Vår relation till fiktiva karaktärer - talet som gav mig MVG

Efter att ha fått ett litet önskemål om att få ta del av talet som jag höll i måndags så lägger jag nu upp det här. Givetvis gjordes det en del minimala ändringar under talets gång, men det här är manuset i grunden, och jag är rätt nöjd med det.

Alla har vi väl någon gång stött på en karaktär i en film eller bok, en så kallad fiktiv karaktär, som har gjort ett riktigt stort intryck på oss. Ett så pass stort intryck så att vi antingen inbillar oss att vi känner karaktären i fråga, eller ännu värre; inbillar oss att vi faktiskt har romantiska känslor för denne icke existerande person. Men hur, och varför, händer detta? För visst vet vi innerst inne att den här personen inte finns, att det är en helt omöjlig vänskap/romans som vi på något sätt inleder på egen hand, men ändå låter vi oss överrumplas utav känslor. Varför?

Därför att vi kan, vore ju ett enkelt svar, men det kan ju inte vara så lätt, det måste ju finnas en bättre anledning än så. Det har förmodligen att göra med att karaktärerna har någonting som vi inte lyckats hitta hos människorna omkring oss, en egenskap, ett utseende eller liknande. Brad Pitt har utseendet, Edward Cullen har personligheten och utseendet, de är rena rama drömkillar för vem som helst och utgör i princip ett hot mot verklighetens killar. Men vad är det då som får oss att känna så starkt för Brad Pitt, som precis som vem som helst är en helt normal människa men pågrund av att han är en kändis är han lite bättre än oss andra, och vad är det med Edward Cullen från Twilight som får hundratusentals tjejer att gråta och förbanna verkligheten? De är ouppnåeliga, och det är så vi vill ha det. Människan har alltid strävat efter det oppunåeliga, och när det som vi trodde var omöjligt inträffar, då söker vi oss genast till något nytt, något som är ännu mer omöjligt. Vi har lyckats vandra på månen, nu vill vi vandra på Mars. Och vad skulle inte kunna vara mer omöjligt än att, på riktigt, inleda en slags relation med Edward Cullen? Han är ju för det första en vampyr (helt irrelevant men ack så sant), men för det andra så är han bara en fiktiv karaktär. Han är bara en huvudkaraktär i en omåttligt populär bokserie som fått en hel värld med tonårstjejer att göra uppror mot verklighetens killar. Varför glittrar de inte när de går ut i solen? Varför vill de inte suga mitt blod? För att de är helt normala killar, de gör inte sådant. Men varför säger han aldrig till mig att det räcker att jag andas för att han ska vara lycklig? För det är sådant man inte säger till varandra, det är sådant man förstår, vet.

Det är absolut inget fel med att förälska sig i en karaktär eller kändis eller inbilla sig att man har känt dem i hela sitt liv, det tyder bara på att man har god fantasi och en förmåga att distansera sig till verkligheten, men frågan är fortfarande; varför? Varför tillåter man sig själv till en sådan sak? Det är en ren och skär flykt från verkligheten, och det är något som vi alla behöver då och då, förr eller senare. Men en liten flykt från verkligheten kan, precis som alla andra botemedel för diverse psykiska åkommor, orsaka bieffekter. De realistiska idealen försvinner, och kanske att man går in i den här verklighetsflykten med sådant engagemang att man helt och hållet glömmer bort att ta hand om sin verklighet. Författaren till Twilight, Stephenie Meyer, anser själv att Edward Cullen är perfekt (något som hon titt som tätt nämner i diverse intervjuer, bland annat för Oprah Winfrey), och tack vare henne så delar nu ett stort, väldigt stort antal tjejer samma drömkille och samma verklighetsflykt. Det är svårt att som tjej veta om man ska hata eller älska henne, för det tär sannerligen på en att inbilla sig att man har någonting ihop med någon som faktiskt inte finns, samtidigt som det som sagt erbjuder en välbehövd rymning från verkligheten. Som kille hade jag personligen (om jag nu vore kille) direkt valt att hata henne för det hon har gjort mot det manliga idealet, vilken press hon har satt på dagens killar. För hon har verkligen tagit vår relation till fiktiva karaktärer till en helt ny nivå.

Men, Brad Pitt, Edward Cullen och andra fiktiva karaktärer och kändisar i all ära, men någonstans där ute, i vår alldeles egna verklighet, finns någon som är precis lika bra (och förmodligen mycket bättre eftersom personen i fråga är verklig!) som bara väntar på vår vänskap eller kärlek. Det enda vi behöver göra är att vara uppmärksamma och inte förlora oss i våra fantasier. Fantasier är bra , men ingenting går upp emot en riktigt fin, livs levande vän.

Nå?

take care / s.pehrson