Jag försöker bara vara en god vän och människa

Igår var jag på KB med före detta och nuvarande Donkenfolk. Det var rätt fint, även om jag i princip var hög hela tiden pågrund av medicinen som pappa gav mig mot min migrän. Huvudvärken försvann, men i stället kände jag mig full/hög. Lätt värt det. Vad som helst förutom den där jävla, livssugande huvudvärken. Men det var roligt som fan, de betyder så mycket för mig, de där Donkarna, även om de kanske inte vet om det. Nu gör ni.

Efter KB åkte jag in om Donken och hälsade på min fina vän Kani. När jag kom dit ångrade jag mig direkt. Det gjorde ont i mitt hjärta att se hur Kani slet som ett djur i köket, hur Yessie såg på mig med ögon som bara skrek "jag har jobbat 15 timmar, jag vill hem!" och hur Philip förvirrat försökte göra sitt jobb. Det gjorde ont, på fullaste allvar. Och historien bakom var bara så rörig, så onödig, och lång för den delen, så ni ska ju inte räkna med att få läsa om den här. Men jag gjorde mitt bästa för att pigga upp Kani; jag talade om för henne att jag tänker sova hemma hos henne på tisdag, jag spelade OMG för henne på min mobil, jag gjorde 2 chicken wraps i stället för en så att de skulle slippa wasta en halv kycklingfilé. Jag tror jag lyckades rätt bra med att få henne på i alla fall lite bättre humör. Jag hoppas det. Runt 4 gick jag ut och satte mig vid övergångsstället och väntade på att mamma skulle köra förbi, så att jag kunde slänga mig ut i vägen som en dåre och vinka så att hon kunde köra mig hem. Mamma kom aldrig. I stället kom en 32-årig doktor vid namn Leif och satte sig bredvid mig. Han var asfull och jätteläskig. Jag sa till honom att jag tyckte att han borde gå, då tittade han på mig med ledsna ögon, tog min hand och frågade om jag skulle klara mig. Sen gick han. Jag kunde se hur han vinglade runt, ovetandes om vilken väg han borde gå. Till slut försvann han upp mot Fäladstorget, och jag satt kvar och funderade på att världen är full av sorgliga, ensamma och förtvivlade varelser. Då kände jag mig otillräcklig och ganska värdelös, så jag gick hem, med gråten i halsen. När jag kom hem däckade jag på soffan och blev väckt av mamma när hon kom hem. Då blev jag glad, inte över att bli väckt, men över att få träffa mamma, som jag inte träffat på ett par dagar. Jag förflyttade mig ner till min säng och däckade igen, fortfarande med stora och obegripliga tankar snurrande i huvudet.

Idag har jag varit mindre festlig och filosofisk och i stället varit med blöt, fikig och mysig. Jag var på stan med min äldsta och bästa vän Sofie, i ösregn. Jag blev tre par örhängen rikare samt en chailatte tjockare. Annars har jag mest varit bakfull och glatt mig åt att mina föräldrar är helt okej med att jag tänker bo hemma till jag är 30+. Jag menar, nu när mitt rum är färdigt (har jag ens talat om att det är fördigt?! DET ÄR FÄRDIGT!!!!!!!), så har jag i princip min egen lilla lägenhet på typ 25 kvadrat. Jag har en sovalkov, ett vardagsrum och en läshörna, det enda som fattas är ett kylskåp och en toalett. Kylskåp kan lätt fixas, toalett är däremot lite svårare, så risken finns att jag måste förhandla med pappa (det är trots allt han som är mannen i huset...) om att få använda den... Det jag vill komma till; jag behöver inte flytta! Förr eller senare behöver jag ju det, men inte än på ett tag. 30+ kanske var lite överdrivet...

Slutsnackat, jag har en dejt med min soffa... nej, oj, jag menar Lukas. Det där med att äga en egen soffa har stigit mig åt huvudet...

take care / s.pehrson