Hur mycket har ni saknat mig? Inte alls va? Jag har inte saknat er heller. Eller jo, er, men inte bloggen. Eller... vem försöker jag lura? Klart jag har saknat den, men det har varit skönt att komma bort från den och allt annat. I synnerhet allt annat. Men nu är jag hemma, och det känns redan som om jag har varit hemma i flera dagar, trots att jag bara varit hemma i Lund ett par timmar.
Det kändes skönt att komma hem till en familj som alla på olika sätt visar sin uppskattning över att jag är hemma. Mamma var synnerligen glad och pratig (visserligen är hon nästan alltid det, men jag märkte nog att hon saknat våra intelligenta samtal!), Sanne låtsades som om jag inte varit borta mer än en timme och pappa välkomnade mig med ett lass böcker om diverse Stones-medlemmar som jag ska läsa. Det kändes skönt att komma hem till ett stort gäng sociala och mysiga katter, för tro mig när jag säger att katterna uppe i norr är bitchigare än den bitchigaste stadskissen. Jag har saknat doften av katt, verkligen. Det kändes skönt att komma hem till en stor säng, en modern toalett, en stor tv... Det kändes allmänt bra att komma hem, helt enkelt. Men lika bra som det kändes att komma hem, lika svårt var det att lämna stugan, lugnet, tystnaden, älven, myskvällarna framför One Tree Hill, stjärnorna och känslan av att bara finnas. Det har varit underbart, och trots att jag spenderat drygt 10 dagar i sällskap av Lukas, enbart Lukas, så kan jag inte låta bli att sakna honom så det går hål i hjärtat på mig när jag sitter här och skriver. Jag är sådär löjligt kär, jag vet. Och nu vet ni det också.
Så, nu ska jag försöka hitta min plats i verkligheten igen, såvida den inte har kastat ut mig på heltid nu. Jag börjar med att... packa upp. Hålet i hjärtat blev precis större. Men som en tröst så har jag fem nya böcker som ska in i min bokhylla. Det finns inte mycket som går upp mot känslan när en ny bok tar plats i ens redan ganska fulla bokhylla. Att stå på ett trädäck framför en stilla älv med miljarder stjärnor ovanför sig och världens finaste pojke bredvid sig slår visserligen den känslan, men det är ju en annan sak...
take care / s.pehrson
PS. Bilder kommer, förhoppningsvis imorgon. Lovar inget, men de kommer så småningom.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar