Ett icke schemalagt pass på Donken är nu avklarat, och 11-15 är inte så farligt om jag får säga det själv. Eller nu ljög jag, för den första kvarten på passet var de absolut hemskaste minuterna jag har varit med om i min Donkenkarriär! Jag blev tvingad utav Markus (vem annars?) att klättra upp på en stege och torka av alla menytavlorna som hänger uppe i taket. Att jag fick lätt svindel var inte det största problemet, för det var att den där förbannade stegen inte var stabil för fem öre. Så fort någon gick förbi mig så skakade stegen av vinddraget från personen som gick förbi, och jag övervägde flera gånger att slänga mig ner på golvet och begå ett misslyckat självmord. Det var förfärligt, och Markus gjorde inte saken bättre då han sedan talade om att jag skulle stå i kassan idag. Jag har, utan att överdriva, fått stå i kassan varenda gång jag har jobbat de senaste två eller tre månaderna, och jag är måttligt trött på det.
"Ni ska sälja för minst 2500 i varje kassa varje timme mellan 12 och 14". Första timmen kickade jag ass och sålde för nästan 2800, vilket var det högsta för den timmen. Andra timmen hade vi knappt någonting att göra, så jag, Olof och Malin slogs om gästerna, och den där Olof är inte att lita på, för han kör med fula tricks! Vi hade kassorna bredvid varandra, och då det kom en gäst så knuffade han undan mig så att folk skulle tro att jag inte alls var kapabel att ta emot deras beställning. Det är fusk, enligt mig. Men han fick spö ändå, Olof. Han sålde för ynka 900, och jag för nästan 1900. Vi failade med vårt mission, men jag vann i alla fall över både Olof och Malin. Och just det, Markus blev duktigt mobbad för sina "brännmärken" på halsen, vilket är rätt åt honom (för er som verkligen inte förstår så pratar jag om sugmärken). Varje gång han gick förbi mig så tyckte jag att jag såg ett nytt, det var ganska sjukt. Den där Markus säger jag bara...
Nu funderar jag på att dö i ett par timmar, och sedan ska jag återuppstå likt Jesus för att jag ska kunna leka med Markus och Sofie. Så det så.
take care / s.pehrson
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar