tillsammans, att hon vid det här laget började få lite panikångest inför det här med julklappar (det är egentligen inte vad man ska köpa till folk som är jobbigt, det är vad man ska önska sig av andra som är drygt...) och att hon var rätt så tillfreds mitt sitt liv. Det där sista var kanske rätt paradoxalt med hur jag började det här inlägget, men det gör det inte mindre sant för det.

take care / s.pehrson

Det tar väl något år eller så, men jag kommer flytta hemifrån!

Känns rätt okej att vara hemma nu, efter två nätters frånvaro. En natt hos Fritte och en natt hos Kani. Det är rätt smidigt när några av ens bästa vänner också är ens kollegor. Mindre synd när de inte är det. Det är absolut det svåraste med att jobba heltid, att man inte hinner få ihop den sociala. Och med de tider som jag jobbar blir det inte bara svårt utan näst intill omöjligt. Jag träffar Lukas två gånger i veckan, om jag har tur. Känns sådär. Och när jag väl är ledig så jobbar han, eller så jobbar vi om varandra. Det är som sagt inte helt lätt, men det går. Det är tur att han är världens finaste och mest förstående pojkvän, och det är en jävla tur att vi nästan mår bättre av att vara ifrån varandra ett par dagar än tvärtom.

Den här månaden har jag för övrigt stämplat över 200 timmar på jobbet. Men tjena! Och det är ändå ett par dagar kvar. Men på måndag är jag tjockt med ledig, och då är jag fullbokad deluxe. Fotografering med Sanne och Patrik samt planerande av Halloweenfest står på schemat, and I like it!

Igår öppnade jag ett sparkonto. Jag döpte det till "Lägenhet". Så om ni inte visste det redan så vet ni det nu; jag tänker köpa en lägenhet. Mest för att jag inte har lust att stå i kö till en hyreslägenhet i typ femhundra år, och så vill jag kunna göra vad jag vill med min lägenhet. Så för tillfället finns det ett par tusen på mitt Lägenhetskonto, och hädanefter kommer minst halva lönen åka rätt in på det kontot varje månad, utan undantag. Duktig tjej, eller hur?

Imorgon ska jag ha en testverifiering med min chef. Spännande. Ännu mer spännande eftersom jag inte har en aning om vad han tycker om min skiftkörning eller så, men det löser sig. Jag har ju världens bästa medarbetare så vad kan gå fel?

Och just det, i Januari åker jag och Kani till Egypten. Igen! Jag visste att jag skulle åka tillbaka, men aldrig att det skulle bli så snart. Kan inte vänta, längtar näst intill ihjäl mig! 4000 spänn per skallen, taget!

take care / s.pehrson

Normaliteten själv

Idag utvecklade jag en ny strategi för hur jag ska palla med mitt liv. Inte palla rent fysiskt, mer psykiskt. Jag är inte riktigt pepp på hela jobba-sova-jobba-sova-konceptet, och för tillfället är det pretty much allt jag har att komma med, så idag tvingades jag inse att för att jag ska göra annat än jobba och sova så måste jag helt enkelt strunta i att sova. Helt normalt. Fast jag kommer sova varannan natt. Åter igen, helt normalt. Busenkelt! Förmodligen kommer det suga riktigt hårt i början, för att inte prata om hur trött jag kommer vara, men jag tror på ett givande resultat i slutändan! Jag återkommer om en vecka och berättar hur jag mår...

Av någon anledning sitter jag och stirrar på mina utbildningsbevis från McDonald's Business School. Känns som om det var ett år sedan jag var där, men det är bara ett par veckor sedan. Jag funderar på att ta en weekend i Göteborg nu i November och hälsa på Niki och Amela. Det hade varit jävligt roligt! Får fundera mer på det.

take care / s.pehrson

Bitter tjej blev plötsligt förbannad tjej

Jag kan inte förstå hur jävla falsk hon är. Det är helt jävla sjukt. Läser hennes blogg och det mina vänner, skulle jag aldrig ha gjort. Hon snackar så jävla mycket skit, ljuger och påstår att hon inte har gjort något fel. VAD I HELVETE!? Jag är förbannad. Om du nu ska gå och förstöra en annan människas liv så kan du väl i alla fall ha mage nog att stå för det? För inte fan var det du som hade moralen på din sida den här gången.

Jag är riktigt upprörd. Inte nog med att det hon gjorde var fel gånger en miljon, men att dessutom ljuga om det och få det att låta som om det är henne det är synd om... Nej, det är för mycket. Cut the bullshit, snälla.

take care / s.pehrson