Det där med förhållanden

Om jag någonsin skulle få frågan om vad jag minns allra bäst från sommaren 2010 så skulle jag utan att tveka svara "2010... just det, det var ju den sommaren då alla gjorde slut med varandra!". För så har det verkligen varit. Den här sommaren har varit ett enda stort uppbrott. Par man trodde skulle hålla hur länge som helst har gått skilda vägar, och par i allmänhet har dumpat varandra. Nästan alla mina vänner som varit i ett förhållande är nu singlar. De som inte är det är i stället tofflor. Svårt att veta vilket jag föredrar bäst. Så länge de är lyckliga så är jag nöjd, antar jag.

Men det här med att alla numera är singlar gör att jag blir ganska rubbad och paranoid, då jag nästan är ensam om att vara i ett förhållande. Går jag miste om något? Kanske är det inte helt rätt ändå? Jag hinner fråga mig själv det och inser sedan direkt svaren; Nej, jag går inte miste om någonting och ja, det är rätt som fan. Jag är inte ute efter att leva ett vilt singelliv, strula runt och få HIV på köpet. Jag vill bara vara lycklig, och för tillfället kan jag faktiskt säga att jag är det. Jag respekterar de som väljer att knulla runt, så länge de respekterar att jag faktiskt är nöjd med samma kille efter fyra år. Den frågan får man ofta, hur länge vi har varit tillsammans, jag och Lukas, och det är alltid samma reaktioner, samma frågor. Folk utbrister att jävlar, det är ju sjukt länge. Folk frågar om jag inte tröttnar. Tröttnar? Varför skulle jag tröttna på något som är bra, något som gör mig lycklig? Då vet folk helt plötsligt inte vad de ska säga längre. De flesta verkar inte tänka längre än näsan räcker, om man säger så.

Jag vet inte vart jag vill komma med det här, men jag kände att jag kanske kan få ett par timmars sömn om jag skrev någonting. Någonting visade sig bli det här. Rätt meningslöst, men ändå någonting som jag har gått omkring och funderat på ett tag. Klockan är sju på morgonen, jag är sömnlös och lyssnar på Placebo. Bredvid mig sover mitt eget lyckopiller i mänsklig form. Mellan låtarna på iPoden kan jag höra hur han snarkar. Det går en ilning av glädje genom mig när jag hör det. Fyra år, och vi har så mycket kvar att ge varandra.

take care / s.pehrson