Märkt för livet

Jösses, vilken dag! Började vid halv nio, och då skulle det minsann provas studentmössor. Helt sjukt att jag faktiskt går sista året på gymnasiet. Det kändes så obehagligt verkligt när man stod där med en mössa på sig. Så obehagligt bra och sorgligt på samma gång. Jag fick i alla fall reda på att jag har 57 i huvudstorlek, och jag anser att det kan ju faktiskt vara bra att veta. Jag beställde även min mössa idag. Den gick på 750 riksdaler och fin som fasiken blev den! Bara min mössa kommer göra studenten så jävla grym, om man säger så. Efter mössprovning blev det två flummiga och obegripliga lektioner. Projekt och företagande samt projektarbete. Det är två kurser som går ut på ungefär exakt samma sak. Ingen av oss begrep någonting, det kändes bara knäppt. Men förmodligen så kommer väl jag och mina kära klasskamrater så småningom inse skillnaden och kanske till och med ha någon nytta utav kurserna. Frågan är bara när.

På historian fick vi vara med om ett historiskt genombrott; de borrade sig äntligen igenom Hallandsåsen! Vi såg det live via nätet, ganska coolt. Jubel och applåder när borren slutligen visade sig. Det var en stor jävla borr för övrigt! Värsta matrixborren, som David sa. Därefter var det estetisk verksamhet, där de olika valen presenterades och sedan fick vi välja. Jag valde, i denna ordning, litterär gestaltning, bild, musikaldrama. Egentligen hade jag velat gå alla valen, men det går ju inte... Det är nästan bud på att hoppa över studenten bara för att få gå alla profiler och estetiska val. Fast nej, kommer inte hända.

Efter skolan var det dags för mig, Kani och Jenny att åka in till Malmö och bli märkta för livet. Innan dess åt vi på BK på Mobilia. Kani åt som ett odjur. Halva hennes burgare låg på brickan. Såg ut som en liten unge suttit där och ätit. Klockrent. Sedan var det dags. Jenny sa att jag och Kani var mesiga, för vi var rätt så nervösa. Jag var dock inte så nervös över att det skulle göra ont, mer för sakens skull. Det är ju ändå en tatuering som ska sitta där hela livet, tänk om man inte blir nöjd? Jenny var först ut, eftersom hon gjort flera stycken tidigare. Hon rörde inte en min, hon bara satt där med ena ögonbrynet lyft och stirrade på mig och Kani. Efter det körde Kani. Stackaren fick ligga med det där extremt högljudda surrandet i örat under de 5 minuter som det tog för hennes tatuering (hon skulle ha bakom örat), men både hennes och Jennys blev fina som fan. Vi tog en rökpaus och sedan var det dags för mig att inta stolen. Första draget med nålen kändes, sedan blev jag nästan besviken över att det itne gjorde mer ont Jag hade ändå förväntat mig smärta, men i ställt tyckte jag nästan det var skönt. Helgalet. Men fy fan vad fint det blev, jag är så jävla nöjd! Och jag är så glad att jag gjorde det tillsammans med Jenny och Kani, jag kunde inte haft bättre sällskap! En bild kommer ås småningom även här på bloggen. Finns en på Facebook tills vidare, men den är inget vidare bra, så jag ska ta en bättre om ett par dagar. Men nöjd som fan är jag, oj oj oj!

Nu ska jag och Lukas se One Tree Hill. Mysigt värre!

take care / s.pehrson