Ingen skola igår, ingen skola idag. Man kan väl inte säga att jag är sjuk. Mer... deprimerad. Känner för att gråta, konstant. Kan inte riktigt sätta fingret på varför. Kanske är det massor med små händelser som tillsammans blir lite för mycket? Jag vet inte, men jag mår inget vidare. Jag fördriver tiden med att läsa eller stirra upp i taket. Mest stirra, faktiskt.
take care / s.pehrson
i vintras var det en dag då jag helt enkelt inte kunde gå upp ur sängen och speciellt inte till skolan. så jag var hemma i en vecka och gjorde absolut ingenting mer än att vila och tycka synd om mig själv, det var jobbigt men samtidigt skönt och väldigt behövligt. jag var stressad men även trött på att allt var samma i mitt liv hela tiden och det var därför jag bröt ihop. det tog ett bra tag att komma på vad som var fel och sen tog det ännu längre att komma ur känslan (det är fortfarande något jag jobbar med). jag gick igenom skolbyten och tillbakabyten och borttagande av vissa personer i mitt liv och samtal hit och dit och mycket tankar för att ta reda vad som var felet i min situation.
SvaraRaderadet är hemskt att hamna på botten, det finns inget värre. speciellt inte när man vet om man kan ta sig upp eller inte. men den uppfattningen jag har fått av dig är att du är en stark person som reser sig när du faller. ibland är det jobbigare än andra gånger för man faller hårdare. men man är inte dålig för att man hamnar på botten, det är bara kroppen som visar att något är riktigt fel och eftersom hjärnan inte velat lyssna innan måste kroppen strejka tills hjärnan lyssnar. det lilla positiva i det är är att du vet att något är fel, nu ska du bara ta reda på vad och ändra det och det är svårt, men ingenting som du inte klarar!
hur som helst tänker jag på dig och det är inte fel att känna såhär. man är inte mänsklig om man inte drabbas av motgångar och ibland bryter ihop. dessutom är det bra att någon gång hamna på botten för då lär man sig hur bra man har det på toppen. kramar!