Idag är det exakt ett år sedan jag bestämde mig för att sluta äta kött och kyckling. Ett år som jag är fruktansvärt stolt över, men också ett år som har präglats av oförståelse och ifrågasättningar. Alla dessa frågor och all denna brist på förståelse är sådant som jag fått vänja mig vid, sådant jag har fått lära mig att hantera. Inte hade jag, för ett år sedan, en aning om att jag skulle bli tvungen att försvara mig själv och mitt beslut.
Att jag vaknade ur en dröm där jag jagades av en enorm köttbulle och därefter inte vågar äta vare sig kött eller kyckling är det stående skämtet bland vänner och familj då min vegetariska diet kommer på tal. Det var kul första gången. I dagsläget kan jag inte ens minnas vem som drog skämtet först, och det spelar ingen roll, för det är inte skämtet i sig jag vill poängtera. Det är bristen på respekt och genuint intresse. Det är väldigt lätt att agera oberörd, men innerst inne är det inte bara irriterande och drygt, men också sårande, att bli ifrågasatt på det sättet. Jag ifrågasätter inte varför ni äter kött, varför ska ni då ifrågasätta varför jag inte gör det? För det finns ingen dröm om en Sara-ätande köttbulle. Det finns bara en Sara som efter lång eftertanke tog ett beslut. Ett beslut som är menat som ett statement mot en vidrig och fruktansvärd industri. Men det kanske låter som ett skämt det också, eller?
Jag är medveten om att mitt val varken räddar några djur eller gör någon större inverkan på den industri jag sätter mig emot, men den räddar mitt samvete. Det är där jag börjar; med att rädda mig själv. Därefter kanske jag kan börja rädda de varelser som mest behöver det. Så hur bra skämt ni än kommer på så är jag inte intresserad.
Jag hade kunnat skriva en roman angående detta, men det här täcker mina mest ytliga känslor i ämnet. Så, med detta sagt tänker jag fortsätta min semester!
take care / s.pehrson
