I alla fall om jag får bestämma. Jag frågade Christian, nästan på fullt allvar, om jag fick hänga mig i personalrummet. Då var klockan runt 16. Han sa att om jag tvunget skulle göra det så fick jag göra det efter sju, för då var det inte på arbetstid. Hygglig kille! Men jag ville på fullt allvar dö idag, hela dagen. Feber, huvudvärk och en kropp som inte hade någon som helst reaktionsförmåga. Det i kombination med en igenslemmad hjärna bäddar för katastrof. Katastrofen kom när jag la hela fingertoppen på rosten utan att tänka. Ont som fan gjorde det. Tur att jag bara hade tjugo minuter kvar i helvetet då. För helvetet var det. Jag stod i köket, på beställningen där jag aldrig står annars, tillsammans med Nikoletta, en ny tjej som pratar begränsad svenska (i alla fall vad jag märkte). Folk som fan var där, både i kassan och i driven. Inte okej. När klockan var sju slet jag av mig förklädet och kepsen och sa tack och hej. Inte en minut till ville jag stanna.
Jag vet inte ens hur jag jobbar imorgon. 11-14 eller 11-20. Christian ringde och ville att jag antingen skulle stanna över till 22 eller börja 06. Jag ville inget av det. Sedan kompromissade vi fram att jag kanske kan stanna till sju eller åtta, beroende på om han kan få in någon som tar öppningen. Jag hoppas, för min egen skull, att det skiter sig och att jag bara jobbar 11-14. Eller gör jag det? För lönen jag får nu i juni är jävligt nice, och ett par sådana löner till hade suttit fint. Så 11-20... det lockar lite. Vi får se hur det blir. Nu ska jag i alla fall duscha av mig allt Donkenslem och sedan ska jag dö i min säng med en bok eller CSI Miami. Jag förtjänar det. Som fan.
take care / s.pehrson
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar