Gårdagen

Jag fick verkligen ingen tid över för bloggande igår, det var fullt upp hela dagen, så jag uppdaterar er här och nu med ett litet inlägg om vad jag hade för mig igår.

Till att börja med så jobbade jag 12-19, och till en början så kände jag mig bara så överflödig! Jag stod i princip bara rakt upp och ner och glodde på allt och alla runt omkring mig, för det fanns ingenting för mig att göra. Till slut så fick jag en kassa, och jag stod där en stund, tills jag fick hoppa in i köket, där jag skulle verifieras. Att bli verifierad är nog det hemskaste jag har varit med om på jobb, om man inte räknar med sexsamtalet som jag fick i början av min karriär. Eller, hemskt var det egentligen inte, men jag var inte beredd på alla frågor som Danne ställde. "Vad är sekundär hållbarhetstid?", ja det är ju inte en jävel som har talat om det för mig under mitt år på Donken, men bara för att jag är så himla bra så satte jag alla frågorna och jag blev godkänd på samtliga punkter. Jag är bra!

Jag skulle som sagt slutat klockan sju, men det hela drog över en hel halvtimme, utan att skiftledare Markus tänkte på det. Det var ganska galet, att jag behövde säga till honom 3 gånger för att få sluta. Men klockan halv åtta fick jag äntligen stämpla ut, och jag passade då på att byta om uppe i omklädningsrummet, eftersom jag ändå skulle vänta på Anna som slutade åtta. Runt halv nio begav jag, Anna, Kani och Måns oss hem till Sami. Det blev en smått galen kväll med kortspel och mycket galen dans. Donkenfester är lite annorlunda, kan man kanske säga, men hur som helst så var det väldigt roligt.

När sedan 18+:arna bestämde sig för att åka in till Malmö blev jag indirekt utkastad, så jag och Lukas begav oss till Donken för att få i oss lite mat. Jag var lagom berusad, och hela vägen från Sami satt jag på Lukas pakethållare och sjöng. På Donken var det ganska lugnt, Malin var precis lika bitter som innan över att hon inte kunde vara med på festen. Måns dök upp, måttligt alkholiserad, så vi satte oss och krängde i oss så mycket vi orkade, sen blev det till att pallra sig hem.

Jag dog ganska mycket i samma stund som mitt huvud träffade kudden, och det kändes bra, på alla sätt och vis.

take care / s.pehrson

Kani och Jenny, två utav världens bästa kollegor!

Bästiskväll

Det har varit en bra dag, trots en del negativa tankar och tvivel. Fotoredovisningen med bilderna på Sanne gick jättebra, fick fin kritik av mina kära klasskamrater, bland annat fick jag höra att Sanne var lik Lily Allen, något som jag kanske inte riktigt kan hålla med om, men jag antar att det ska tas som en kompimang. Jag trivs verkligen i min fotoklass, den känns som en liten familj, och det efter bara ett fåtal veckor tillsammans. Jag ser verkligen fram emot resan till Öland nästa vecka, det kommer bli hur kul som helst!

Mamma kom och hämtade mig på skolan, för med tanke på att jag skulle ha med mig 25 kakburkar så kändes det som det enda vettiga alternativet för mig att ta mig hem på. Det blev en kort visit hemma, dock ganska intensiv med tanke på att Sanne och pappa ständigt bråkar om diverse saker, den här gången om en scartkontakt. Löjligt men ack så sant. Jag pallade inte trycket, så jag åkte ner till stan för en dejt med min saknade bästis Sofie. Det blev middag bestående av kinesmat, fika på Espresso House och en stor, riktigt stor portion snack i alla dess former. Det var mysigt, och väldigt välbehövt. När vi bestämde oss för att det var dags att dra sig hemåt gick vi till Botulfs för att ta bussen, och på vägen dit kommer det fram en kille till mig och frågar om jag har en cigarett. Jag höll då precis på att röka min allra sista, vilket jag talade om för honom, och han sa att det var lugnt och jag gick iväg. Ett par sekunder senare hör jag hur kille ropar till mig "Snygg tröja förresten!". Det gjorde min kväll lite, faktiskt. Fast han kanske har en likadan hemma, för den är ju trots allt köp på H&M:s herravdelning...

Det som återstår av denna ytterst braiga dag ska spenderas med min älskling, som för tillfället ligger i min säng och ser på film. Jag funderar starkt på att göra honom sällskap. Imorgon bli en bra dag det också, först jobb och sedan party hemma hos Sami. Gissa om jag är taggad!

take care / s.pehrson

Redigera mera!

Nu är alla bilderna på Sanne redigerade och klara, så jag visar ett par av dem här.

take care / s.pehrson

Sovmorgon

Finns det något bättre än en ordentlig sovmorgon? Nej, det gör det faktiskt inte, även om min sovmorgon inte blev så lång som jag hade hoppats på. Jag behöver inte vara i skolan förrän klockan 15 egentligen, men trots det så vaknade jag redan vid tio, och det var väl till största delen Mr.Muffins fel, för det är inte helt lätt att sova med en katt i ansiktet!

Jag tror nog att jag sticker till skolan inom en timme eller så, så har jag gott om tid på mig att redigera bilderna från igår. Ja, så blir det nog.

take care / s.pehrson

Idol-Sallad

Min vän Sallad var med i Idol, tydligen. Han gick inte vidare, men han fick i alla fall träffa den riktigt juryn. Det här var inget jag visste om förrän jag hittade länken till klippet på Facebook, ganska galet. Jag tycker ni ska kolla på det, han är duktig.

http://tv4play.se/noje_och_humor/idol?videoId=1.1196821

take care / s.pehrson

PS. Det är han som heter Fredrik Malmberg..

Tvivel

Ibland undrar jag varför jag över huvud taget köpte mig en systemkamera, och jag kommer alltid fram till samma svar; jag tycker det är roligt att fotografera, men jag är inte bra på det. Varje gång jag tar en bild som jag vet ska visas upp för andra tvivlar jag så starkt på både bilden och mig själv att jag helst av allt bara vill gräva ner mig själv och ligga där för all framtid och ruttna bort. Jag vet inte om det är dåligt självförtroende eller bara en försvarsmekanism för kritiken som jag skulle kunna få. Om jag, mot förmodan, skulle få beröm för en bild så lever jag på det ända fram tills jag tar nästa bild, och nya tvivel uppstår. Jag är aldrig nöjd, jag tycker aldrig att jag själv är bra.

Nu när jag fotograferade Sanne fick jag en bild som jag tyckte var riktigt fin, så pass fin så jag sprang ut till pappa för att visa den. Men så fort jag lagt in den på datorn så kände jag bara ett stort NEJ i hela kroppen. Jag skrev dock i förra inlägget att en utav bilderna var "riktigt fin", men jag inser nu att det bara var ett tappert försök för att försöka höja mitt för tillfället obefintliga självförtroende. Jag ljuger för mig själv! Denna ångest som alltid infinner sig, denna ångest som bara beror på ett par förbannade bilder, denna ångest äter mig innifrån, denna ångest kommer bli min död. Men varför? För att jag är kass, dålig, sämst osv.

Jag är gnällig, och jag ber om ursäkt för alla dessa gnälliga inlägg som ni råkar ut för titt som tätt, men jag behöver skriva av mig. Så egentligen så ber jag nog inte om ursäkt för dessa inlägg, när jag tänker efter...

take care / s.pehrson

Modellsyster

Nu har jag precis fotograferat klart bilderna på Sanne som jag ska använda i morgondagens redovisning, och det blev en del bra bilder! Nu återsstår bara lite redigering och sedan så är allt klart, men redigeringen får ske i skolan, jag är helt slut för tillfället.

take care / s.pehrson

Sanne flippade ur en aning mitt under fotograferingen, och då fick jag denna smickrande bilden. Jag slänger upp ett par av de redigerade bilderna imorgon.

En oredigerad bild, dock en väldigt bra sådan enligt mig själv.

Fotohistoria, nej tack!

Fotodag idag, även om det inte blev mycket fotograferande, för idag var det fotohistoria som gällde för hela slanten. Som jag sagt innan så är det ingen av oss som tycker att det är särskilt roligt, men det ingår i kursplanen och måste med andra ord göras. Jag och min partner, Patricia, fick i uppgift att ta reda på hur fotografi fungerade på 1800-talet, vilket var väldigt mycket enklare än jag trodde. Vi fick båda fram mycket fakta och när vi sedan hade redovisning så gick det helt okej. Värre var det för Anna och Danne, som hade perioden 1980-2000. De fick knappt fram någonting, och de ringde till och med till x antal olika bildredaktioner för att få prata med fotografer som varit aktiva under 80 och 90-talet, men inte heller det gav någonting. Dock tycker jag att det lyckades få ihop en bra redovisning på det lilla de hade, så massor med cred till er!

Jag och Anna fick för övrigt applåder idag av hela fotoklassen, på initiativ av vår lärare. Under lunchen så hade Anna och jag flyttat oss från vårt bord för att sätta oss hos Christoffer, som stt alldeles ensam, och det hade Emma sett. Vi fick väldigt mycket beröm för vad vi hade gjort, och som jag sa, en applåd. Det kändes bra, faktiskt.

Ikväll ska min kära syster modella för mig, då jag ska göra en fotouppgift med olika ljussättningar. Det blir säkert ett bra resultat, jag lägger upp någon utav bilderna här så fort det hela är överstökat. För övrigt så är jag beroende utav kakor numera... Mindre bra!

take care / s.pehrson

MARILYN MANSON!

Jag har fullständigt glömt bort att berätta att jag nu är stolt ägare till en biljett till Marilyn Mansons konsert i Malmö i början på November! Jag bjöd med min lillasyster, som en tidig födelsedagspresent, och jag tror hon är nöjd. Vi har båda sett Manson en gån tidigare, för två år sedan i Göteborg, och det var mäktigt. Den gången hade vi sittplatser, men den här gången har vi ståplatser, och jag förväntar mig en jävla stämning!

take care / s.pehrson

Magen kurrar

Jag kollade nyss upp vad vi ska få till lunch på Tengan idag, och vi ska tydligen få gulaschgryta med potatismos. De som inte känner för det kan i stället erbjudas rostad vitkålssoppa. Jag och Anna undrar då; hur rostar man en soppa?

Just det, det kan ni imbeciller fundera på medans jag skriver färdigt mitt arbete om fotohistoria. Jag är glad att jag inte levde på 1800-talet, för kameratekniken på den tiden var minsann inte att leka med!

take care / s.pehrson

En elak soffa och en korkad Sara

Det är den här soffans att jag numera lider utav urinvägsinfektion och måste knarka penicillin. Det är dessutom min egen dumhets fel, för vem är så korkad att hon sätter sig i en blöt soffa mitt på stationen om inte jag? Och så är det lite Annas fel, men det säger vi inte till Anna...

take care / s.pehrson

Men jag kommer i alla fall inte dö naken!

Bilder på dagens inköp. Tyvärr ser allting väldigt, väldigt skabbigt ut på bilderna, det är betydligt mycket snyggare i verkligheten! Eller så är det bara jag som skyller ifrån mig för att jag har dålig smak...?

take care / s.pehrson

Jag kommer dö fattig

Idag återvände jag till skolan, och det med ett leende på läpparna. Det är egentligen ganska galet att man kan sakna skolan eller över huvud taget vara glad över att få gå dit, men för mig är det så. Det har ju i och för sig inte alltid varit så, bara sedan jag började gymnasiet på LBS, men det väger definitivt upp för all ångest jag upplevde under högstadiet! Skoldagen förflöt utan några hinder. Jag slapp springa 3,2 kilometer, och jag måste medge att det var lite bitterljuvt. Jag hade gärna fått det överstökat, men eftersom jag numera käkar penicillin och har en infektion i kroppen så blev det ett strängt nej från mamma. Dock gick jag halva rundan tillsammans med Mauritz, så man kan ju inte säga att jag var helt inaktiv.

Jag vägrade åter igen mat på Tengan, så jag, Christoffer, Mauritz och Ipsen gick till McDonald's. "Äter inte du där tillräckligt ofta?", och jo, det kanske jag gör, men äta bör man annars dör man, inte sant? Dessutom så bjöd Mauritz, och då är det dumt att tacka nej. Efter lunch följde religion och svenska, och båda lektionerna var helt okej, i synnerhet svenskan, där vi hade ett öråd angående vem som ska representera klassen i elevrådet. I ettan var det ju jag som var elevrådsrepresentant, men i år kände jag bara att jag inte orkar, inte med tanke på hur mycket skit jag fick ta förra året då elevrådet inte fungerade som det skulle, och jag vill inte råka ut för det igen. Så det fick bli Ludvig i stället, vilket känns som en bra representant från min sjuka klass.

Efter skolan drog jag till Ariman för att träffa min kära vän och kollega Hanna. Vi satt där en stund och filosoferade angående sömnproblem och en del andra ämnen, för att sedan bege oss ut på en liten shoppingrunda på stan. Det visade sig dock bli lite mer av en springa-runt-hela-stan-runda, då Hanna letade efter ett par skor samt en extern hårddisk, något som inte en enda butik lyckades uppfylla. Hanna var lätt deprimerad, men hon fick i alla faall köpt strumpor, och det är ju alltid något. Vid halv sex så tog Hanna bussen, och kvar stod jag på Botulfs, nu i sällskap utav en gammal vän; migränen. Jag ringde mamma, som lovade att hon skulle komma och hämta mig samt min cykel, så att jag slapp cykla hela vägen hem (det är egentligen inte särskilt långt, men det är desto brantare!). I väntan på henne gick jag in på H&M och slösade lite pengar. Det fick bli två tröjor (varav en är ett rent härmköp, för Anna har en exakt likadan) samt en skjorta, och sammanlagt gjorde jag av med 650 kronor. Men jag anser att jag får unna mig lite ibland, faktiskt. Jag förtjänar det. Tror jag...

Nu är jag hemma, och jag har fortfarande migrän och jag känner en svag dödslängtan. Ikväll kanske jag gör slag i saken och färgar mitt fruktansvärt fula hår, om inte så kommer det fördmodligen aldrig att ske...

take care / s.pehrson

Bitterfitta

Jag trodde att jag skulle kunna gå till skolan idag, jag var helt säker på det då jag gick till sängs igår, men nej, så fel man kan ha. Allting började precis som en morgon skaa börja, jag var trött, allmänt irriterad på Mr.Muffin och jag gjorde precis som jag brukar göra en morgon, i exakt samma ordning. Sedan hoppar jag på min cykel, men jag kommer inte längre än till McDonald's innan jag blir tvungen att slänga mig av cykeln och springa in i närmsta buske. Jag säger bara såhär: det gjorde sjukligt ont. Jag vände hemåt. Hem för att dricka litervis med vatten, hem för att våndas över varje jävla toalettbesök, hem för att inte göra någonting. Urinvägsinfektion är INTE spännande, på något sätt...

Så vad ska jag göra idag? Jag ska försöka läsa Bibeln (inombords dör jag lite då jag tänker på det), försöka samla ihop mig mentalt för 3.2 kilmotersrundan som ska springas imorgon på idrotten (springa och Sara är två saker som inte ska användas i samma mening egentligen), städa klart (vilket inte lär hända, jag är rädd för dammsugaren) och så ska jag sluta vara såhär förbannat bitter! Okej, jag missar ännu en dag i skolan, men tänk på alla de ungstackare som inte ens får möjlighet till en utbildning? Just det, det hade ni inte tänkt på, va? Inte jag heller förrän jag skrev det, om sanningen ska fram...

take care / s.pehrson

Det blir bättre

Min syster har fallit för grupptrycket; hon har skaffat Facebook. Dock ser det lite skumt ut på min profil under kategorin "syskon", eftersom Sanne bestämt stavar vårt efternamn som Pärsson, i stället för Pehrson, som jag stavar det. Men vi är släkt, oavsett stavningen på efternamnet.

Jag har lyckats vara ganska effektiv idag, trots mitt tillstånd. Jag har städat, precis som jag lovade mig själv att göra. Jag är dock inte hundra procent klar än, det är mycket finlir kvar, typ dmmsugning och allmän damming av hela rummet. Jag förstår inte hur så mycket damm kan rymmas i ett enda rum, det är helt sinnesjukt egentligen! Hur som helst, jag har dessutom spelat The Sims 2, något som jag inte har gjort på hur länge som helst, och jag hade nästan glömt hur roligt det är. Nu babblar jag, förlåt...

Jenny, jag är glad att du finns kvar, jag tror inte att jag skulle klara av att gå till jobb och veta att du inte skulle vara där, att du inte skulle komma tillbaka. Jag tror på dig, och jag är inte ensam om det, vare sig du tror det eller inte.

Nu ska jag försöka sära på min syster och pappa. De är inne i en hetsig diskussion angående film... Ingen av dem vet någonting.

take care / s.pehrson

Duracellkaninen Anna

Ett inlägg i Annas blogg gjorde nyss min dag lite bättre, lite gladare. Hon hade skrivit ett inlägg om helgens äventyr, lanet på skolan osv, och det var perfekt beskrivet, jag kunde inte ha skrivit det bättre själv. Men det var inte just det som gjorde mig sådär glad, nej det var de där sista små orden, de allra sista orden som fick mig att först haja till, och sedan le fånigt för mig själv då jag insåg vilken fin vän jag har.

"Och helgen var fin, LBS är fint, allt är fint. Framförallt Sara är jävligt fin."

Anna, du är så bra, väldigt mycket bättre än du vet om!

take care / s.pehrson

Urinera mera

Min rubrik är äcklig, jag vet, men ni kommer förstå så småningom...

Det känns så fel, så otroligt fel. Det är måndagmorgon, rättare sagt 09.34, och jag skulle ha suttit på en lagom tråkig mattelektion, men i stället så sitter jag hemma i famijens skinnsoffa och lider. Sedan klockan sju i morse har jag sprungit på toaletten tiotals gånger och det gör lika ont om det brukar göra. Jag har urinvägsinfektion, halleluja! Jag tackar Anna och den blöta soffan på stationen för det. Mest soffan egentligen, eller min egen dumhet. Så för att skona alla min kära klasskamrater samt lärare från att ständigt behöva se mig rusa mot toaletten så valde jag att stanna hemma. Min plan på att ha 0 timmar i frånvaro den här terminen är med andra ord saboterad. Och min promenad med Jenny får ännu en gång skjutas upp. Hon lär sätta ett skott i pannan på mig nästa gång hon ser mig, utan att tveka...

Jaha, så vad ska man göra en dag som denna, då man ständigt måste vara i närheten av en toalett och dessutom måste gå dubbelvikt likt en gammal kärring för att det gör så fruktansvärt ont? Jag ska städa mitt rum, faktiskt. Det behövs, verkligen. Bädda sängen och liknande. Jag är trött på att leva i ett bombnedslag, så idag ska jag passa på att göra någonting åt saken. När jag ändå är igång ska jag nog läsa Bibeln också, bli lite religiös sådär. Eller kanske inte, för jag kom nu på att jag nog har glömt pappret i skolan där det står vilka kapitle och verser som ska läsas. Bibeln får jag ta imorgon, med andra ord.

take care / s.pehrson

Grön plupp!

Igår blev det inte mycket till uppdatering här inte, och jag hoppas att ni alla kan förlåta mig för det. Jag kom hem från lanet vid halv sex, och jag däckade direkt i soffan. Så det fanns varken ork eller tid för den här stackars bloggen, tyvärr.

Idag var det jobb som gällde, och det var inga problem. Jag fick stå i köket under Agnetas skift, vilket kändes som en skön omväxling från all service. När Jenny sedan tog över på kvällen så blev det tvåan för min del, och det var verifiering som gällde. För er som inte förstår så är det lite som ett prov, fast ändå inte. En arbetsledare kollar så att man kan en viss station och kan man det så får man en grön plupp på tavlan, för att sammanfatta det kort. Det var lagom mycket att göra, och jag klarade mig ganska bra på egen hand. När jag sedan slutade klockan åtta drog Jenny med mig ut på en cigarett och berättade hur det hade gått. Hon hade ingenting att klaga på, allt hade gått jättebra och hon var jättenöjd. Det enda hon ville var att jag skulle höras mer, och känner jag mig själv rätt så ska det inte vara något större problem att fixa till det. Så nu har jag en grön plupp i McDrive!

Nu sitter jag och kränger kakor och ska snart se film med min syster. Bra grejer!

take care / s.pehrson

Regnigt loppislan

Det har varit en sömnlös och underbar natt för min del, med en hel del äventyr. Jag har knappt suttit vid datorn en minut, förutom då jag bloggade senast. Jag har däremot varit i princip överallt på hela skolan, sjungit Singstar, suttit i Annas svettiga arbetsrum tillsammans med Foto-Emma och ett par andra elever och snackat en massa, otrolig massa skit. Jag älskar stämningen vi har på skolan, att lärarna är precis som ens vänner och att alla elever trivs tillsammans. De nyta ettorna är dock aningen förvirrade, och förvirrande, fortfarande. Killarna i spelettan är hur underbara som helst, de har skänkt pantflaskor till mig och Anna hela natten, och de har med andra ord gett oss lite extra cash till fotoresan. Däremot är de flesta tjejerna i ettan brutalt pinsamma, och om jag var var över huvud taget minsta lilla lik dem när jag gick i ettan så skäms jag något otroligt! En del av dem däremot är helt okej. Jag tror bara de behöver tid att anpassa sig, men jag tycker samtidigt att de borde bjuda lite mer på sig själva...

Igår vid halv tolv tiden blev vi alla så otroligt hungriga, så jag, Mauritz och Foto-Emma gick runt bland alla och tog emot beställningar och därefter for vi till mitt älskade Donken för att handla mat åt oss själva och i princip halva LBS. Jag tyckte lite synd om Anna som vr tvungen att ta en beställning i taget för att vi skulle få rätt växel tillbaka åt de som var kvar på skolan. Vi fick vår mat, men väl tillbaka på skolan upptäckte både jag och Emma att all pommes var waste och den smakade rent ut sagt skit. Den var oätlig, så Ludvig fick den stora äran att agera soptunna. Resten av kvällen var galen. Anna var hypad, näst intill full fast utan alkohol, och vi hjulade ute på skolgården mitt i natten och hade en del knäppa saker för oss.

Klockan fem, utan att ha fått ens en ordentlig minuts sömn, var det dags att packa Foto-Emmas bil full utav prylar och sedan köra ner till Södra Esplanaden, där jag och Anna skulle stå fram till halv tio, och sedan skulle Danne och Peder byta av oss. Vi stod där, med ett bord fullt utav skräp, lådor fulla med värdelösa böcker och x antal värdelösa filmer, och det var svinkallt, och vi hade inga stolar att sitta på, så vi var tvugna att stå upp i cirka tre timmar. Vi frös, vi hade ont i hela kroppen, vi kunde inte fokusera pågrund av sömnbrist och vi var helt yra i huvudet. Till slut så dyker Peder upp, och tillsammans med honom så kommer en rejäl regnskur, så vi bestämmer oss för att ringa Foto-Emma så att hon kunde komma och hämta oss samt alla prylar som var kvar. Trots det lilla missödet med vädret så lyckade vi sälja prylar för närmare 300 kronor, vilket är helt okej.

När vi kom tillbaka blev det ännu ett besök på McDonald's för att köpa lite frukost, som för de flesta av oss bestod utav ett gäng cheeseburgare. Jag måste dock slå Sami, för han glömde en utav mina mellan pommes, vilket gjorde mig besviken...

Nu är alla höga av trötthet, och ingen orkar ta tag i något. Jag ska hem vid femtiden, och då ska jag verkligen hem och dö, för det är allt jag pallar för tillfället. Men en helt klart underbar natt har det varit!

take care / s.pehrson

Den räddande dagen

Den här datorn har på fullt allvar räddat mig från en helg full utav ångest, tårar och andra hemskheter. Den här dagen har varit en utav de bästa på länge, på så många olika sätt. Dagen började mindre bra dock, då Mr.Muffin bestämde sig för att riva ner exakt allt som befann sig på mitt skrivbord. Jag skrek lite på honom, försöktr somna om, men misslyckades och gick i stället upp och åt frukost. Jag gjorde mig i ordning och tog sedan bussen tillsammans med min kära syster. Det var en otroligt rolig bussresa, den roligaste på väldigt länge. Till att börja med så blev jag slagen utav en gammal tant, vilket kanske inte var särskilt roligt i sig, men tanken på en gammal tant som slår mig på nerven i armen är väl ganska komisk. Därefter upptäckte vi att jag inte är särskilt bra på svenska på morgone. För visst finns det inte ett ord som heter "mysterisk"? Jag skulle säga mystisk, knappt en bokstav rätt. På Åke Hans lämnade jag min syster ensam på bussen och vandrade upp mot skolan.

Vi hade prov i kamerateknik direkt på morgonen då lektionen kom igång, dock ett sådant prov som man bara kunde få IG eller G på, och senare fick jag reda på att jag fick G. Inte långt därefter blev det lunch på Tengan, där det serverades entrecote med bearneisesås, och ni kan ju gissa hur bra det smakade! Det är minsann inte alla som får lyxig mat till skollunch, men LBS är lyckligt lottade som får äta på riktigt restaurang. När vi skulle gå ifrån Tengan fick vi syn på en enorm hög med hö på en gräsmatta lite längre bort, och det visade sig vara ett pr-trick från Telias sida. I den här högen med hö hade de gömt 200 nyckelringar, varav 10 innehöll en nyckel. Om man hittade en utav dessa nycklar, så hade man chansen att vinna en iPhone. Det var helt galet att se allt folk som bara slängde sig ner i allt hö och letade efter dessa nycklar som besatta! Jag stod till en början vid sidan om spektaklet och tog lite bilder med mobilen, men helt plötsligt, utan att jag had en aning om hur det gick till, så befann jag mig mitt i smeten. Jag lyckades hitta en nyckelring, men ingen nyckel, så jag gav upp och begav mig tillbaka till skolan.

Vi påbörjade en ny uppgift efter lunch som handlade om fotohistoria, och jämfört med det vi brukar göra så är det inte direkt underhållande. Jag jobbar tillsammans med en tjej i trean, Patricia, och vi delade upp uppgifterna och jobbade sedan var för sig. Vi jobbade med det en stund, och sedan blev det omröstning om den bästa bilden från redovvisningen igår. Alla hade tidigare under dagen mailat sin favoritbild (bland sina egna bilder) till Emma, och sedan röstade vi. Men i stället för att få reda på resultatet direkt, så utmanade vi information/designprofilen på musikfrågesporten Buzz. Vi körde försöksheat, kvartsfinaler, semifinaler och givetvis final. Mitt i alla uppståndelse som rådde kring det spelet så hör jag hur Emma Bliander säger "Grattis Sara!", jag förstår ingenting, så Emma ber mig öppna min mail. Där finns ett mail från Emma där resultatet från omröstningen fanns, och min bild hade fått flest röster! Så nu ska min bild printas ut i 50x70 och sättas upp på skolan! Jag blev så otroligt glad och stolt över mig själv, speciellt med tanke på att jag igår inte var nöjd med en enda utav mina bilder. Jag kom dessutom till final i Buzz, och vann! Jag vann en burk kakor och dessutom två biobiljetter! Min skoldag kunde inte ha varit bättre, den väger definitivt upp all skit som jag kände igår., så det här kommer jag leva på hela helgen.

Efter skolan kom mamma och hämtade mig, eftersom jag skulle ha med mig typ 15 burkar kakor hem. Vi åkte hem, jag packade ihop min dator samt en del andra prylar och sedan åkte vi iväg igen. Vi åkte först in om jobb, där jag dumpade alla kakor. Jag fick en chock då jag fick se Kani i vit skjorta, hon var så himla fin! Hon var dock väldigt stressad, oc hbaar tryckte hundra spänn i handen på mig och bad mig ställa in hennes kakor i personalrummet. Därefter fick jag rota fram pengar i Annas väska, och till slut så ställde jag in Dannes åtta lådor på kontoret, med en söt lapp där det stod "Till Danne från Smulan". Sedam körde vi till skolan och terminens första LBS-lan!

För tillfället är allting super! Jag har ätit thaimat, gjort Danne glad genom att köpa 2 liter cola till honom, upptäckt att en massa ettor raggar på mig och att kvällen förmodligen kommer bli riktigt jävla bra! All ångest är för tillfället som bortblåst, och jag är så glad.

take care / s.pehrson

Min bild som ska pryda en utav skolans väggar. Vad tycks?

Sara Pehrson goes Pehrsonlig(t)

Som ni kanske redan har märkt så har jag ny bytt namn på bloggen, och det är nu Pehrsonligt som gäller. Lite fyndigt, eller hur? Jag kom på det då jag skulle göra en profil på fotosidan.se, och kände att det var perfekt för bloggen! Så, vad tycker ni?

take care / s.pehrson

Verkligheten svider

Jag behöver kräka av mig, jag behöver någon att prata med, men liksom jag så är alla upptagna med sig själva, om än inte i lika stor grad som jag själv. Jag insåg nyss att allt inte står rätt till uppe i mitt huvud, och då syftar jag inte på migränen. Jag insåg nyss att det inte är normalt att gråta då man skriver ett blogginlägg om sin dag, att det inte är normalt att ha ångest över den man är. Jag insåg nyss att jag innerst inne mår för jävligt.

Varenda minut jag är ensam är en plåga, ren tortyr. Jag är rädd för mig själv, jag är rädd för mina tankar och jag är rädd för att jag inte är den jag borde vara, förväntas vara, vill vara. Jag känner bara att allt jag tar mig för, allt jag försöker göra, blir ett enda stort misslyckande och att jag egentligen inte har ett skit i världen att göra. Att jag kanske bara borde stanna under täcket imorgon och aldrig mer komma fram, aldrig mer visa mig offentligt och aldrig mer erkänna mig existens. För just nu existerar jag knappt. Jag går som i en tjock dimma, kisar mig fram genom tårar och obeskrivliga hatkänslor, och jag kommer aldrig någonstans. Ständigt denna dimma, ständigt dessa tårar.

Jag ser knappt vad jag skriver längre för alla förbannade tårar som envisas med att trilla nerför mina kinder. Jag ser knappt någon utväg ur all jävla misär som jag själv orsakar och aldrig lyckas ta mig ur. Jag vet inte hur länge jag orkar hålla skenet uppe, hur länge jag orkar låtsas innan allting bara brister, innan allting inom mig bara går sönder. Jag vet ingenting för tillfället, bara att det här bara var en bråkdel av hela sanningen...

take care / s.pehrson

Sara tänker på allt utom sig själv, del 2

Jaha, väl på jobb så möts jag utav Jenny, som omedelbart börjar prata om mina bröst. Väldigt oförberett, men en helt okej inledning på ett samtal! Jag röker en cigarett, snackar lite skit med Jenny och Philip, känner att kvällen förmodligen kommer sluta med migrän och går sedan upp för att byta om till mina absoluta favoritkläder; Donkenuniformen!

In och jobba, idag var min position bopen, och där trivdes jag som fisken i vattnet. Jag trivdes dock mindre med migränen som för varje steg blev lite värre och lite mer outhärdlig. Jenny sprang runt och petade på mig ända fram till halv åtta, då hon slutade. Jag har visserligen inget emot att bli petad på, men jag förstod inte riktigt meningen, så Jenny, varför all denna trevliga petning? Min migrän blev värre, värre än jag haft på länge, och till slut så ville jag bara kräkas, benen vek sig under mig och jag såg dubbelt. Men tror ni att jag gnällde? Tror ni att jag slutade, att jag ens satte mig ner för att vila i en minut? Inte en jävla chans. I 5 timmar sprang jag runt med obeskrivlig huvudvärk som hotade att knocka mig till golvet. I 5 timmar sprang jag omrking som en skållad råtta och gjorde allt jag skulle, allt jag kunde, allt jag blev tillsagd och mer därtill. Jag gav 110%, trots att jag mådde skit rakt igenom. Hade det kommit ännu en arab som raggat på mig i driven hade jag skallat honom, men det hände inte...

Berättade jag ens om den araben som raggade på mig igår? Jag tror inte att jag gjorde det, så ni får en snabbversion:
Killen i bilen: Du, min kusin här i baksätet tycker att du är underbart snygg, kan han få ditt nummer?
Jag: Nej, tyvärr.
Killen i baksätet blinkar ett antal gånger mot mig med ena ögat, och jag skruvar på mig obekvämt och vill bara att det skla köra iväg med sina förbannade cheeseburgare.
Killen i bilen: Men kom igen, du är ju söt ju!
Jag (lagom irriterad och dessutom väl medveten om kön som bildats bakom dem): Nästa gång ni kommer hit så kanske, kanske, kanske...
Killen i bilen: Vi kommer vajre dag!
Sedan försvinner de och jag dör inombords.

Hur som helst, tillbaka till dagens arbetspass. Jag lyckades sälja ett bar burkar kakor till mina kära kollegor. Bland annat tre till Anna, och Danne som tidigare ville ha fyra, köpte i stället åtta burkar! Och han betalade dessutom direkt. Nu hoppas jag att Jenny slår på stort och köper fler än Danne, för om jag känner Jenny rätt så vill hon vara värst i allt. Nog om kakor, klockan 22 fick jag äntligen, äntligen sluta, och det var med tunga steg som jag började gå hemåt, utan jacka och med migränen värre än någonsin. När jag kom hem proppade pappa i mig diverse piller, och nu känns det lite bättre. Några kakor, lite film och ett par timmars sömn ska nog göra susen.

Imorgon är det ännu en fullspäckad dag; profildag, dejt med Jenny, lämna av x antal burkar kakor på jobb och så lanet på skolan. Förhoppningsvis så är morgondagen bättre än dagen som nyss gått...

take care / s.pehrson

Sara tänker på allt utom sig själv, del 1

Den här dagen har varit katastrofal, förfärlig, hemsk, för jävlig, den värsta i mitt liv och samtidigt väldigt bra. Dock övervägande dålig, men det har funnits ljusa stunder under dagens lopp. Dagen började som ni kanske förstår riktigt dåligt, då jag vaknar upp och är superstressad inför fotoupggiften som skulle lämnas in på morgonen. Jag insåg att jag fattades ett par bilder, samt att jag inte var nöjd med en enda av de jag redan hade, så morgonen var fylld utav ångest. Jag åkte tidigt till skolan för att få lite extra tid till att skrapa ihop de sista bilderna, men i stället så sitter jag utanför skolan och kräker av mig min depression på Daniel, som var otroligt stöd som orkade lyssna på mig. Jag var som en levande zombie, kvävd utav ångest och självförakt. Det var hemskt.

När fotolektionen kom igång fick vi reda på att vi skulle redovisa alla våra 15 bilder för varandra, och sedna skulle vi gemensamt välja ut den bästa som sedan ska printas ut och sättas upp på skolan. Tror ni att det fick mig att må bättre? Inte en chans. Mitt humör, som redan var på botten, blev obefintligt. Men som vanligt så håller jag masken och spelar glad, för det är så jag gör. Jag försöker att låta det gå ut över folk i den mån jag klarar av att hålla det inom mig, vilket idag gick ganska bra. Vi fick till 14.30 på oss att redigera bilderna, och då kände jag ett litet, ytterst litet hopp tändas inom mig, och vid lunchtid kändes saker och ting inte bra, men lite bättre. Dock var maten på Tengan slut, så vi fsom kom sist fick någon uppvärmd gammal biff som inte smakade alltför bra, men det var i alla fall mat.

Efter lunch fortsatte redigeringen, men jag gick även ut en stund för att fotografera tillsammans med Anna och Mauritz. Vi hittade en övergiven soffa på stationen, och Anna tvingade mig att sitta i den... Det var inte, verkligen inte, bekvämt att gå runt med en blöt rumpa efter det, det är ett som är säkert! Så tack för den Anna, du kan förvänta dig en hämndaktion snarast! Vi återvände till skolan, fortsatte redigera och efter en stund insåg jag att en del av mina bilder var helt okej och inte alls så hemska som jag tyckt från början. När det var dags för redovisning satt jag och mumlade tyst för mig själv att jag verkligen inte ville vara först ut, men vems namn tror ni står på lappen som dras först? Mitt, såklart. Redovisningen gick bra, mot all förmodan, och jag fick mycket bra feedback från de andra som jag verkligen uppskattade, och jag kände mig nästan stolt över mig själv när jag var klar. De andra redovisade, jag fick en omotiverad örfil av Anna och sedan slutade vi. Jag sprang till bussen och hann precis med fyran mot Norr Fäladen, och inom ett par minuter var jag på jobb.

Fortsättning följer...

take care / s.pehrson

Ännu en lång dag, del 2

Ett 17-21 pass stod på schemat idag, och det gick väldigt, väldigt fort! Jag stod i tvåan, vilket kändes bra eftersom jag har min verifiering på söndag, och jag var grym om jag får säga det själv! När vi hade som mest att göra, både i kassan och driven, kommer Zacke, Hugo och Ludvig. De skrattade lite åt mig, men jag tror i själva verket att de var lite avundsjuka på min snygga donkenskjorta. När Hugo hade betalat i kassan så sa han till Monique att "ge växeln till Sara", så jag fick hela tre kronor av Hugo! De ligger nu tryggt i min spargris, tillsammans med en massa malar och dammråttor. Den där spargrisen är inte alltför välgödd, med andra ord...


Kvällen gick som sagt snabbt, och väldigt bra för min del. Jag har nu kommit på ett par saker som jag måste finslipa när jag står i tvåan. Till exempel så måste jag bli bättre på att ge ut kvitto till bilarna, vilket inte alltid är så lätt när man står inför en fullsmockad skärm, men det ska jag lära mig så småningom. Det är precis som Jenny sa; det är bara detaljer som ska slipas!


Nu hetsar Jenny mig om att del två måste bli klar, så jag avrundar med att tala om att jag snart ska se på Män som hatar kvinnor, samt kränga ett par kakor!


take care / s.pehrson

Ännu en lång dag, del 1

Onsdag idag, vilket innebär att det är sista dagen innan de två roligaste dagarna på hela veckan drar igång, nämligen profildagarna. Idag hade vi den första ordentliga idrottslektionen, och vi spelade brännboll. Ni anar inte hur härligt det var att se Lukas misslyckas med varenda försök att få iväg bollen, medans jag fick iväg alla mina! Skadeglädje är, som jag sagt så många gånger förr, den enda riktigt sanna glädjen. Dock märktes det att jag inte varit särskilt aktiv i sommar, och min rökning är nog inte till stor hjälp den heller. Man kanske skulle ta och leta upp sitt dammiga gymkort och börja träna lite? Det blir förmodligen mer sagt än gjort när det kommer till den saken, men jag ska i alla fall leta upp kortet!

Resten av skoldagen var okej, mitt humör var uppochner hela dagen. Det hände inget sensationellt, vi hade matte, religion och svenska, och vi blir fortfarande behandlade som dagisbarn på matten, så allt är i sin ordning. Efter skolan cyklade jag hem, tillsammans med Lulu och Gabriel, men de tappade jag bort på vägen, så den sista biten fick jag cykla ensam. När jag kom hem slängde jag i mig lite mellanmål, som fick bestå utav honungspuffar och ett par kakor (mamma och pappa har köpt kakor av mig nu, så hela familjen är hög på socker för tillfället). Därefter bytte jag snabbt om och cyklade till jobb. Mitt arbetspass får ni veta mer om i nästa inlägg.

take care / s.pehrson

Smile!

Nu har jag varit hos tandläkaren för att få ett intyg för min skadade tand. När jag och Lukas åkte hem från Norrland i höstas så upptäckte jag ett en bit av min framtand gått av, men hur hade jag ingen aning om. Så nu ville försäkringsbolaget att det skulle anmälas eller liknande, så vi fick gå till tandläkaren. Dock drog jag en historia om att det hände när jag och Linda cyklade ihjäl varandra tidigare i våras, och det är ju faktiskt väldigt troligt. Hur som helst, tandläkaren inte bara kollade på det, hon fixade det också! Så nu har jag ett helt leende igen, något som känns bra, för det där lilla jacket i framtanden störde mig riktigt, riktigt mycket.

Så jag bjussar på en bild med mitt allra största smile!

take care / s.pehrson

September

Jag känner att bloggen numera är ganska enoformig, då det i princip bara är långa, jävliga inlägg om hur jag har haft det i skolan och så vidare. Men å andra sidan så är det vad jag sysslar med för tillfället, så det får helt enkelt bli fokus på skola, för det mesta.

Precis som alla andra dagar utom profildagarna sså började även denna med en mattelektion. Idag var vi lite mindre sadisitiska, och i stället för häftstift så fick vi tärningar att leka med, precis som om vi vore lågstadieungar. Efter matten var det mediakommunikation, och vi hade faktiskt lektion utomhus, ute i Lundagård till och med! Riktigt mysigt. Vi skulle dela in oss i fyra grupper, och varje grupp tilldelades sedan en medieideologi som vi nästa vecka ska argumentera för, och varför den är bäst och så vidare. Ganska okej, kan jag tycka.

Lunchen på Tengan var exakt det som jag åt till middag hemma igår; köttfärslimpa med potatis och brunsås. Jag åt inte särskilt mycket, så jag har gått runt med kurrande mage hela dagen, vilket har varit ett konstant irritationsmoment. På engelskan fortsatte vi med grupperbetet om att marknadsföra ett land, det gick sådär, men vi kom i alla fall upp med en produktidé. Vi slutade vid kvart i två, och då pallrade jag mig hem med en cykel som var lastad med dels mig själv men även en hel påse kakor. Dock var det bara kakor till mamma, pappa och Sanne, resten tar jag på fredag.

Nu måste jag äta någonting, sedan borsta tänderna, för klockan fyr sk jag minsann till tandläkaren! Det är dock ingen vanlig kontroll, nej nej, jag ska få ett intyg på min skadade tand så att vi kan få ut pengar från försäkringen. Bra grejer!

take care / s.pehrson

Sara <3 DT2:an

Enligt ett test på Facebook som löd "Vilken station på McDonald's är du?" så är jag DT2:an, vilket kan stämma ganska bra. På senaste tiden har jag fått stå där allt mer, och på så vis börjat gilla hela grejen med "tvåan". Och det bådar ju dessutom gott för min verifiering på söndag som jag ska göra med Jenny!

"Det bästa du vet är att springa tills benen ramlar av. Du lever efter mottot "Fort men fel", helst skulle du stå vid transportskåpet och kasta burgare till bilen. De andra medarbetarna tycker inte alls om dig eftersom du tycker att alla hamburgarna är dina och du får alltid tränga dig i glasskön. Dock är du mycket stresstålig och kan alltid styra upp en full skärm."

Jag tog mig friheten att rätta ett par stavfel i denna korta förklaring av mig själv som följde med resultatet av testet. De där med att de andra medarbetarna inte tycker om mig är skitsnack, jag är aspopulär på jobb! I alla fall är jag det i min egen värld...

take care / s.pehrson

Jennys blogg

Ack ja, i två svåra timmar har jag nu suttit med Jennys bloggdesign, och nu, flera svordomar och tonvis med frustration senare, så är jag klar! För jag måste säga att designdelen på blogg.se är betydligt mer avancerad än här på Blogger! Men efter ett par snälla råd från Anna så klarade jag mig fint, och för tillfället så tänker jag typ i koder. Nu är det bar att vänta med spänning på att få höra vad Jenny tycker, men med tanke på vad klockan är så är chansen ganska stor att jag måste vänta tills imorgon. Jag tycker i alla fall att det blev snyggt, och jag har försökt hålla mig till det som Jenny ville ha. Resultaten kan ni kolla in på http://lindahlskans.blogg.se .

take care / s.pehrson

Anteckningar om en skandal

Ännu en bok är utläst, och trots min migrän så tog de där sista tjugo sidorna inte särskilt lång tid, även om de flesta meningar fick läsas flera gånger. Boken, som var mammas val, var helt okej. Den handlar om en lite äldre kvinna som skriver om sin väninna samt lärarkollega. Den här väninnan har ett förhållande med en av sina elever, och boken handlar om hur hela det här förhållandet började, fortsatte och tog slut. Den är ganska underhållande, den här boken, men ibland fick jag känslan av att den bara var så kallat "tantsnusk" rakt igenom. Kanske är jag bara lite för ung för bokens lite äldre tonfall, vem vet. Hur som helst så var den i alla fall värd min tid, och som jag sa så var den helt okej.

take care / s.pehrson

MUSE

Så var det äntligen gjort, idag beställde jag min biljett till Muse i Köpenhamn, och jag är så glad! Så den 26 oktober smäller det, och det kan inte bli annat än sjukt underbart bra! Nu hoppas jag bara på att Linda beställer sin biljett snarast, så de inte tar slut...

Jag har suttit och pysslat med Jennys bloggdesign nu ett tag, men mitt i allt trixande och fixande så slog min fruktade migrän till, och alla koder och liknande började dansa framför mina ögon. Jag fick med andra ord lägga av för dagen, men jag ska fortsätta imorgon, så Jenny, du kan vara lugn!

Med tanke på hur mitt huvud för tillfället dunkar av smärta så blir det nog till att krypa ner under täcket och försöka, och jag hoppas att jag klarar av det, läsa ut min bok. Det är cirka 20 sidor, men med migrän så kan det lätt ta lika lång tid som det skulle ta att läsa 200. Jag avskyr migrän, det är förfärligt.

take care / s.pehrson

Skitsnacksfilter, ett måste!

Idag var det back to school som gällde, och det var i princip som vanligt. Matten var tråkig och sadistisk, då vi tvingades leka med häftstift. Det finns ju hälsosammare sätt att räkna ut sannolikheter på än att kasta ett gäng häftstift på varandra, eller har jag fel? Lukas var dessutom lika dryg som han är på varje mattelektion, då han alltid ska säga emot läraren så pass länge så att vi andra till slut sitter och vrider på oss lite nervöst. Men han är som han är, den där Lukas.

Engelskan var ingen höjdare, och mitt pmsiga humör gjorde inte saken bättre. Vi ska påbörja ett projekt så vi ska marknadsföra ett land, och i mitt huvud existerade bara ett enda ord just då; tråkigt. Men nu när jag har lämnat pms-humöret bakom mig så tror jag nog att det kan bli ganska kul. Vi kom även fram till att fårpäls är samma sak som ull, men att fårpäls låter lite sötare på något sätt. När det var dags för lunch så var jag inte det minsta pepp på stekt fläsk med potatis och löksås, så jag drog med mig Mauritz ner till stan för att få lite sällskap då jag skulle till banken. Väl på banken pratade Mauritz i princip bara om majonäs, så jag stängde av min hörsel och koncentrerade mig i stället på min nummerlapp, som visade numret 222. Till slut, efter många kineser och gamla tanter, så blev det min tur, och jag förde över pengar från mitt konto till mammas. Hela 1500 kronor gav jag mina kära mor, som hon sedan ska köpa konsertbiljetter till mig för. Jag är nöjd med min gåva, med andra ord.

Min lunch blev, i stället för fläsk, en chailatte som jag köpte på vägen tillbaka till skolan, och det smakade underbart! Dock blev jag ju inte riktigt mätt, men jag fick i alla fall något i magen. På mediakommunikationen fick vi höra att ämnet går ut på att ge oss ett så kallat "skitsnacksfilter", och Martinas favoritord måste vara skitsnack, för jag har aldrig hört en människa använda det ordet så många gånger under en och samma föreläsning! Det var galet, minst sagt. På svenskan läste vi ett utdrag ur Odysséen, och jag och Hugo turades om att högläsa för Ludvig och Oskar, så det blev värsta sagostunden där ett tag. Tio i fyra fick vi sluta, och jag fick sällskap hem av Henrik och Sanne.

För tillfället är jag vrålhungrig, så om ni ursäktar mig så tänker jag avbryta här och nu för att ta mig ett mellanmål. Hörs senare!

take care / s.pehrson

Till David, min anonyme komentator

Tack för att du skrev igen David och talade om att det var du. Jag var nog lite trög som inte kopplade ihop inlägget till dig, men jag är glad att du läser min blogg och kommenterar! Jag var nog bara lite skraj att det var något random pervo som jävlades med mig, men så var det ju uppenbarligen inte.

take care / s.pehrson

Anonym, nej tack!

Om du väldigt gärna vill kommentera min blogg, så snälla, gör det inte anonymt, för då kan du lika gärna låta bli. Att skicka en anonym kommentar till mig är i princip som att tigga om en örfil. Så du som skrev en anonym kommentar där det stod "Självklart är jag söt", kan gärna kommentera igen och tala om vem du är, såvida du inte är en riktig fegis.

Ville bara kräka av mig detta, för jag upplever det som ett fruktansvärt irriterande fenomen med anonyma kommentarer. För övrigt, puss och kram på er som kommenterar icke anonymt!

take care / s.pehrson

Jävla studenter

Jag är helt seriös med min rukbrik, tro det eller ej. Studenterna är okej då de sitter nere i Lundagård och dricker öl samtidigt som de sjunger usla, egenkomponerade ramsor, men då de kommer till McDonald's i grupper om 20-30 pers är de allt annat än okej. De är dryga, de är fulla och de flesta av dem är dessutom fula, så än så länge så kan jag inte se något positivt med deras existens. Och ja, ni har förstått det hela rätt, vi hade för jävla mycket att göra på jobb idag...

Jag anlände lite i tolv, och fick direkt en förfrågan om jag kunde stann en timme längre, och ja, när min söndag redan gått käpprätt åt skogen kunde jag lika gärna göra Danne den tjänsten. Jag blev placerad i kassan, där det var mycket att göra, och så fortsatte det i princip hela dagen. Driven var helt galen idag! Det var bilar konstant och det var meterlånga beställningar. Det var med andra ord ännu en dag då vi ville lägga oss på golvet och dö. I fosterställning, givetvis.

När Jenny dök upp fick jag ett par irriterande petningar i revbenen, och jag antar att det var hennes hämnd för att vår promenad fick ställas in. Hon kallade mig även för svikare, ungjävel och säkert en hel del andra obehagliga saker som jag inte hörde. Men jag älskar dig ändå Jenny, så du kan sluta vara bitter nu. Du kan ju dessutom lämna ett förslag på nästa promenadtillfälle, samt tala om för mig om du vill ha några kakor. Om jag hade tillåtit smileys i min blogg så hade jag gjort en efter den senaste meningen, men nej, smileys är förbjudet i denna blogg, så det så.

Ikväll ska jag göra absolut ingenting, något som jag brukar vara ganska dålig på. Så med andra ord; önska mig lyck till!

take care / s.pehrson

Fotografen nummer 1!

Mamma, den här bilden bad jag Anna att ta speciellt för dig, så att du skulle kunna få se hur engagerad jag är under fotolektionerna, samt hur glad jag var över att få låna Peders teleobjektiv! Förstår du nu vad jag önskar mig i julklapp?

take care / s.pehrson

Go Kani, go Kani!

Gott folk, åter igen så har jag spenderat en lördagkväll på mitt fantastiska jobb. Det var första gången som jag jobbade med Kani som skiftledare, och jag är väldigt nöjd med hennes insats, för hon var verkligen jätteduktig! Varje gång vi fick en lugn stund så skickade hon ut mig på en rökpaus, och det kändes lite lättare att prestera bra under hela passet då, när man fick lite "frisk luft" emellanåt. Själva passet gick bra, jag stod i tvåan och det var så pass mycket så jag kunde hantera det på egen hand, utan hjälp utifrån. I vanliga fall när jag står i tvåan och det kommer mer än fyra bilar i rad brukar jag få svag panik, något som dock inte hände idag. Jag har hört att jag snart ska ha en verifiering (fint ord det där, verifiering) i tvåan med Lindahl, och jag kommer säkert misslyckas brutalt, men om jag nu ändå ska misslyckas så ska jag göra det stort och med ett ännu större leende.

Egentligen skulle jag varit ledig imorgon, min enda lediga dag denna veckan, men de planerna är nu ett minne blott. En desperat Måns ville bli av med fyra timmar, och en idiotisk Sara gick med på att ta dem. Nu i efterhand ångrar jag det, för jag kanske borde vara ledig lite, och dessutom så går jag miste om en promenad med Jenny, något som jag faktiskt hade sett fram emot. Jenny är förmodligen sur på mig nu, men jag ska gottgöra henne på något sätt, någon gång. För Jenny, den promenaden SKA bli av, det förstår du väl?

Nu är jag hemma, jag sitter i min säng med katten i knät (han har äntligen slutat klättra på min axlar och äta på mina öron), och jag funderar starkt på att kränga choklad och läsa ett par kapitel i min bok. Jag gjorde nyss en deal med mig själv...

take care / s.pehrson

En bild på snygga Jenny som är ute i Malmö och partajar för tillfället. Jag tror jag skulle behöva lite party inom en snar framtid jag också...

En dag utan slut, del 2

Jag slutade skolan halv fem och jag var på jobb tjugo i fem. Jag är så grym! Jag trodde på fullt allvar att jag inte skulle hinna dit samt byta om innan klockan fem, och jag hade till och med snackat med Jenny om att jag kanske skulle bli sen, men ack nej, jag var så mycket i tid som man kan bli, så klockan 17 stämplade jag in, precis som schemat sa att jag skulle.

Det var helt klart kul att jobba idag, och ännu roligare var det att se Jennys tillfredställda min då hon hade kräkt ur sig en utskällning rakt över Agneta. En nöjd Jenny är en bra Jenny, så är det bara. Dock hade vi lite strul med skärmen i ettan, samt skärmen på bopen, men det löste sig och paniken varade inte särskilt länge. Mellan 18 och 19 sålde jag för över 4000 i driven, vilket kanske är ganska mycket, vi kan ju be Jenny kommentera det... Jenny, är det mycket? Det kändes mycket i alla fall, men jag älskar, verkligen älskar, att stå i ettan, och när det bara rullar på med bilar är det som bäst.

På min rast, som inträffade i samband med Annas rast, så drog jag fram kameran och tog ett bar söta bilder på Anna. När ni ser bilderna kan ni ta med i beräkningen att Anna var hög på koffein, för det förklarar nog en hel del. När Lukas kom vid kvart i elva (jag hade ingen aning om att han skulle komma), då vara Anna så hypad pågrund av allt kaffe hon druckit att hon bara yrade och pratade med Lukas om helt oviktiga saker. Den där Anna, hon är klockren! Klockan elva fick jag lov att sluta, och då, i samma stund som jag lämnade över headsetet till Agneta, kände jag att jag varit igång sedan klockan tio i morse. Hela kroppen ville bara ramla ihop i en hög på golvet och ligga där i timme efter timme. Men kroppen höll, och jag och Lukas stannade och höll Jenny sällskap på sin rast, och därefter cyklade vi hem till mig.

Imorgon ska jag jobba igen, ännu ett underbart 17-23 pass. Jag är lite sur på personen som lägger schema, för om nästnästa vecka har jag bara ett pass inbokat på hela veckan! Jag kommer ju dö utav tristess om jag inte får jobba. Jag menar, vad ska jag göra? Vad är fritid liksom? Nej, jag hoppas att alla sjukar sig den veckan så att jag får hoppa in och jobba ett par kvällar, det vore nice. Nu ska jag sova, för jag har som sagt varit igång hela dagen. Eller nej, katten ka ha mat först...

take care / s.pehrson

En dag utan slut, del 1

Hur kan det vara så otroligt kul med skola? Jag verkligen älskar att vakna upp på en torsdag eller fredag och komma på att det bara är foto som gäller hela skoldagen, det är verkligen en underbar känsla! Idag gick vi igenom bildkomposition och sedan fick vi vara ute i Lund i flera timmar och bara fotografera. Vi var bland annat i Lundagård, på stationen och i Stadsparken. Det var väldigt roligt, även om inte hela uppgiften blev gjord, men vi har till på torsdag på oss så jag ska fotografera lite hemma och på en del andra platser. Vi pratade även om praktiken, som drar igång om cirka 7 veckor, eller liknande. Jag har ingen aning om var jag ska vara någonstans, eller vart jag vill söka. Det är det enda orosmolnet på min annars solklara himmel, men det ska lösas, och det med ett leende!

Även idag blev det fika med de kakor som blev över från igår, och vi har dessutom redan fått en hel del burkar sålda! Jag själv har ej sålt än, men jag har ett bar burkar beställda, och jag hoppas att hela McDonald's ställer upp köper hur mycket kakor som helst! Lindahl har redan besämt att hon ska köpa, och jag älskar henne ännu mer för det. Ett par kakor senare fick vi sluta, och då hoppade jag på min cykel fort som attan och cyklade direkt till jobb. Mer om mitt arbetspass i nästa inlägg!

take care / s.pehrson

Stolt grisägare!

Eftersom jag fick min lön för inte mindre än två dagar sedan kände jag att jag behövde unna mig själv lite diverse prylar, därav min utflykt till Nova. Från början var det tänkt att min syster skulle följt med, men hon bangade ur pågrund av att hon var för trött, och Lukas hade någon ursäkt om att han skulle till Malmö (i och för sig en bra ursäkt om jag tänker efter...) så Linda fick rycka in som mitt sällskap, vilket passade mig bra eftersom vi inte setts på ett tag. Jag tog bussen till Nova, för jaag är fortfarande utan cykellås, och Linda cyklade dit. Jag kände mig lagom tjock när jag satt på bussen och tänkte på Linda som tappert trampade på, men sådant är livet, man kan inte vara hurtbulle 24/7.

Jag tror att jag och Linda varvade Nova minst 4 gånger, för vi gick och gick och gick, och vi gick in i x antal butiker, ett par av dem fick till och med två besök! Men det var mysigt med en shoppingrunda med en god vän, faktiskt, det var länge sedan jag gjorde något sådant. Jag fick även slösat bort lite av mina pengar, då jag köpte en fotokub (en helt underbar liten kub där man kan sätta ett foto på varje sida), ett par skor (just det, det paret som jag inte fick köpa utav Mauritz igår) samt en sjukt gullig spargris. Spargrisen ser jag som en ren investering inför framtiden, då jag kommer lägga allt mitt skrammel i den, och dessutom så är den rent estetiskt väldigt dekorativ. Den är svart med silvriga djävulshorn och en söt liten knorr. Jag funderar starkt på att köpa en till, dock en vit med gloria. Jag tror jag kommer göra det, bara för att jag kan.

Mamma kom och hämtade mig på Nova så att jag skulle slippa ta bussen hem. När vi kom hem så blev det lite fika, och Sofie kom förbi för att hämta O.C-boxen, så det blev lite update mellan oss två. När hon gått så snackade jag lite med fröken Lindahl på MSN, och vi kom överens om att vi ska börja promenera tillsammans. Jaag hoppas att det verkligen blir av, och att det kanske till och med blir en vana, och att det inte är något som vi bara pratar om. För vad skulle kunna vara trevligare än en promenad full utav skitsnack och Jenny? Inte mycket.

För tillfället sitter jag och lyssnar på Placebo, och jag funderar starkt på att följa med Måns och company och se dem i Köpenhamn, för de är verkligen bra! Lukas kom precis hit också, och han skrattade lite åt min spargris. Elakt, tycker jag, men han jämnade ut det med att säga att mina nya skor var fina. Han vet hur han ska slingra sig ur sina misstag, den där Lukas...

take care / s.pehrson

Underexponerad tillvaro

Jag vet inte varför jag känner mig stressad, för jag är inte stressad. Jag har inga läxor eller prov som spökar, jag har inget annat som jag måste göra, men trots det så har jag ett trassligt garnnystan utav oro i magen. Vart kommer det ifrån? Det är varken skolan, jobbet eller privatlivet som ligger bakom detta, så frågan är om det bara är mig det är fel på. Fortsättning följer...

Från tråkigheter till roligheter; idag var vår första ordentliga profildag! Som ni säkert redan vet så är min profil fotografisk bild, och det är så roligt så jag finner knappt ord för det. Idag gick vi igenom kamerateknik (bländare, slutare osv.) och det var intressant. Jag har aldrig intresserat mig särskilt mycket för tekniken, men nu när vi fick lära oss så insåg jag att man har så otroligt många möjligheter om man bara lär sig hur det fungerar. Vi gjorde ett par exponeringsövningar, och det var roligt även det. När vi sedan blev trötta i huvudet så lekte vi en lek som gick ut på att Emma spelade upp introt på en låt och så skulle vi resa oss upp om vi visste vad det vsr för låt. Vi var tre lag och det var 50 låtar, och efter alla låtar så var det jämnt mellan alla tre lagen! Helt galet!

När vi var klara med alla uppgifter så blev det fika, då vi provsmakade kakorna som vi ska sälja. De var verkligen goda, så pass goda så man fick dåligt samvete då man åt dem. Så om det är någon som är sugen på lite kakor, samt att stödja vår fotoresa, så hör gärna av er till mig så fixar vi det! När vi ätit oss mätta på kakor så fick vi sluta, och klockan var då halv fem. Jag mötte Linda ute på skolgården och sedan bar det av mot Nova. Vad som hände där och vad jag inhandlade får ni veta i ett annat inlägg, så blir inte detta så långt. Smart va?

take care / s.pehrson

Jenny!

Jag skulle bara vilja tillägna ett kort litet inlägg åt underbara Jenny Lindahl som fyller år idag! Jenny, du är underbar, på alla sätt och vis, och jag respekterar dig på så många sätt förutom det att du har högre rang på jobb än mig. Om jag inte var nöjd med den jag är, så skulle jag vilja vara som dig. Jag hoppas att du hr haft en underbar födelsedag!

take care / s.pehrson

District 9

Bion som gällde för mig och mina vänner var idag förhandsvnisningen utav sciene fictionfilmen District 9. Jag hade inte läst särskilt mycket om filmen innan, det enda jag visste var i princip att den handlade om aliens. Men jag blev positivt överraskad, för den var en riktigt braa film! Snubben som spelade huvudrollen (jag har ingen aning om vad han heter...) var riktigt duktig, och specialeffekterna var grymma. Vanligtvis så framställs utomjordingar som de onda i filmer, men i den här filmen framställdes de på ett lite mer mänskligt sätt, vilket gjorde att jag till slut kände sympati för dem. Slutet var brutalt sorgligt, vilket jag verkligen inte hade väntat mig. Jag hade väntat mig explosioner och en massa pang-pang, och visst fanns där en del av det också, men det var sorgligt, verkligen. Så det är en film jag verkligen rekomenderar ifall någon av er planerar att gå på bio inom en snar framtid!

Nu sitter jag och Mauritz och ser på förnedringstv i sin allra bästa form, och jag njuter av att se folk göra bort sig. Skadeglädje är ju trots allt den enda sanna glädjen, inte sant?

take care / s.pehrson

Olycksdrabbad till max

Jag förstår inte varför jag ska råka ut för en massa knasiga olyckor nu för tiden! I måndags hann jag befinna mig på skolan i tio minuter innan jag låste in mina nycklar i skåpet, och min rektor fick äran att klippa upp det, samt kalla mig för ett fiasko. Det kändes inte helt okej, men att få se Marcus med en enorm bultsax samtidigt som han försökte prata i mobiltelefonen som han höll mellan huvudet och axeln höjde definitivt känslan av att vara ett "fiasko". Inte nog med det lilla missödet, idag när jag kom till skolan upptäckte jag att jag hade tappat mitt lås på vägen till skolan. Som tur är så är det förmodligen ingen som går in på skolgården och snor min cykel, så jag lät den stå där.

Alla lektioner idag var helt okej. Vi hade teoretisk idrott, och ja, det är fullt möjligt att ha idrott utan att röra på sig. Vår idrottslärare tjatade länge och väl om svininfluensan, och vi är nu tvugna att tvätta händerna stup i kvarten. Vidare så fick vi planering för denna terminen, och det ser ut att bli ganska likt det vi sysslade med i ettan. Innebandy, badminton osv, helt okej med andra ord. Däremot var lunchen på Tengan inte helt okej; fick och skaldjursgryta. Det innebar falafeltallrik för min del, i sällskap av Mauritz, Ipsen och Ludvig. Efter lunch var det religion, och även det var ganska spännande. Sedan svenska, där vi påbörjade litteraturhistoria, vilket jag tyckte var väldigt intressant. Som jag sagt innan, jag tror att tvåan kommer bli ett bra år, för än så länge så känns allt väldigt bra.

Efter skolan var det inte lönt att jag åkte hem, eftersom vi skulle på bio klockan sex och sista lektionen slutade halv fyra, så jag vandrade runt på stan tillsammans med Ludvig och Mauritz. Ludvig bjöd på glass från Ahlgrens, och det var så gott! Melon och wienernougat var helt fantastisk blandning, tro det eller ej. Ludvig gick hem kort efter vårt lilla glasspicknick, och då gick jag och Mauritz runt på stan ytterligare en stund. Jag letade efter ett par jeans inne på H&M, men hittade inga som föll mig i smaken, så då gick vi och kollade på skor i stället. Jag hittade ett par jättesnygga för 400 kronor, så om de finns på Nova så köper jag dem imorgon.

Halv sex mötte vi upp Lukas och Danne utanför bion, och klockan sex var det biodags, men jag skriver om filmen i ett annat inlägg.

take care / s.pehrson

"Kent är ju lite du"

Tro det eller ej, men att först gå i skola och sedan jobba efteråt var inte så himla jobbigt! Det var snarare roligt att hålla igång hela dagen och känna att man gör nytta. Jag fick stå på bopen idag, til min stora lycka. Jag har bara figurerat i service den senaste tiden, så det kändes bra med lite omväxling bland alla friteradé kycklingar. Ett tag var det en del att göra, men inte så att man dog av stress, snarare så pass mycket så att man kände att man levde. Hela kvällen flöt på bra, fram tills Monique tappade en sallad inne i kylen. Jag säger bara det, att alla ni som tror att grönsaker är hälsosamt, ni har jävligt fel! För att halka på en tomat är direkt livsfarligt, och att jag inte bröt nacken är ett under. Hur som helst, det var roligt att jobba idag, men det var även ganska skönt att få gå hem.

Nu sitter jag och pratar med Jenny, som för övrigt fyller år om 5 minuter, och hon gnäller över att hon är gammal. Nej Jenny, du är inte gammal! Du är ung, fräsch och fantastisk! Om en stund så ska jag gå och få på mig allt mitt järnskrot som ska sitta i ansiktet, därefter läsa ett kapitel och sedan sova riktigt gott, för om det är någon som förtjänat enn god natts sömn så är det minsann jag!

take care / s.pehrson

PS. Danne, du som har lyckats hitta hit (välkommen förresten!), märk att det inte stått ett ord om varken Lukas eller min mamma fram tills detta tillägg. Det trodde du inte va?

Donkenfrukost och hårbollar

Tisdag idag, och åter igen skola. Dock blev det ett besök på Donken innan skolan, för jag hann inte äta frukost hemma, så jag cyklade inom där och tog en frukostmacka och en äppeljuice. Precis som igår så var första lektionen matte, vilket inte direkt känns som det mest bekväma ämnet att börja med på morgonen då hjärnan fortfarande är i princip 100% slime, men det är inte mycket man kan göra åt saken. Vi hade ett diagnostiskt prov inför Matte B, och jag kan inte säga mer än att jag faktiskt haft sommarlov, och det mesta av det jag lärde mig förra året har glömts bort. Men jag gjorde mitt bästa och förhoppningsvis så räcker det. Det är ju trots allt inget som ska betygsättas. Därefter åt jag min frukost från McDonald's, hostade upp lite hårbollar och sedan var det mediakommunikation, där vi såg Mad Men och sedan diskuterade ett par frågor som vi fick. Jag var inte särskilt pepp på det, för vi har fortfarande inte fått reda på vad ämnet går ut på och vad som förväntas av oss, och då känns det svårt att engagera sig, tyvärr. Men läraren lovade att hon ska ha en genomgång utav ämnet nästa lektion, så förhoppningsvis så trappas peppen upp då.

Lunchen på Tengan var utomordentlig. Lammfärsbiff med tzatsiki och potatis, det skulle vara en skam om man klagade på det. Jag är så lycklig över att jag slipper den kommunala skitskolmaten, och jag lider verkligen med alla dem som måste leva med den. Länge leve friskolor! Efter lunch var det engelska, och där diskuterade vi vad vi vill göra under kursens gång, och därefte ritade vi katter. Inte den mest givande lektionen jag haft, men helt klart en rolig sådan.

Nu är jag hemma och jag ska försöka få tag på Sofie, så att vi kan reda ut saker och ting. Jag tror att det behövs, och jag tror att vi behöver prata ut ordentligt. Klockan fem ska jag jobba, och det ska bli spännande att se hur trött jag är ikväll när jag kommer hem från jobb, efter en lång dag med både skola och arbete. Jag, personligen, tror att det kommer gå hur bra som helst!

take care / s.pehrson

Nu är det på riktigt

Idag var det första skoldagen med "vanliga" lektioner, och tro det eller ej, men det kändes väldigt bra. Vi började med matte, och eftersom vi har en ny mattelärare (som för övrigt även är vår nya mentor) blev det lite presentationer. Vi skulle säga vad vi hette samt berätta något om oss själva. De flesta sa bara sitt namn och sedan vart de kom ifrån, men en del av oss bröt den trenden. Jag, till exempel, berättade att jag jobbar på McDonald's, och Lukas sa "Jag heter Lukas och jag undrar varför vi inte har någon ledig dag i år". Det beror tydligen på att det inte gick att få ihop med alla kurser och så vidare, men jag tror att vi kommer klara oss ganska bra ändå. Mattelektionen gick inte ut på särskilt mycket matte, vilket var ganska skönt. Matte är ju inte direkt mitt starkaste ämne, tyvärr.

Efter matten var det engelska, och vi gick igenom betygskriterier och liknande, även det ganska lugnt. Sedan var det lunch, därefter mediakommunikation, som är ett nytt ämne för oss. Vår lärare, Martina, verkar hur härlig som helst, för jag menar, vilken lärare säger egentligen att saker och ting "suger balle"? Just det, inte särskilt många. Efter mediakommunikationen var det svenska med David, och det var lika underhållande som vanligt. Vi fick slut en timme tidigare, eftersom han bara ville gå igenom kursplanen med oss. Det blir mycket så i början, betygskriterier hit och kursplaner dit, och i längden blir det ganska segt, men förhoppningsvis kommer vi igång med kurserna ordentligen nu i veckan.

Efter skolan blev det en runda på stan, för Lukas skulle byta ett par spela och Ludvig skulle köpa anteckningsblock. Jag träffade Dastid, och vi bestämde att vi måste ta en fika snart, för det var alltför länge sedan vi sågs nu. När alla sedan gjort vad de skulle blev det snack om att vi kanske skulle ta en fika, men då vi aldrig kom fram till något vettigt slutade det i stället med att alla drog hem till sig. På vägen hem var mitt självförtroende på topp, fram tills jag kommer till Statoil mitt emot McDonald's uppe på Norra Fäladen. Jag cyklade i en lugn takt, men mitt i en uppförsbacke blir jag omkörd av Norra Fäladens fetaste man. Tro mig, mitt självfötroende trycktes ner i asfalten under mig! Hur kan en absurt fet man köra om mig, en lagom tjock tonåring? Nej, det var hemskt, rent ut sagt. Sedan var jag även nära på att köra över en liten unge, men jag lyckades svänga undan i sista stund. Jag kunde sedan höra hur mamman sa "Se, nu blev tjejen på cykeln rädd för att du inte kan stå still!". Då höjdes mitt självförtroende igen.

Imorgon är det åter igen skola, och på kvällen ska jag jobba ett par timmar. Jag känner mig väldigt effektiv just nu, och jag tycker att det är så härligt! Livet leker just nu, och jag hoppas att det fortsätter så.

take care / s.pehrson