Jenny Lindahl är inte bara min skiftledare på McDonald's, hon är även min bästa vän och den storasyster som jag alltid har försökt vara för Sanne men kanske lyckats lite halvbra med, med undantaget att Jenny klarar det med bravur. Hur hon gör vet jag inte. Hur hon alltid kan säga rätt saker, agera rätt, veta rätt... Hon gnäller aldrig, till skillnad från mig. I vår vänskapsrelation är det jag som står för gnällandet och Jenny som står för uppläxningar, utskällningar och kloka ord. Något sådant lyckas jag aldrig med när det gäller Jenny, och det är väl just för att hon är som en storasyster för mig. Jag ser upp till henne, tror på henne och litar på henne. När jag tänker efter kan jag inte ens komma ihåg hur vi klickade, hur det hände. Det känns som att en dag så var det bara så att Sara och Jenny var det nya svarta. Jag kommer inte ens ihåg första gången vi jobbade tillsammans, men jag kommer aldrig glömma allt stöd och allt Jenny har lärt mig om jobbet. Eller om livet i allmänhet. Hon finns alltid där, dag som natt. Det är hon som smsar mig klockan tre på nätterna och tvingar mig att förklara vad jag menar med mina patetiska, psykbrytsinlägg här i bloggen. Och saken är den att när hon frågar vad som är fel har jag inget ordentligt svar. För jag borde inte ha några problem eftersom jag har Jenny.
Bästa vän, storasyster; jag älskar dig!
take care / s.pehrson
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar