Den skrattade vi länge åt, även lappen som satt under den här, där det var någon som var trött på sin potatisnäsa och ville byta ut den mot en åttaårings (eller yngres) näsa. Jag tycker det är fint att folk tar sig tid att skriva knasiga lappar som de två. Om jag någonsin kommer på en riktigt bra grej att skriva på en lapp så ska jag göra det. Utan att över huvud taget tveka en sekund. Jag kanske ska berätta att jag motstod frestelsen att köpa ett par skor (!). Katastrof. Hur kunde jag?!
Jag och Sophie skiljdes åt vid sextiden, då Sophies sista buss hem till lilla Hofterup gick. Jag var då väldigt nöjd med dagen än så länge, och den blev bara bättre när jag kom hem och fick ge Lukas hans present. "Det är inget stort eller dyrt, bara en liten grej som jag tycker att du borde ha...". Han gick på det och fick en ungefär likadan reaktion som när jag klev ur bilen uppe i Vallsta, dock i miniversion. Jag älskar att ge folk presenter när de verkligen tycker om och uppskattar den. Att Lukas sedan konstant i ett dygn efter att han har fått fina presenter av mig säger att jag är bäst är rätt värt pengarna det också.
Sedan jobbade jag natt. Och dog. Fy fan vad mycket det var att göra. Jag trodde inte att nätter kunde vara så fruktansvärda. Vi låg 10000 back när skiftet började, och som Kani sa så säljer ingen 10000 på en natt. Jag sålde 11000... bara i kassan. Jag har aldrig varit med om något liknande. Det var inte kaos, vilket kan bero på att vi var fyra erfarna som jobbade, men det var inte långt ifrån. Konstant gästflöde, konstant gnällande på att maten dröjde, konstant dryga gäster som trodde att de var någonting. Jag tackar möjliga högre makter för de förstående och trevliga, roliga gäster som lyste upp den annars rätt mörka natten. Till en början var det riktigt roligt att det var mycket att göra, men när det bar fortsatte, och fortsatte och man insåg att det här kommer fan aldrig att ta slut... då var det inte roligt längre. Och när man såg matsalen bli äckligare och äckligare utan att det fanns en chans att man skulle kunna göra någonting åt saken... då dog man lite inombords. Men om det hade varit bara en färsking som jobbade så hade det kört ihop sig rejält. Men nu var det värsta dream team; jag, Kani, Malin och Omid. Vi kickade rätt mycket ass ändå. Men trött var jag när jag cyklade hem lite över sex, det är ett som är säkert. Jag hoppas att det blir lugnt inatt, för en sådan här natt till och jag säger upp mig...
Höjdpunkten på natten var utan tvekan pojken med progeria. För er som inte vet vad det är så är det en sjukdom som gör att kroppen åldras cirka 10 ggr snabbare än vanligt. Jag har sett så många dokumentärer om barn som har denna sjukdomen, och jag har alltid fascinerats över deras livsglädje, deras skämtsamma sätt och hur otroligt söta de är! För det är de, de är bland det sötaste som finns! Och så finns det bara ett hundratal fall i hela världen. Ett av dem handlade av mig på Donken igår. Jag smälte när jag såg honom.. Han var kanske 10-12 år, såg ut som 60-70 och pratade med en ljus röst, ungefär som om han svalt helium. Jag älskade honom direkt, och även om jag aldrig kommer att se honom igen, så stal han en plats i mitt hjärta direkt.
Idag däremot, söndag, har jag spenderat en liten stund med min kära vän Linda. Vi hade inte setts sedan den 6e maj, alltså över två månader sedan. Helt sjukt. Vi pratade lite och delade med oss av missad information och liknande. Nu ses vi inte på ytterligare två veckor, för nu ska hon minsann ut och bila med familjen. Bra för henne, tråkigt för mig. Men jag har ju Donken, så jag ska nig klara mig. Natt idag igen, med Kani och Malin. Hoppas som sagt att det blir lugnt så att vi kan få städa ordentligt...
take care / s.pehrson
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar