Det här med att vara hemma och försöka klura ut vad som är fel är mycket, mycket svårare och jobbigare än vad man tror. Hemma har jag för det mesta bara mig själv, i alla fall dagtid. Och så har jag ju en tendens att inte direkt prata med någon om mina problem. Jag sa till pappa att det förmodligen är någon höstdepression. Jag vet inte om det är sant, men tills vidare är det det närmsta sanningen jag kan komma. Jag känner mig fruktansvärt ensam. Så pass ensam så att bara ensamheten hade kunnat få mig att sätta mig på bussen ner till skolan. Men väl där hade jag förmodligen stängt igen, eller låtsas som om allting vore bra. Något av det. Men det finns människor i skolan som jag behöver. Sophie, Emma, Lulu, Lukas, hela MPL08a... Så många. Men jag kan inte. Jag kommer inte kunna imorgon heller.
Innan idag kände jag mig så ensam så jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Det slutade med att jag flyttade ner marsvinen på mitt rum, där de hör hemma. Det kändes genast lite bättre; att höra deras små fötter mot sågspånet, att höra hur de pratar med varandra, med mig. Men säg det bra som varar för evigt, för en stund senare var allt som det var innan marsvinen kom ner; tyst och ensamt. Det är rätt ironiskt att jag sitter hemma och gömmer mig, samtidigt som jag minst av allt vill vara ensam. Jag förstår mig inte på mig själv.
take care / s.pehrson
Sara jag tycker det är bra att du är hemma så du kan bli bättre, jag saknar dig ja, och behöver mig med i skolan ja, men det är bättre för alla om du mår bra innan, och framförallt för dig själ. Det kommer bli bra hör av dig om det är någont vännen :) <3<3 krya på dig!!!
SvaraRadera+ tack för komentaren, som sagt jag saknar dig, men du måste tänka på dig och må bra!!! <3