Betyg är inte allt, men ibland kan de rädda din dag

Idag var den stora dagen, dagen vi alla har väntat på i två veckors tid. Dagen då provet i litteraturhistoria skulle äga rum. Jag lyckades försova mig, så jag missade hela matten, och jag struntade i idrotten för att jag skulle kunna plugga lite extra inför provet. Jag pluggade till och med på religionslektionen, och ändå ville jag bara dö minuterna innan provet. Jag satt och skakade, hyperventilerade, jag hörde absolut ingenting, alla ljud bara flög runt omkring mig, studsade mot mitt huvud och så bort igen. Jag är ganska säker på att folk runt omkring mig försökte prata med mig, men i så fall har jag absolut ingen aning om vad de sa eller vad de ville. Jag var helt förstörd. Väl inne i klassrummet och med provet framför mig skrev jag som en dåre. Efter första analysfrågan hade jag kramp i handen, och jag trodde på fullt allvar att jag skulle bränna hål i pappret med tanke på i vilket hastighet jag skrev. "Fan, han kommer inte kunna läsa vad jag har skrivit och dessutom så flummar jag bara iväg nu... helvete".

Efter provet var jag som en zombie. Jag fortsatte att skaka och jag hoppade på att David skulle rätta proven med detsamma. Jag visste inte vart jag skulle ta vägen, jag var så stressad och mådde så dåligt. Och så förstod jag ingenting. Jag har aldrig, aldrig reagerat såhär inför ett prov, aldrig någonsin. Nog för att jag kanske varit nervös inför prov, men aldrig på det här sättet. En stund senare kallar David in mig på sitt kontor, och då säger han att vi ska gå igenom provet tillsammans samtidigt som han rättar det. Jag satt som på nålar. "Full pott" säger David, och jag får tårar i ögonen. Alla rätt på det där förbannade provet! Jag dansade ut ur hans kontor, jag dansade ut med tårar i ögonen och talade om för alla som ville höra på att jag minsann hade fått alla rätt på provet. Jag sprang till och med ner till spelklassen för att berätta för Albin, och jag fick en high five. Jag ringde mamma också, och det är ett under att hon förstod vad jag sa, för det kändes som om jag pratade hur fort som helst. Jag lyckades, och jag är så sjukt stolt över mig själv.

Klockan halv sju hade jag och Anna en fotografering med Linda och hennes systrar Lotta och Lisa, och precis som vanligt så gick det bra. Dock hann de inte välja bilder, för de skulle iväg, så det får vi ta en annan dag, men som det ser ut just nu så kommer de välja en hel del bilder.

Jag och Anna kom nyss hem från torget, där jag till min förfäran upptäckte att de har tagit bort taket mellan de två byggnaderna (alltså mellan ICA och blomsterbutiken). Jag blev arg, chockerad och besviken. Det där taket har varit där hela mitt liv, och nu är det borta! Jag vet, det är bara ett tak, men det är trots allt viktigt med tak över huvudet, eller hur? Förlåt, jag ska sluta prata om tak. Jag ska i stället äta lite mer honungspuffar, för det förtjänar jag.

take care / s.pehrson