Mental istid

Jag vill bara skrika för tillfället. Högt. Riktigt jävla högt. Använda alla svordomar jag känner till och bara skrika. Jag vill bara spy galla över hel världen, helt enkelt. Vart är den på väg? Varför beter sig större delen av jordens befolkning som idioter, mig själv inkluderat? Jag förstår inte. Folk är så fruktansvärt otacksamma. Egoistiska. Allt det där. Jag pallar inte.

Trodde att det skulle bli en bra dag på jobb idag. Fel av mig. Den hade sina ljusa stunder, men att den sedan skulle förstöras av kollegor som bara gråter och gnäller och som inte ens kan trycka ur sig ett ynkligt tack när man stannar över två timmar så att de kan gå hem, trots att man varken har ork eller lust, det är jävligt synd. Och att det sedan blir kaos i samma stund som man tror att man ska kunna gå hem så att allting skiter sig och alla bara yrar runt som förirrade hönor, då blir man trött. Höjdpunkterna på dagen, de bra höjdpunkterna, var när Christian försökte döda en geting med SK. Gick sådär. Han påstod att det fungerade på flugor, men det tror jag på först när jag ser det. Helt okej att jag hade bra flyt i tvåan också.

Och så är ju allt annat mitt fel också. Jag tycker att vad jag än gör så förtjänar jag att få skit för det. En del är aldrig nöjda. En del missförstår. En del förstår jag mig bara inte på. Jag ska gå i celibat när det gäller vänskap, för det är något som jag inte verkar klara av för tillfället. Frågan är om det beror på att jag inte riktigt klarar av mig själv heller? Men vad är det för en jävla ursäkt, egentligen? Hur jag mår spelar ju ingen jävla roll, för någon. Inte hur jag känner heller, för den delen. Jag tror jag ska släcka alla lampor, krypa ner under täcket och antingen gråta eller bara svära tyst för mig själv (eller både och...) tills klockan 23 imorgon, för då är det dags att jobba igen. Blir nog bäst så.

take care / s.pehrson