Maybe we're torn apart

Jag kanske inte är den du önskar att jag vore, eller den jag borde vara och så vidare... Men jag försöker vara allt för dig. Allt. Jag försöker, varenda minut av min existens just nu går ut på att försöka vara den du vill att jag ska vara. Och nu misslyckas jag. Men om du har lärt dig samma sak angående mänskligheten som jag har så förstår du att misslyckandet är en del av oss, en del av dem vi är. En del av den jag är. Och om du inte har lärt dig det av mig än så vet du nu; misslyckande är det jag går ut på.

Jag kan säga allt, och ingenting. Det gör ingen skillnad. Inte för mig. För mig är det vad Du säger som spelar roll, och vad du Inte säger spelar en ännu större roll. För jag kan se vad du vill säga, men att du inte säger det gör mer skada än du tror. Att du tror att jag klarar allt är en komplimang i sig, men det är när jag inte klarar mig som du är som allra viktigast. Och vem ska veta när jag behöver dig som mest om inte du? 

Min Iphone ligger tyst. Det sista du skrev tog så hårt så jag tvingades ut. Tvingades ut på trappan med andan i halsen och tårarna rinnande nerför kinderna. Jag kanske inte är den du trodde. Jag kanske är för... oerfaren.För ung. För sorglig och alldeles för förstörd. För med mig kommer en historia som inte är vad den borde vara för en 20-åring. Och jag låtsas så mycket. Och jag är så bra på det. Men jag vill att du ska se när jag låtsas. För vad är vi annars om inte främlingar för varandra?

Jag kan skriva tusen ord och tusen meningar och tusen sidor. Men vad gör det om du ändå inte förstår? Vad gör det om dem skrivna orden bara förblir olästa ord? Ingenting. De gör ingen skillnad. Och mina skrivna ord är allt jag har just nu. 

take care / s.pehrson

Shine a light on me

Det är rätt intressant hur ett datum kan påverka en så pass mycket. Så pass mycket så att du på väg hem efter en underbar kväll med underbara människor brister i gråt. På vägen möter du din mamma och snyftar fram att idag är en sådan dag då allt känns rätt och fel på samma gång. Väl hemma förstår du att det är datumet i sig och inte personen som är förknippad med datumet som får dig att må som du gör. Men denna dag, 4 juni 2012, tänker jag tillägna fina minnen. Fina minnen som får mig att le och vara stolt över den jag är idag. Men jag tänker även unna mig underbara framtidsutsikter och glädje åt att fortfarande vara vid liv. Trots allt som varit.

take care / s.pehrson

Gå din väg, men stanna

Jag har alltid hatat förväntningar. I synnerhet de förväntningar som berör mig, som andra har om mig. Att jag kanske skulle vara på ett visst sätt, bete mig på ett annat, reagera si och så på allt och alla. Och lika mycket som jag hatar andras förväntningar angående min personlighet/prestation, så hatar jag mina egna förväntningar på andra. Jag vet att jag borde veta bättre. Efter alla dessa år av svek och lögner från diverse perioder av mitt liv och från diverse då betydande personer, så borde jag veta bättre. Men tro fan att jag aldrig lär mig.

Och varför skulle jag behöva lära mig? Hade det inte varit för alla de idioter som på olika sätt förstört allt vad tillit och hopp innebar för mig, så hade jag inte varit så jävla fucked som jag är. Och trots att jag är så förstörd (ta det lugnt alla, jag mår bra, jättebra, jag bara... tänker) som jag är, så ger jag mig fan på att det är en bra idé att lita på folk. Why oh fucking why är jag så jävla dum? Så paranoid, så innerligt bitter och så jävla lätt att lura bort. Shit tjejen, du är dum. På riktigt. Ge fan i det här. För vad tjänar jag på att bygga upp ett förtroende baserat på förväntningar och förhoppningar, när det enda jag alltid fått är glassplitter i ögonen som får mig att gråta mig själv sönder och samman. Jag tjänar förmodligen mer än jag förlorar, men jag orkar fan inte förlora fler gånger.

Tänk om man bara kunde bry sig om saker och ting (och människor) så pass mycket som är nödvändigt och hälsosamt? Eller om man kunde bry sig om sig själv tillräckligt mycket för att för en gångs skull ge fan i att folk inte förstår, att folk förändras och att folk forsvinner. Tänk om...


take care / s.pehrson

när mörkret tränger sig på

smyger på bara fötter för att inte väcka de lyckligt ovetande. de lyckligt ovetande, de lyckligt döva. de hör inte rösten, de vet inte att den existerar. de vet inte att den ständigt skriker.

den oändliga kontrollen. självdiciplinen. hur kan man vara nöjd men inte tillfredställd? hur kan man synas och höras men inte bli sedd eller hörd? ständigt krig. ständigt kaos.

borstar tänderna, tänker tusen tankar samtidigt och lyckas överrösta rösten med tomma ord. men vem orkar tänka tomma ord dag ut och dag in? och vem kan förklara varför man mår dåligt för att man mår bra? dåligt samvete.

det tar slut snart. snart går solen upp och allt får liv igen. inom mig dör något. jag kommer inte sakna det, men vi ses snart.

så komplext med alla monster.

take care / s.pehrson

Hej Sophie!

