I morse vaknade jag och insåg att det var måndag och att idag var dagen då vi skulle hålla tal (nationellt delprov i svenska b), och jag bara ryckte på axlarna och somnade om. Ingen panik, inga fjärilar i magen, bara ett "jag bryr mig inte". Det är det bästa jag någonsin har varit med om, att inte bli uppstressad, känslan av att man faktiskt inte behöver bry sig. Hela dagen gick jag runt med ett självförtroende större än Anna Ankas. Jag sa till och med att det skulle bli kul att hålla tal, försökte peppa mina nervösa klasskamrater så gott det gick. Lektion efter lektion passerade, och nervositeten infann sig aldrig. Helt plötsligt, utan att jag riktigt hann tänka, stod jag framför klassen och höll mitt tal. Det gick så bra, det kändes så bra. Och alla andra! De var så duktiga! Jag blev imponerad över hur fantastiskt duktig min klass är, hu otroligt mycket vi alla har utvecklats sedan vi började på LBS, hur pass nära vi har kommit varandra. Det är helt underbart. Och det blev ett MVG, även det underbart.
Jag, min fina vän Lulu och min fina pojkvän Lukas gick efteråt ner på stan och firade med varsen ostbulle, för det blev minsann MVG för oss alla tre. Och känslan av att allt är över, att jag för en gångs skull inte behöver tänka på någonting, för en gångs skull inte behöver göra någonting skolrelaterat; den är magisk. Det är precis som om jag vore en heliumballong, och att det finns någon som håller ner på mig jorden i ett osynligt snöre, och om de skulle släppa snöret så skulle jag flyga iväg. Det är... obeskrivligt.
take care / s.pehrson
PS. Jag har visserligen saker kvar att göra, men de är inte ens i närheten lika ångestladdade som läsloggen och talet var, så de räknas inte. De finns inte på min radar för tillfället.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar