Jag läser en "väns" blogg. Läser en mening som träffar mig som en örfil, snabbt, överraskande och smärtsamt. Det är så typiskt dig att tolka saker på ditt eget sätt, i stället för att faktiskt lyssna på vad folk säger till dig. Du vet vad jag sa, och jag vet mycket väl vad jag sa, men det du påstår att jag sa är verkligen inte, inte, inte det jag sa. Egentligen slutade jag bry mig för länge sedan, och trots alla dessa förbannade blogginlägg från din sida så vet jag att det har du också gjort. För varför hör man annars inte av sig? Världen kretsar kring fler än två personer, och om du inte redan visste det så är jag inte det minsta ledsen om jag krossar din lilla illusion nu. Jag är kanske inte den bästa på att höra av mig heller, men med ett heltidsjobb och vänner som faktiskt vill träffa mig och inte bara säger det, så blir det lätt att prioritera när det finns ledig tid över.
Du tror att dina fina, inlindade ord inte gör ont. Men de gör precis lika ont som det jag skriver, som är rakt på och ärligt som fan. För jag känner dig, eller i alla fall kände, och jag vet vad som gömmer sig bakom dina små ord.
Jag borde kanske ha gjort som alla sagt till mig; raderat dig ur mitt liv. Men det är ju lättare sagt än gjort. Har försökt, men minnen är inte möjliga att radera. Inte heller känslan av att ha blivit sårad, knivhuggen i hjärtat eller känslomässigt manglad. För som sagt, världen består av x antal miljarder människor; jag är en av dem. Jag finns. Och du är inte den enda som har blivit sårad.
take care / s.pehrson
det är inte lätt att radera en människa ur sitt liv, det gör ont. men vad som gör mer ont är att ständigt och jämt bli sårad av personen. man får helt enkelt välja att antingen gå därifrån eller stanna kvar och riskera att det gör ont då och då. men om man raderar någon så går det aldrig aldrig aldrig att få tillbaka det man hade innan. men som sagt, det man hade innan kanske är något man vill ha tillbaka.
SvaraRadera