Igår började jag undra hur det kom sig att jag satt i solen, ensam, med en kaffe, en cigarett och bra musik och var sådär äckligt nöjd som man nästan aldrig lyckas vara. Och i skrivande stund kan jag tycka att det över huvud taget var dumt att jag undrade, att jag ifrågasatte det fina i min vardag och min egen förmåga att njuta av livet. Men ärligt talat så trodde jag aldrig att jag var den av oss två som skulle må såhär. Må såhär förbannat, helvetes jävla bra. Men så är det. Jag är den av oss två, och ingen är mer förvånad än jag själv.


Min kära vän Sophie tjatar ständigt på mig om att denna blogg får för lite uppmärksamhet från min sida. True story, men av någon underlig anledning är det så mycket enklare att skriva när man mår dåligt. Det är lättare att skriva om hemska saker än om bra saker. Bitch please, typ, hur svårt kan det vara? Svårt, faktiskt! Men för att göra de senaste veckorna korta och så beskrivande som möjligt säger vi såhär: jag jobbar, har världens bästa vänner och en fin pojkvän. Fjärilar i magen dygnet runt och livet äger så mycket så jag ser stjärnor.


take care / s.pehrson

 

I'm in love with the whole world again

Det enda som krävs för att en till synes sorglig saga ska få ett lyckligt slut är lite mod, lite självförtroende och självinsikt. Jag kan uppriktigt säga att jag den senaste tiden lyckats hitta allt detta hos mig själv, allt det som jag trodde var förlorat, och sagan är på väg att få ett lyckligt slut. Lyckligt kanske är en överdrift, men ett bra slut. Och det är ett slut betydligt mycket bättre än vad jag förutspådde för några månader sedan.


Men så finns det ju såklart händelser, människor och sammanträffanden som på ett eller annat sätt smyger sig på och förstör den numera nästan intakta sinnesfriden. Och varför skulle det inte vara så? Lycka är trots allt något väldigt diffust och överreklamerat, men det är ändå värt att sträva efter. Så alla dessa händelser, människor och sammanträffanden får gärna söka upp mig, göra ett försök och sedan se sig besegrade. Har man vandrat genom hela jävla helvetet och kommit tillbaka så kan man klara det mesta.


Såhär i efterhand ångrar jag ingenting. Vad tjänar det till att ångra? Det finns ändå ingenting man kan göra ogjort. Man kan ha dåligt samvete (och tro mig, det har jag) och tänka att fan, det där var jävligt dumt gjort (och tro mig, det gör jag), men ånger och samvete är två helt olika saker. Jag skulle kunna ångra att jag var så pass förstörd och bortkopplad från verkligheten att jag var beredd att göra allt för att fly undan livet. Jag skulle kunna ångra så många ord, så många tankar och känslor. Men det gör jag inte. För vem fan är inte jag idag om inte en bättre människa än den miserabla varelse som satt här i Januari. Jag är en bättre version av mig själv. 


take care / s.pehrson

Hälsa ditt hjärta att allt är slut

Fan. Fan. Fan! Fan vad förbannad jag blir. Jag har haft fel många gånger i mitt liv, men aldrig har jag haft såhär brutalt jävla fel. Från och med nu tänker jag tro det värsta om folk fram tills dess att de bevisar motsatsen, för att tro gott om någon... Nej, det är uppenbarligen inte värt det.

Det är så fel att det ska gå ut över personer som egentligen inte har någonting med saken att göra. Helvete, jag hoppas att du skäms, för att du var såhär jävla feg trodde nog ingen. Allra minst jag. Men trots din frånvaro upphör du inte att förvåna, och för varje överraskning blir jag egentligen mindre förvånad och bryr mig allt mindre. Helvete, jag hoppas att du har riktigt dåligt samvete. Och varför sitter jag här och tycker synd om dig? Det är det enda jag har kvar av dig, en hel hög med sympati. Varsågod, ta för dig, ha ett bra liv.

Men i slutändan är det trots allt ditt val vem du vill vara och vem du vill att andra ska se. Det är dock omöjligt för mig att tro att det är den här personen du vill vara, eller den personen du vill att jag ska se. Kom igen, du kan bättre. Du kan ju åtminstone vara ett svin med stil.

take care / s.pehrson

Vart fan har du varit?

Jag har ett svagt minne av att jag för ett tag sedan lovade någon att jag skulle ta tag i bloggandet igen. Vem det var eller när detta skulle ha ägt rum har jag absolut inget minne av. Det är bara en känsla, och vad förlorar jag egentligen på att slösa bort ett par minuter med att skriva ett par meningslösa rader? Inte mycket.

Jag befinner mig för tillfället långt ifrån mentala sammanbrott och tårfyllda nätter. Livet är okej, faktiskt bra, numera. Ibland är det till och med riktigt bra. De jobbiga dagarna kommer med allt färre mellanrum. Den senaste var i i slutet på februari. Jag tänker fortfarande på allt som hänt, men med helt andra känslor. Likgiltighet, för det mesta. Ibland ilska, ibland saknad. Men det känns inte längre som om det är jag som har någonting att komma över, eller som om det är jag som är problemet. För att göra en lång historia kort så är jag mer eller mindre tillbaka.

I början på förra veckan var jag uppe i Stockholm på kurs. ASM, Advanced Shift Management. Det var roligt och givande och jag lyckades återfå lite av min trytande motivation. Jag träffade många nya och spännande människor, däribland Elin, min rumskamrat, som jag klickade med direkt. I slutet på kursen lyckades jag sätta 98% på provet, vilket innebär ett fel, och hamnade på Dean's list. Jag kunde med andra ord komma hem utan ångest.

Finns inte mycket mer att tillägga för tillfället. Jag återkommer. Nu ska jag dock försöka ta tag i mitt liv och gå hem från jobbet. En söndagsnatt utan dess like sätter sina spår. Men först en lång omväg hem. Jag behöver fan rensa huvudet...

take care / s.pehrson

Betyder gånger 5

Jag är inte van vid att göra saker som inte betyder något. Jag intalar mig själv att det är okej att det inte betyder något, börjar tro på det, och det är då det börjar betyda något. Och när det börjar betyda något börjar jag undra om det är okej att det betyder något.

Förvirrad till tusen.

take care / s.pehrson

Jag älskar dig.

It's all for you

Jag behöver skriva av mig så jävla mycket. Orden trängs inom mig, får inte plats, vill ut, måste ut. De är så många så när jag väl börjar händer det ingenting. För första gången i mitt liv kan jag inte längre sätta ord på mina känslor.

Jag kan såklart rapa upp samma meningar och ord jag skrivit de senaste veckorna, men det är inte samma känslor och tankar längre. De är djupare, värre, annorlunda. Den enda som är absolut densamma är den absolut starkaste.

Jag trycker upp rutan, skriver tre ord, ångrar mig och trycker ner den igen. Gör samma sak om och om igen. Men vad är du nu, förutom ett namn på en skärm? Vad är du nu, förutom det enda jag vill ha, förutom allt jag någonsin kommer vilja ha? Förutom...

Fuck it. Jag kan inte.

Someone to bruise and leave behind

Jag somnar, jag vaknar, somnar om igen och hoppas att det är sista gången. Jag kan inte göra detta. Inte utan dig. Det går inte. Jag kan inte ta mig igenom livet utan dig, och därför har jag redan gett upp. Mina dagar går ut på att planera, leta efter tillfällen. För det hade blivit så mycket lättare. Så otroligt mycket lättare.

Folk säger att jag inte borde, att jag har så mycket framför mig, att det finns så mycket spännande att göra, se och uppleva, att det finns så många som bryr sig om mig. Men vad spelar det för roll om jag inte får göra, se och uppleva allt det där med dig? Om du inte finns där och bryr dig om mig, älskar mig? Det spelar ingen roll. Ingen jävla roll alls. 3 veckor av ingenting och jag sjunker med ljusets hastighet mot en botten som verkar hamna längre och längre ner för varje dag.

Min pappas bästa vän, som är som en farbror för mig, ligger för döden och allt jag har kvar kraschar runt omkring mig. Jag behöver dig, så mycket så det gör ont. Mitt hjärta, min själ och min kropp skriker efter dig. Jag skriker och skriker och skriker och det enda jag hör är ekot av mina desperata skrik. Jag har inte berättat det för någon, om min farbror. Jag vill inte ha folks sympatier eller klyschiga ord. Jag vill ha dig.

Finns det något som driver mig till vansinne just nu (förutom mig själv, du och hela den här sjuka grejen) så är det när folk frågar hur jag mår. Egentligen är det inte frågan i sig som är ett problem, det är vad jag ska svara. När jag egentligen vill säga att jag har trillat igenom bottnen och fortfarande faller säger jag att det är okej. När jag egentligen vill säga att jag varit fysiskt självmordsförsöksfri i två veckor men att jag i huvudet gör det om och om igen säger jag att jag lever. När jag bara vill gråta och skrika, då ler jag tyst och kväver skriken inom mig. Jag vet ju vad folk vill höra, att jag är okej.

Men jag är ju inte okej.

Och nu skrattar jag åt mig själv för hur jag sitter här och horar efter uppmärksamt. Men det är inte riktigt så. Jag sprängs om jag inte får ur mig några ord. Jag går över gränsen. Igen. Och den enda jag vill prata med är den som allra minst vill prata med mig. Kan lika gärna gå över gränsen..

Jag kämpar med det varje dag. Två veckor utav tystnad som känns som en hel livstid. Det känns som ett straff. Jag kämpar med att inte höra av mig, att inte skriva ett sms där jag för miljonte gången berättar att jag älskar dig. Jag kämpar, för jag klarar inte av mer tystnad när jag pratar. Men jag vet inte heller hur länge jag orkar vara tyst. Jag sitter inne med så mycket känslor om bara vill ut, bli bekräftade, besvarade.

På en fest jag hade ganska exakt en månad innan mitt liv gick i kras var det någon som frågade om oss, och jag kunde inte låta bli. Jag sa att du var mitt allt, att jag aldrig skulle överleva om du försvann. Nu vet jag hur jävla rätt jag hade när jag satt där med ett leende större än någonsin och pratade om dig, om oss. För det här överlever jag inte. Och du är mitt allt.

"Kan jag inte ens få sitta vid min egen dator utan att folk tror att jag ska ta livet av mig?!"... Han var bara orolig. Ville kolla hur jag mådde. Och efter allt jag gjort borde jag inte klandra honom. Och så säger jag en sådan sak. Men hur förklarar man för sin pappa att hans oro är befogad? Hur förklarar man för sin pappa att den här gången kan han inte laga det som är trasigt? Jag vet inte, och jag orkar inte försöka förklara. Jag är så jävla trasig.

Och varenda jävla minut utan dig är ett helvete. Jag tror inte du eller någon annan förstår hur mycket jag behöver dig.

Det här kommer bara sluta på ett sätt.

I have to look up just to see hell

Jag drömmer om ansiktslösa människor. Män och kvinnor som jag pratar med, som ska hjälpa mig. De ansiktslösa människorna nickar, antecknar och stirrar på mig med ögon som bara är två suddiga punkter. Allt under tiden som jag gråter hysteriskt och berättar, allt under tiden som jag förtvivlar försöker förklara att jag inte klarar mer. En del av de ansiktslösa hånskrattar, en del verkar inte förstå, verkar inte ens intresserade av att förstå vad som tagit min livslust ifrån mig.

I en dröm får jag en burk piller av en ansiktslös. Den förklarar något som jag inte hör. Med ett hårt grepp om burken frågar jag vad som händer om man tar för många. Man dör, svarar den. Bra, svarar jag.

Jag vaknar av att jag gråter, ibland så häftigt att jag har näsblod. Sedan gråter jag mig till sömns igen.

Jag orkar inte ge fler löften om att jag inte ska göra det igen, att jag ska försöka. Jag orkar inte ge fler löften som jag inte kan hålla. Och det krossar den lilla biten hjärta jag har kvar.

Jag är inte människa längre.

take care / s.pehrson

Det var kanske inte det bästa valet jag gjort i mitt liv, men jag önskar att det hade gått hela vägen.

Tell me when you hear my silence, because there's a possibility I wouldn't know.

Jag klöser mig själv på armarna för att tränga bort paniken, för att känna någonting annat en den enorma klumpen av saknad, kärlek och ångest som bosatt sig inom mig och som för varje dag bara blir större och större. Det pågår ett brutalt jävla krig inom mig och i takt med att klumpen av känslor blir större förlorar jag, en liten bit i taget. Det är ett krig jag aldrig kommer vinna.

Igår slog jag sönder mitt tangentbord i ren desperat och panikartad sorg. Jag märkte inte att jag slog på det förrän en av tangenterna lossnade och skar mig handen. Hysterisk gråt, obotlig smärta och ett blödande hjärta. Och en blödande hand...

Jag vet inte ens om de orden, de som bara är till för dig, kommer bli lästa. Och om de blir det är jag inte säker på om de kommer betyda någonting, göra någon skillnad.

Jag ville inte. Jag kan inte. Jag orkar inte.

take care / s.pehrson

-

Jag har en återkommande mardröm. Jag befinner mig på olika platser varje natt men händelseförloppet är detsamma. Jag ser en mänsklig kontur, en kontur som jag känner igen men samtidigt undrar vem det är. Sedan skjuter konturen mig. Rakt i hjärtat. När jag vaknar är jag kallsvettig och har bokstavligt talat ont i hjärtat. Jag är rädd för att sova, rädd för att vara vaken.

Man kan tolka det hur man vill, men jag vet hur jag tolkar det.

taje care / s.pehrson