Ibland hatar jag hur människor fungerar. Hur de hur som helst kan slänga sig med kommentarer som andra, bara för att de inte råkar vara som dem själva. Hur de hur som helst kan klaga på sin situation utan att ta hänsyn till att det kanske finns de som har det värre, att deras problem kanske inte är hela världen bara man tar tag i dem. Men så är det ju också en mänsklig rättighet att gnälla. Men det här med att gnälla är jag så trött på. Ge fan i hur människor runt omkring er klär er, beter sig eller liknande. Ta tag i era liv och försök laga dem i stället för att gnälla över hur trasiga de är. Men oj, nu gnäller ju jag också! Paradoxen i det här är så fruktansvärt skrattretande så det är nästan vidrigt. Jag gnäller för att det enda min omgivning gör är att gnälla. Jag vill bara kunna leva en dag utan att någon, inklusive mig själv, yttrar så mycket som ett pip om hur jobbiga saker och ting är. Jag vill bara att mitt sista år på gymnasiet ska bli så roligt som möjligt, så fullt av glädje som det bara går. Därför tänker jag sluta gnälla. Det här är det sista gnälleriet ni hör från mig (jag ska i alla fall göra ett tappert försök, men med tanke på hur sjukligt trött jag är på det så kommer det förmodligen gå bättre än ni tror), för när jag tänker efter så finns det inte mycket som är tråkigare än en gnällig Sara.
Förvirrande, men jag behövde skriva av mig det. Det har gnagt inom mig hela dagen och behövde komma ut. Det blev såhär och det kan jag leva med.
take care / s.pehrson
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar