Min allra första öppning någonsin i min än så länge lite-mer-än-ett-åriga Donkenkarriär, och jag är totalt överkörd. Öppningen i sig var inte alls farlig, och att jag var nervös när jag cyklade till jobb (något som jag aldrig, aldrig är) var ganska onödigt. Jag kom dit vid tio över sju, rökte två cigaretter och när klockan var halv började jag undra varför Markus inte syntes till än. Då hörde jag en duns inifrån, så jag ringer på och Markus öppnar. Jag hade alltså suttit utomhus, i kylan, i en kvar helt i onödan. Jag förstår bara inte hur jag kunde missa att han redan var där... Hur som helst, jag fick fylla upp i fronten, göra sallader, glida runt och göra ingenting i princip. Malin kom in halv nio, tog skräprundan och gled lite hon med, sen fick hon gå hem klockan elva. Det kallar jag en riktigt härlig tid!
Vid tolv var jag så överflödig och i vägen så jag hade lika gärna kunnat stänga in mig i frysen och inte en jävel hade undrat vart jag tagit vägen. Det gjorde jag dock inte, för i frysen är det kallt och luktar konstigt, så i stället ställde jag mig vid pommesen, där det är varmt och luktar fett. Där stod jag i närmare en halvtimme, bara sänkte och lyfta pommes, fram tills dess att jag fick ta en kassa. Vi var då tre personer i kassan, och trots det så tog kön aldrig slut. Till slut så gjorde den dock det, och då hamnade jag av okänd anledning i tvåan, och jag trodde att de där sista timmarna skulle bli min död. Jag var konstant ensam i tvåan, jag hade en konstant fullsmockad skärm med milslånga beställningar, och det fanns inte en jävla chans att jag skulle kunna få någon hjälp. Tre personer i kassan, kö ut genom dörrarna, det säger väl sig själv att ge mig hjälp inte direkt var prio ett? Så jag slet som ett djur fram tills tio över tre, då jag tror att jag har fem minuter kvar. Jag säger till Markus att det bara är fem minuter kvar tills jag slutar, men då börjar han tjafsa om att jag ska jobba till kvart över fyra, något som verkligen inte framgått av mitt schema på McTime eller ingick i dealen med Jacob då jag tog öppningen. Men jag orkade inte säga emot, inombords var jag redan ganska död, så vad kunde en timme till göra för skada? Halv fem fick jag gå hem, och då hade jag inte lämnat tvåan på säkert tre timmar. När jag gick hem önskade jag att Jenny hade sett mig i tvåan, för hon hade varit stolt över mig. Det var bara så sjukt, så otroligt sjukt.´
Nu är jag hemma, utan känsel i fötterna och en kurrande mage. Jag har inte ätit sedan halv tio då jag hade rast, nu är klockan sex. Jag ska äta en kaka, så kanske det känns bättre. Herregud, vilken dag säger jag bara...!
take care / s.pehrson
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar