Vardagskärlek när den är som finast

"Jag känner mig trygg och säker omkring dig. Efter allt vi upplevt tillsammans, vet jag hur mycket du älskar mig. Den värmen är något som jag vill ge till dig, du är ju den personen som betyder mest för mig i mitt liv. En sak är säker, och det här lovar jag nu, du kommer aldrig att lämna mitt hjärta."

Tänk att en mugg kan säga så mycket. Hade det inte varit så mycket folk omkring oss så hade jag börjat gråta. Jag älskar dig, Lukas.

take care / s.pehrson

Om det är någon som vet vad min tatuering föreställer så är det väl ändå jag? Eller?

Idag försökte jag och Lulu oss på att prata med moderaterna, men man kan väl säga som så att vi var inte de enda om ville ha ett ord med Reinfeldts undersåtar. Vi hade inte en chans, så vi pratade med Miljöpartiet i stället, och han vi pratade med var synnerligen trevlig. Han blev dock lite ledsen över att han inte kunde svara på var partiet stod i frågan om fildelning, eftersom han i princip bara jobbade på kommunal nivå. Men de andra svaren han gav tyckte jag lät vettiga.

En annan viktig sak som jag bör berätta är att jag somnade på naturkunskapen. Ena stunden stod det ingenting på tavlan, nästa gång jag tittar upp är tavlan fylld med lärarklotter. Jag dog lite inombords. Hur fan kunde jag vara så trött? Kunde det bero på att jag och Lukas satt uppe halva natten och lyssnade på musik, pratade och såg One Tree Hill? Kanske, kanske inte, men om det berodde på det så var det extremt värt det.

Efter skolan jobbade jag (måndag, tisdag, onsdag, torsdag, lördag, söndag, bara så ni vet...) och jag kan nästan med 100% säkerhet säga att min chef inte gillade min tatuering (jag kan inte klandra henne, för tillfället ser den ut som något jag ritat med spritpenna). Hon kom fram till mig, konstaterade att hon inte sett den än så jag visade henne, sedan lyckades hon konstatera att det var en katt samt ying&yang-tecknet, sedan gick hon iväg med ett ansiktsuttryck som inte ens Dr.Phil hade kunnat tolka. Som Kani skulle sagt; I don't give a fuck, för det är inte mycket jag är så stolt och nöjd över som min tatuering, det kan jag säga er. Hur som helst, det var inte mycket spännande som hände på jobb, men precis som vanligt så var det roligt att jobba. Och imorgon ska jag jobba med Gaznaghi. KloGGrent!

Om någon skulle undra så är jag ledig från skolan imorgon. Så går det när lärarna åker på kurs eller ska skola in sina ungar på nya dagis, då får eleverna lida. Så därför ska jag jobba i stället, precis som min kära lärare David föreslog. Det blir 16-22 och förmodligen en garanterad plats i tvåan. Men en lång sovmorgon ska det bli, för det är jag i alla fall lite värd!

take care / s.pehrson

Jag kommer sluta gnälla, tack vare ett armband!

Att ha en vän som har som hobby att hitta spännande bilder, artiklar eller videoklipp på internet är fruktansvärt bra, för att inte tala om underhållande. Jag har en sådan vän; Sophie Lundh. Hon är mästare på att hitta de där roliga, knasiga och bra sakerna på internet som jag förmodligen aldrig skulle hitta själv, och nu har hon gjort det igen. Hon skickade en länk till ett klipp på Youtube och skrev "du kanske borde ha ett sådant med tanke på det senaste blogginlägget?". Och den där klippet var genialiskt om man nu befinner sig i min situation där man har bestämt sig för att sluta gnälla. Enligt klippet ska man ha ett armband på sig i 21 dagar (det måste sitta på samma arm hela tiden) och varje gång man gnäller/klagar måste man flytta armbandet till den andra armen och börja om på noll. Tydligen så ska hjärnan efter 21 dagar inse att det inte är lönt att klaga, för du förlorar bara. Jag kan inte med ord beskriva hur jävla briljant denna idé är! Tack Sophie, för att du är en sådan nördig och bra vän!

take care / s.pehrson

PS. Jag har ett armband på mig nu...

Nu tänker jag dra på smilbanden, om jag så ska behöva göra det ensam

Ibland hatar jag hur människor fungerar. Hur de hur som helst kan slänga sig med kommentarer som andra, bara för att de inte råkar vara som dem själva. Hur de hur som helst kan klaga på sin situation utan att ta hänsyn till att det kanske finns de som har det värre, att deras problem kanske inte är hela världen bara man tar tag i dem. Men så är det ju också en mänsklig rättighet att gnälla. Men det här med att gnälla är jag så trött på. Ge fan i hur människor runt omkring er klär er, beter sig eller liknande. Ta tag i era liv och försök laga dem i stället för att gnälla över hur trasiga de är. Men oj, nu gnäller ju jag också! Paradoxen i det här är så fruktansvärt skrattretande så det är nästan vidrigt. Jag gnäller för att det enda min omgivning gör är att gnälla. Jag vill bara kunna leva en dag utan att någon, inklusive mig själv, yttrar så mycket som ett pip om hur jobbiga saker och ting är. Jag vill bara att mitt sista år på gymnasiet ska bli så roligt som möjligt, så fullt av glädje som det bara går. Därför tänker jag sluta gnälla. Det här är det sista gnälleriet ni hör från mig (jag ska i alla fall göra ett tappert försök, men med tanke på hur sjukligt trött jag är på det så kommer det förmodligen gå bättre än ni tror), för när jag tänker efter så finns det inte mycket som är tråkigare än en gnällig Sara.

Förvirrande, men jag behövde skriva av mig det. Det har gnagt inom mig hela dagen och behövde komma ut. Det blev såhär och det kan jag leva med.

take care / s.pehrson

Tystnaden är bruten!

Helgen har inte lämnat mycket utrymme för bloggande, varken då det gäller tid eller ork. Jag har varit krasslig hela helgen och har därför inte haft någon större lust att sitta vid datorn (däremot har det spenderats ett stort antal timmar framför 50-tummaren...). I korta drag har helgen sett ut såhär: i fredags jobbade jag natt, mådde skit, spydde i en papperskorg (det är alltid en papperskorg, jag vet!) och var allmänt döende. I lördags skulle jag jobbat 15-någonting, men sjukade mig av helt acceptabla skäl, Jenny kom och hälsade på kattungarna och resten av dagen spenderades i sängen. I söndags, med andra ord igår, tog jag mig i kragen och pallrade mig till jobb, mest för min syster skull eftersom vi jobbade ungefär samma tid. Jag ångrade mig fett mycket över det när jag slutade klockan åtta. Jag har aldrig varit med om något liknande. Kaos. Kaos. Kaos. Det var helt sjukt. Bara tanken på det gör mig trött. Så, helgen kunde varit bättre, men den har haft sina fina stunder.

Idag var det skola som gällde. Helt okej, förutom en del småsaker som folk går runt och stör sig på rent allmänt och som ger upphov till hetsiga diskussioner efter skolan. Men det är sådant som spetsar till tillvaron, så egentligen uppskattar jag det. Jag och Lukas diskuterade att vi blivit som ett gammalt gift par, vilket ingen av oss är okej med. Vi kom fram till att det måste bli ändring på det, men ingen av oss hade direkt några bra idéer. Någon som har några tips på spännande saker man kan göra tillsammans? Om någon tänker föreslå sex så kan jag avråda er redan nu att göra det. Att det är kul och spännande vet vi redan, tack ändå! Lulu hade en del mysiga förslag som jag tyckte verkade bra, precis som vanligt. Hon är full av bra förslag, den där Lulu!

Efter skolan jobbade jag ett par timmar. Kani hade gjort en mycket vacker uppställning där jag inte hette Sara, utan My Usher. För er som inte redan vet det så har Ushers låt OMG blivit min och Kanis låt (sorry USA, men numera påminner den låten i princip bara om Kani och Donken...). Det gjorde min dag lite, faktiskt. Och så tyckte vi att en del personer borde agas. Just det, agas. Bra dag på jobb.

Imorgon ska jag och Lulu prata med moderaterna. Det kommer bli synnerligen spännande!

take care / s.pehrson

Sådär lagom uttråkad

Jag är ganska trött, lite bakfull men ganska nöjd ändå. Jennys födelsedagsfirande blev grymt bra, jag och Kani dog av skratt flera gånger under kvällen och stämningen var på topp. Tack för kvällen!

Det var onödigt att jag åkte till skolan idag. Precis när mamma släppt av mig på gatan utanför skolan tar jag upp min mobil, och där finns två sms som båda informerar mig om att våra lektioner är inställda. Jag lyfter på huvudet och ser att mamma då precis kör runt hörnan. Så det var bara att gilla läget, ringa henne och tala om att hon lika gärna kunde plocka upp mig när hon ändå skulle hämta Sanne vid halv ett. Tills dess satt jag och samtalade med fint folk, gnällde över hur äcklig min tatuering ser ut för tillfället (när jag vaknade i morse ville jag på allvar dra bort den...) med alla sårskorpor och njöt av det fina vädret. Sedan gick jag och mötte Sanne, mamma hämtade oss och vi åkte några ärenden. Bland annat köpte jag mat till mina gnagare för över 200 spänn, så om de inte älskar mig nu vet jag inte vad jag ska göra. Otacksamma pälsbollar...

Resten av dagen har bara varit seg. Jag har inte haft någon ork till någonting, så jag har legat i sängen och sett Desperate Housewives. Sedan sov jag lite i soffan, men när folk runt omkring mig började prata om marijuana blev jag lack och försvann ner i min håla igen Och nu sitter jag här. Jag ska boka tågbiljetter nu. Spännande!

take care / s.pehrson

Märkt för livet

Jösses, vilken dag! Började vid halv nio, och då skulle det minsann provas studentmössor. Helt sjukt att jag faktiskt går sista året på gymnasiet. Det kändes så obehagligt verkligt när man stod där med en mössa på sig. Så obehagligt bra och sorgligt på samma gång. Jag fick i alla fall reda på att jag har 57 i huvudstorlek, och jag anser att det kan ju faktiskt vara bra att veta. Jag beställde även min mössa idag. Den gick på 750 riksdaler och fin som fasiken blev den! Bara min mössa kommer göra studenten så jävla grym, om man säger så. Efter mössprovning blev det två flummiga och obegripliga lektioner. Projekt och företagande samt projektarbete. Det är två kurser som går ut på ungefär exakt samma sak. Ingen av oss begrep någonting, det kändes bara knäppt. Men förmodligen så kommer väl jag och mina kära klasskamrater så småningom inse skillnaden och kanske till och med ha någon nytta utav kurserna. Frågan är bara när.

På historian fick vi vara med om ett historiskt genombrott; de borrade sig äntligen igenom Hallandsåsen! Vi såg det live via nätet, ganska coolt. Jubel och applåder när borren slutligen visade sig. Det var en stor jävla borr för övrigt! Värsta matrixborren, som David sa. Därefter var det estetisk verksamhet, där de olika valen presenterades och sedan fick vi välja. Jag valde, i denna ordning, litterär gestaltning, bild, musikaldrama. Egentligen hade jag velat gå alla valen, men det går ju inte... Det är nästan bud på att hoppa över studenten bara för att få gå alla profiler och estetiska val. Fast nej, kommer inte hända.

Efter skolan var det dags för mig, Kani och Jenny att åka in till Malmö och bli märkta för livet. Innan dess åt vi på BK på Mobilia. Kani åt som ett odjur. Halva hennes burgare låg på brickan. Såg ut som en liten unge suttit där och ätit. Klockrent. Sedan var det dags. Jenny sa att jag och Kani var mesiga, för vi var rätt så nervösa. Jag var dock inte så nervös över att det skulle göra ont, mer för sakens skull. Det är ju ändå en tatuering som ska sitta där hela livet, tänk om man inte blir nöjd? Jenny var först ut, eftersom hon gjort flera stycken tidigare. Hon rörde inte en min, hon bara satt där med ena ögonbrynet lyft och stirrade på mig och Kani. Efter det körde Kani. Stackaren fick ligga med det där extremt högljudda surrandet i örat under de 5 minuter som det tog för hennes tatuering (hon skulle ha bakom örat), men både hennes och Jennys blev fina som fan. Vi tog en rökpaus och sedan var det dags för mig att inta stolen. Första draget med nålen kändes, sedan blev jag nästan besviken över att det itne gjorde mer ont Jag hade ändå förväntat mig smärta, men i ställt tyckte jag nästan det var skönt. Helgalet. Men fy fan vad fint det blev, jag är så jävla nöjd! Och jag är så glad att jag gjorde det tillsammans med Jenny och Kani, jag kunde inte haft bättre sällskap! En bild kommer ås småningom även här på bloggen. Finns en på Facebook tills vidare, men den är inget vidare bra, så jag ska ta en bättre om ett par dagar. Men nöjd som fan är jag, oj oj oj!

Nu ska jag och Lukas se One Tree Hill. Mysigt värre!

take care / s.pehrson

Bortkopplad

Knepig dag. Eller inte dagen i sig det har varit fel på, mer mig. Jag har varit på ett knepigt humör hela dagen. Egentligen har jag inte velat prata med någon alls, samtidigt som jag inte har velat vara ensam. Så i stället började jag dagen med att sitta tyst och lyssna, sådär lagom aktivt. Jag svävade iväg ett par gånger, minst sagt. Efter lunch blev det bättre. Vi hade vår första naturkunskapslektion idag och det var helt okej. På rasten pratade vi först om chailatte och helt plötsligt pratade vi om enorma anksnoppar. Galet. Jag och Lulu ska för övrigt ta reda på var piratpartiet står i miljöfrågan. Lätt gjort, med tanke på att de inte har några åsikter om annat än fildelning. Snacka om att vi drog rätt lapp där!

Efter skolan jobbade jag i fyra och en halv timme. Jag var bitter på Christian för att jag skulle stå i kassan, men det gick över när jag hamnade i tvåan. Nu är Juan sur på mig för att jag lämnade dem vid åtta. Han fick tydligen stanna över 40 minuter, utan sin andra rast. Elakt. Nu känner jag mig dum. Men å andra sidan frågade Christian inte om jag ville stanna längre, han sa att jag kunde gå. Och jag ville gå, för jag ville hem och se Fångarna på fortet. Klassiker som man bara kan älska.

Imorgon är det dagen med stort D. Och inte bara det, vi ska dessutom prova studentmössor! Galet.

take care / s.pehrson

Ugglemani

Dagens inköp:

Jättesöta ljuslyktor

Minst lika söt vas

Och så var jag ju tvungen att ha någonting att bära hem mina fynd i, så det fick bli denna mycket, mycket söta väska!

take care / s.pehrson

Det började faktiskt regna, precis som jag sa!

Jag antar att den här dagen kan kallas "den första riktiga skoldagen". Den första veckan är ju alltid lite trög, eftersom alla kurser ska presenteras med mål och betygskriterier och allt det där, och så tar det ju ett tag att komma in i att skolan faktiskt har börjat. När mamma till exempel frågade mig igår när jag skulle börja idag så svarade jag automatiskt att jag minsann skulle vara ledig idag. Hon syftade på skolan, jag tänkte på jobbet. Det där med skolan är fortfarande ganska bortkopplat, med andra ord.

Jag började klockan 9, och då blev det lite information om engelska c, som jag utan tvekan ska läsa. Dock finns det en risk att kursen blir på distans, men jag kommer som sagt läsa den vilket som. Engelska är, och har varit ända sedan tredje klass, ett utav mina favoritämnen, och så är det av rent personliga skäl som jag väljer att läsa den kursen. Den där informationen varade bara i en kvart, så sedan lullade jag och mina fina vänner runt lite på skolan, lite i Linnéparken och liknande. Sedan blev det samhällskunskap med Anna, och precis som väntat så kommer de närmaste veckorna nästan uteslutet handla om valet. Det är rätt gjutet att det året man fyller 18 så är det val, samt att man dessutom har fyllt 18 innan valet. Jag tror jag vet på ett ungefär hur jag ska rösta. Har ett par veckor på mig att läsa på lite, så ska försöka ta en dag till det. En sak som är säker är att jag faktiskt kommer att rösta. Inga soffliggarfasoner här inte!

Jag vet inte riktigt hur de tänkte när de bestämde sig för att vi skulle ha lunch på skolan. Maten är under all kritik. Den är nästan värre än högstadiematen, och då mina damer och herrar, är det illa. Katastrofalt dåligt. Något som är så äckligt kan ju knappast vara näringsrikt. Idag bjöds vi på slemmig potatis (det blev bokstavligt talat snigelspår på tallriken...), köttbullar och någon smaklös brunsås. Tur för mig att jag har tappat förmågan att känna hunger... Efter lunch var det historia. Jag är lite besviken på klassen för deras svaga intresse för historia. Det verkar bara vara jag som är aspepp på att äntligen få läsa historia igen! Ända sedan nian har jag varit utan det, inte okej. Jag vet redan vad jag ska göra som slutarbete i kursen också. Eller snarare så är det så att jag måste bestämma mig, för jag har ett par olika teman som jag vill göra. Men jag är ganska säker på vilket av dem det blir. Ser ni, jag är fruktansvärt nördig egentligen!

Efter skolan (vi fick sluta ungefär 45 minuter tidigare) gick jag, Lulu, Lukas och Mauritz till Lagerhaus, mest på impuls, men jag är glad att vi gjorde det. Jag hittade världens sötaste ljuslyktor och en minst lika söt vas som kommer bli asfina på mitt rum. Jag köpte det direkt, utan att blinka. Nöjd med dagen åkte jag hem, däckade i soffan och nu ska jag försöka städa fram min dator så att jag kan spela lite The sims 2. Det var rätt länge sen nu. Typ en vecka...

take care / s.pehrson

Jobb(-ig)helg

Jobbade natt igår, och eftersom det var Moniques sista natt som skiftledare tänkte vi att det kunde sitta fint med lite pizza. Därför ringde Monique och beställde tre pizzor som vi sedan delade på. Underbart. Kan ju säga att det gjorde natten lite. Annars var det ganska mycket att göra, men det gick som smort ändå. Jag kom hem lite över sex, gick och la mig vid halv åtta. När jag precis har glidit in i någon slags härlig dvala blir jag brutalt störd av hög musik. Måttligt irriterade klampar jag upp för trappan, fast besluten att mörda den granne som ligger bakom dunkandet som stört mig i mitt försök att sova. Jag kommer upp och inser att det inte är någon grannes fel, inte ens en människas fel. Upplugen på tv:n i vardagsrummet sitter nämligen vår honkatt, och hon verkar tycka att det är riktigt okej med lite Shakira såhär på morgonkvisten, så därför har hon startat tv:n. Inte okej, enligt mig, så jag får ner henne därifrån, stänger sedan av tv:n och återgår till min säng. Kattjävel.


Idag har jag... jobbat. Igen. 16.30-23. Helt okej. Jag körde skift mellan sju och tio. Gick helt okej det med. Jag har inte så mycket att säga om dagens arbetspass. Ludvig sista dag var det idag. Det är sorgligt att han slutar, han har blivit riktigt duktig. Jag tror till och med att han själv tycker det är lite synd att han ska sluta. Vem vet, han kanske kommer tillbaka?

Nu ska jag och Lukas se lite One tree hill, och jag ska äta lite rester av pizzan från igår. Perfekt!

take care / s.pehrson

För att gårdagen var en ensam dag

Frågade mig själv igår om det fanns något botemedel mot ångest. Jag provade musik och solnedgång. Temporär lösning på vad som verkar vara ett permanent problem.

take care / s.pehrson

Finns det något botemedel mot bitterhet eller ångest?

Min syster är en förrädare som inte tänker på någon annan än sig själv. Sorgligt men sant. Man kan inte lova mig att gå och se en film på bio med mig, och sedan springa och se den med någon annan i stället och sedan säga "men jag kan se den med dig också". Det, mina vänner, är i min värld förräderi på högsta nivå. Jag är en arg och bitter liten människa just nu. Och Lukas är rätt så konstig han med, det bör tilläggas. Och ingen svarar på mina sms (SOPHIE?!). Jag är ensam med mig själv och mitt förstklassiga skithumör. Snart kommer väl ångesten också. Fine, varför inte göra det dåliga värre?

Igår jobbade jag 20-06. För er som inte kan räkna så är det 10 timmar. Det började med kaos, minst sagt. Christian står i tvåan och jag kan riktigt se hur paniken lyser ur hans ögon. Det har tydligen varit kaos sedan klockan fem, och det är fortfarande igång. Jag tar över tvåan, Christian tar ettan. Han fuckar upp allting då en bil betalar en annan bils mat och allting blir helsnurrigt. Jag springer som en skållad råtta och försöker desperat ställa allting till rätta. Servicetiderna fick min ögon att tåras, det var rött överallt. Efter en och en halv timmes slit dog det ut, och jag kunde då konstatera att jag är bättre i tvåan än vad Christian är, vad han än säger.

Resten av kvällen var det Monique som körde skift, och det är alltid lika roligt att jobba med henne. Det var hon, jag, Philip och Jennyfer. Suveränt gäng om jag får säga det själv. Monique hade tagit med sig en radio som vi ställde i köket (eftersom någon klippt av sladden till vår vanliga musikkälla...), och jag måste säga att det är sjukt stor skillnad att jobba natt när man har musik. Det blir liksom lite lättare att skura golvet och allt det där. Jag träffade på Dylan, som tog studenten från skolan nu i år. Han var lagom dragen och yrade om att han skulle in till Malmö. Malmöfestivalen räddade oss för övrigt från en vanlig, kaosartad fredagsnatt. Riktigt härligt var det. Det kom dock ett par slemmiga typer i driven som jag hade kunnat kastrera rakt av. De hade minsann ingen skam i kroppen de där grabbarna! Men överlag var det en fin natt, och det kändes faktiskt inte att jag jobbade hela tio timmar.

Idag ska jag jobba natt igen, ett vanligt 22-06 pass. Kommer gå suveränt. Det är ju trots allt samma gäng som igår!

take care / s.pehrson

Min syster är en städtant förklädd till en cool liten tonåring

Jag är rätt glad att vi fick ledigt från skolan idag. Det innebar att jag kunde sova till halv tre idag, skriva klart artikeln till Peter utan stress samt sätta in i diskmaskinen som min lillasyster så snällt tvingade mig till. Jag tror inte jag har skrivit det, men jag och Sanne är ensamma hemma fram tills söndag, har varit det sedan igår. Mamma och pappa är och hälar på pappas bror i Småland, så tills de kommer tillbaka får jag och Sanne ta hand om alla katterna, huset och varandra. Det där med att städa och så är för mig ganska svårt. Jag är inte så bra på det där med disk och liknande, medans Sanne är desto bättre. Hon är värre än mamma och pappa tillsammans. Hon hade skrivit en lapp till mig som hon satt upp på kylskåpet där det stod något i stil med "Snälla Sara, plocka ur ren disk ur diskmaskinen och sätt i smutsig. Jag dammsuger när jag kommer hem från skolan/jobb.". Jag tappade tron på mänskligheten när jag såg den lappen.

Om tre timmar och 40 minuter börjar jag jobba. 20-04. Jag hoppas att det kommer bli en lugn natt, och förhoppningsvis så blir det det med tanke på att Malmöfestivalen drar igång idag. För övrigt fetdissar jag Malmöfestivalen i år, precis som planerat.

take care / s.pehrson

Jag kan bara inte

Jag klarar inte av det. Ensamhet. Jag klarar verkligen inte det. Paniken kryper i mig som en sjukdom på väg att ta över hela min kropp. Äter upp mig inifrån. Svårt att andas. Gråtattacker. Ångest. Det är fruktansvärt. Händerna skakar och jag vill bara kräkas. Allt det där för att jag är ensam i ett par timmar. Jag kan inte hantera det. Vet inte vart jag ska göra av mig själv. Jag tror att jag är rädd för att spendera tid med mig själv. Jag har en klump av oro i magen som bara växer för varje ensam minut som går. Jag lägger mig ner, helt apatisk och försöker kontrollera mig själv, alla känslor, all rädsla. Det går inte. Varför ska det vara så jävla svårt att vara ensam?

take care / s.pehrson

Såhär ser en riktig bra dag ut!

Det rådde någon slags underbar förvirring på skolan idag när man kom dit. Vår skola har förvandlats till en byggarbetsplats, och ingen visste vart man skulle eller vilken sal som var vilken. Varje år jag har börjat på LBS har skolan sett annorlunda ut än föregående år. Det är liksom en tradition att de bygger om över varje sommarlov, och jag måste säga att det är riktigt roligt att ha fått ta del av den traditionen och se hur skolan år efter år växt fram och bara blivit större, mysigare och bättre. Och så var det förstås underbart att få träffa alla igen, och inse att det här året kommer verkligen bli bra. Det låg liksom i luften, någon härligt, riktigt jävla bra känsla.

I år går jag ju som sagt journalistik, och det var med det mitt tredje och sista år på gymnasiet började. Dock väldigt lättsamt. Lite info, en presentationsrunda (där jag presenterade mig själv som ointressant, men trots det berättade jag mer än alla andra. VAD ÄR DET FÖR FEL PÅ MIG?!) och sedan fick vi sluta. Två timmar, totalt. Därefter hängde några av oss runt på skolan, kollade läget, spanade in alla nya ettor och sådär. Ettorna är hur många som helst. Jag som precis i slutet av tvåan slutade se nya ettor varje dag ska nu behöva börja om med detta. Jag har dessutom bestämt mig för att bli vän med alla i nya spelettan (splettorna!). De är 32 stycken. Heja mig! Så, efter att ha spanat tillräckligt bestämde vi oss för att ta del av maten som vi bjöds på. Pastasallad med kebabkött. Helt okej, men hur pass näringsrikt det var vet jag inte riktigt. Det gick att äta i alla fall.

Efter skolan åkte jag, Albin och Mauritz till Donken för att chilla lite. Jag skulle vänta på Kani och de andra två höll mig sällskap. Vi satt ute i solen, pratade och hade det allmänt bra. Senare kom Markus förbi också, och någon gång då halshögg jag en geting. Den skulle ha det, så kaxig som den var. Sedan försvann Mauritz, efter en stund Albin och till slut även Markus. Då gick jag in och såg på när Kani försökte gömma sig för en geting. Det gick sådär. När Kani äntligen slutade tog vi mod till oss och ringde. Eller Kani ringde, jag var med som mentalt stöd. På onsdag klockan 17 smäller det, för då jävlar ska vi tatuera oss! När tiden var bokad blev vi båda två nervösa som fan. Speciellt Kani. Men det kommer bli bra som fan. Jag skrev ut mitt motiv (som för övrigt är hemligt tills onsdag. Ni som vet; knip igen!) och visade Christian det och var jag ska ha den. Han sa att det kommer bli jättebra. Jag litar på honom. Men fan, på onsdag! GALET!

När jag kom hem från jobb hade jag den värt huvudvärken jag haft på riktigt länge. Det gjorde ont att hålla ögonen öppna, så jag och däckade i min säng. Sov ett par timmar och nu är jag som ny igen. Dessutom är jag ledig imorgon! Kan det bli bättre? Tveksamt.

take care / s.pehrson

Om en dag börjar verkligheten, och jag kan inget annat än se fram emot det

Min sista sommarlovsdag på mitt sista riktiga sommarlov började för tio minuter sedan. Jag känner noll komma noll ångest över det. Jag är snarare peppad än deppad. Om jag fortfarande hade gått på Fäladsgården hade jag förmodligen gråtit en skvätt nu och förbannat min existens och mitt orättvisa öde. Men inte nu, inte sedan jag började på LBS. Det här året kommer bli fantastiskt. Jag ska se till att det blir det, och förhoppningsvis så får jag hjälp av mina fina klasskamrater och alla andra grymma personer på skolan. Det är ju trots allt vårt sista år på gymnasiet, vårt sista år tillsammans. Det bara måste bli perfekt. Så, who's with me?

take care / s.pehrson

Nu fattas det bara en soffa och en miljon prylar till, men fan vad fint det blir!

Igår var jag så fruktansvärt ledig så jag till och med tog lite ledigt från bloggandet. Helt okej va? Trodde väl det. För er som undrar så hade jag en liten dejt med Sophie och Anna. Det var mysigt, även om vi kanske inte pratade om det som det faktiskt var meningen att vi skulle prata om. Men det verkade inte behövas. Det behövs i alla fall inte för min skull. På kvällen påbörjade jag och Lukas säsong ett av One Tree Hill. Lagom mysigt. Men det här med att vara ledig är svårt. Jag får plötsliga anfall då jag bara måste, måste sova och får jag inte sova då så är jag trött och grinig resten av dagen. Sjukt jobbigt faktiskt, om jag får säga det själv. Förhoppningsvis blir det bättre när skolan börjar och man får in lite mer stabila rutiner. Fast jag hatar rutiner, men ändå...

Idag har det minsann hänt grejer! Vid halv två kom mormor och morfar och då sattes det igång med att tapetsera. Jag måste säga att min kära mamma var fantastiskt duktig på det här med att tapetsera, för trots att det var först gången hon gjorde det så gick det jävligt bra. Jag själv är ju en jävel på att måla, så det jämnar ju ut sig där. Men fy fan vad fint det blev! Jag är så sjukligt nöjd! Det känns som ett helt nytt rum. Mycket större. Mycket ljusare. Helt underbart! Nu vill jag bara sätta igång med att möblera, köpa en soffa, en fåtölj, masa krimskrams, mattor, allt! Om det blir som jag vill så kommer det bli fruktansvärt förbannat jättebra.

Nu är jag hungrig. Undrar om min fiskgratäng kanske är redo att ätas snart? Tills vidare får jag ligga kvar här i min säng (som för övrigt står mitt i rummet...) och glo på när Lukas spelar Final Fantasy XIII. Jag är passiv hardcore-gamer, om man säger så.

take care / s.pehrson

Det där med förhållanden

Om jag någonsin skulle få frågan om vad jag minns allra bäst från sommaren 2010 så skulle jag utan att tveka svara "2010... just det, det var ju den sommaren då alla gjorde slut med varandra!". För så har det verkligen varit. Den här sommaren har varit ett enda stort uppbrott. Par man trodde skulle hålla hur länge som helst har gått skilda vägar, och par i allmänhet har dumpat varandra. Nästan alla mina vänner som varit i ett förhållande är nu singlar. De som inte är det är i stället tofflor. Svårt att veta vilket jag föredrar bäst. Så länge de är lyckliga så är jag nöjd, antar jag.

Men det här med att alla numera är singlar gör att jag blir ganska rubbad och paranoid, då jag nästan är ensam om att vara i ett förhållande. Går jag miste om något? Kanske är det inte helt rätt ändå? Jag hinner fråga mig själv det och inser sedan direkt svaren; Nej, jag går inte miste om någonting och ja, det är rätt som fan. Jag är inte ute efter att leva ett vilt singelliv, strula runt och få HIV på köpet. Jag vill bara vara lycklig, och för tillfället kan jag faktiskt säga att jag är det. Jag respekterar de som väljer att knulla runt, så länge de respekterar att jag faktiskt är nöjd med samma kille efter fyra år. Den frågan får man ofta, hur länge vi har varit tillsammans, jag och Lukas, och det är alltid samma reaktioner, samma frågor. Folk utbrister att jävlar, det är ju sjukt länge. Folk frågar om jag inte tröttnar. Tröttnar? Varför skulle jag tröttna på något som är bra, något som gör mig lycklig? Då vet folk helt plötsligt inte vad de ska säga längre. De flesta verkar inte tänka längre än näsan räcker, om man säger så.

Jag vet inte vart jag vill komma med det här, men jag kände att jag kanske kan få ett par timmars sömn om jag skrev någonting. Någonting visade sig bli det här. Rätt meningslöst, men ändå någonting som jag har gått omkring och funderat på ett tag. Klockan är sju på morgonen, jag är sömnlös och lyssnar på Placebo. Bredvid mig sover mitt eget lyckopiller i mänsklig form. Mellan låtarna på iPoden kan jag höra hur han snarkar. Det går en ilning av glädje genom mig när jag hör det. Fyra år, och vi har så mycket kvar att ge varandra.

take care / s.pehrson

Jag var rätt avundsjuk på alla fyllon. Faktiskt.

Lördagnatt på Donken. Katastrof. Jag har ingen aning om hur jag överlevde. Det var visserligen inte så fruktansvärt som natten då Kani körde skift, men det var inte långt ifrån. Jag sålde rätt bra i kassan, Malin rätt bra i DT:n och Omid jobbade på som fan i köket. Vad Christian gjorde när det var som mest att göra vet jag inte riktigt, men det var säkert något vettigt... Det kom mycket folk man kände; Filip, Walid, Fisken, Markus. Och det kom mycket folk man inte kände; gubben som tackade för ett trevligt bemötande, britterna som vinkade så glatt när de skulle gå, killen som ville lära mig att dricka öl, för att nämna några. Att vi sedan var ganska brutalt överkörda och efter med stängningen är ju en helt annan sak. Dock lyckades vi ganska bra ändå. Tror jag. Jag minns inte. Jag tror jag har förträngt de sista två timmarna.

Vaknade vid fem idag. Blev uttråkad direkt så jag bytte meddelandesignal på mobilen, bara för att ha något att göra samt för att känna att jag åstadkommit någonting idag. Gick sedan upp, direkt till skafferiet, blev besviken och nu sitter jag här med en kurrande mage. Jag har inte ätit på cirka 12 timmar. Snart kommer jag ha passerat den där gränsen där man inte längre tycker att man är hungrig. Jag är egentligen inte särskilt sugen på mat, när jag tänker efter. Men så småninom måste jag trycka i mig någonting, helst innan 21, fördå ska jag börja jobba. 21-05. Sista nattpasset på ett tag. Eller ja, några dagar. Efter det här passet väntar två dagars lediget. Äntligen!

take care / s.pehrson

Någon börjar bli blödig

För en fredagsnatt så var det förvånansvärt lugnt på Donken igår (eller ja, större delen av tiden jag var där blir ju faktiskt idag, men det blir så krångligt, så det får bli igår). Ett par fyllon, som vanligt, bland annat min käre vän Jonte, som tydligen varit ute och svirat. Jenny kom och hälsade på, lagom sliten. Det var härligt att träffa henne, även om jag hade fullt upp med cheeseburgare. Natten flöt på lugnt, inga skandaler. När Emilia kom vid halv sex hjälpte jag henne med medarbetaruppställningen, och n'r vi var klara konstaterade vi att jag borde vara mental skiftledare. Så det har jag varit idag. Helt okej att köra skift från sängen. I sömnen. När jag kom lite över sex i morse satte jag mig och skrev en pepplapp till min kära syster. Hon hade en tuff dag igår, så jag kände att en liten lapp full med pepp var precis vad hon behövde. Så jag skrev den, satte upp den på spegeln inne på badrummet och sedan gick jag och däckade.

Idag blev jag väckt av en knubbsäl. Låter roligare än vad det var. Klockan var halv tre och jag låg i koma när Sanne slängde sig ner i min säng och började yra om att jag skulle vakna. Att jag inte fick en hjärtattack är helt otroligt. Men jag följde snällt med henne uppför trappan, men när hon sedan gick in i duschen passade jag på att somna i fåtöljen. Vaknade igen när mamma kom hem. Jag gnällde lite över att det åskade. Inte alls okej att det åskar så ofta numera. Sedan fick jag näsblod. Väldigt omotiverat, skulle jag vilja säga. Jag satt i min säng, pratade med Lukas i telefon och helt plötsligt forsar det blod ur min stackars näsa. Jag hasplar ur mig något i stil med "jag ringer dig sen!" till Lukas och sedan kutar jag uppför trappan. Ett par förvirrade ögonblick senare har jag fått stopp på det värsta, och med en papperstuss i näsan går jag och torkar upp blodet som jag stänk över hela golvet och i trappan. Som sagt; omotiverat. När jag var yngre hade jag näsblod var och varannan dag, i princip. Jag hade dessutom fruktansvärt lätt för att få näsblod. Det räckte med att någon petade på min näsa så började det blöda. Helknäppt. Jag är helknäpp. Jag är dessutom ganska trött, så nu ska jag ta en powernap. Börjar jobba klockan 21, så ska ta tillvara på min sista timmar i frihet genom att sova. Perfekt.

take care / s.pehrson

Speedofest på fyran, helt okej!

Jag kan inte direkt påstå att jag är bra på att blogga de dagar då jag jobbar natt. Som igår til exempel. Visserligen var jag helt orkeslös större delen av dagen, vilket resulterade i att jag efter att jag målat sista omgången på sista väggen däckade i sängen. Jag vaknade igen då Sofie kommer nerför trappan för att hälsa på. Hon flyttar ju upp till Båstad imorgon, så det var någon slags hejdå-dejt. Lite mys framför sim-em (inte så mycket för simningens skull, men ett helt gäng vältränade, snygga killar i tighta speedos, vem bangar egentligen?) och sådär. Sedan var det dags för första nattpasset av fyra på jobb. Kom dit och kastades in i ett kaos som jag inte riktigt var beredd på. Vi lyckades ta oss ur det och sedan rullade det på bra resten av kvällen. Det var Matildas sista pass, så när hon slutade vi två blev jag lite ledsen i ögat. Jag kommer sakna henne, och många andra som slutar nu. Till och med Ludvig lämnar mig! Tur att jag har Sanne, Lukas och de andra.

För övrigt fick jag skjuts till jobb, för som ni vet så är jag inte helt bekväm med åska. Och igår åskade det ju... ganska rejält dessutom. Trodde jag skulle kissa på mig så rädd jag var. Fruktansvärt onödigt, det där med åska. Inte alls okej. Och så blixtrade det ju. Det gör bara saken ännu värre.

Nu tog Sarah Sjöström guld i x antal meter någon-form-av-simning. Hon kickar rätt mycket ass. Therese Alshammar tog brons. Inte att klaga på.

Och så till sist; varför har jag ett missat samtal från Albanien på min mobil? Känner jag någon som befinner sig i Albanien för tillfället? Nej, tror inte det. Har jag en hemlig beundrare i Albanien? Det tror mamma. Men det är skumt. Mycket skumt.

take care / s.pehrson

Jag har hört att man ska lära sig någonting nytt varje dag

Igår var en helt sinnessjuk dag på jobbet. Jag kommer dit, Somar ser ut som om hon vill lägga sig ner och dö i princip, vilket jag förstår eftersom hon varit där sedan halv sex på morgonen (när jag kom dit var klockan runt tjugo över fyra).

Jag: Somar, kommer det ingen och byter av dig snart? Du har liksom varit här sedan halv sex...
Somar: Nej...
Jag: Så du ska vara här till 23...?
Somar: Nej, du tar över.
Jag: ?

Så så blev det, vid sju lämnade Somar sina nycklar samt ansvaret för hela restaurangen till mig och åkte hem. Samtidigt som jag var glad över att hon känner ett så pass stort förtroende för mig så att hon kan lämna i princip hela sitt liv i mina händer så var jag livrädd. Vadå köra skift? Vadå ha koll? Men som tur var så hade jag vettiga medarbetare på plats, och allting flöt på väldigt bra. Tills det vid halv nio smäller på som fan. Jag hade Nicolina i tvåan, Philip i kassan och jag själv höll ettan och bop:en. Fullsmockat både i kassan och driven. Köket var inte mycket att hurra för, där hände i princip ingenting, vilket resulterade i att folk fick vänta i typ en kvart på sin mat. När Christian kom vid nio och skulle ta över skiftet var jag nära döden. Jag sprang till tvåan och bytte med Nicolina, eftersom vi båda kände att jag har lite bättre koll där, och fick på så sätt ut alla bilar, med hjälp av Emma som sprang med parkeringar. Sedan tyckte Christian att jag skulle lära mig hur man bankar grillar (för er icke insatta så betyder det att man rengör grillarna ordentligt, ungefär). Så, jag lärde mig det, dock i tro om att jag skulle dö. Det gjorde jag inte, men det var inte långt ifrån. Kani kommer jubla när hon får veta att jag äntligen kan banka grillar. Resten av kvällen var jag lite av en zombie. Städade lite, plockade lite. Slutade halv två, åkte hem, kom på att jag hade Somars nycklar i fickan, cyklade tillbaka, kom hem och däckade.

Idag är jag ledig, så jag har målat och sovit om vartannat hela dagen. Underbart. För övrigt blir mitt rum asfint. Tyckte att ni borde veta det.

take care / s.pehrson

Under the dome av Stephen King

"Inexplicably, an invisible barrier has descended over the town. A woodchuck is chopped right in half; a gardener's hand is severed at the wrist; the plane explodes with sheets of flame spreading to the ground and Dale Barbara, Iraq war vet turned shortorder cook, is forced to turn back into the town he so desperately needed to leave.

As the residents speculate about what has cut them off from the rest of the world, the Army searches for an inside man. 'Barbie' is put in charge. But Big Jim Rennie, the man who holds the town in his powerful grip, has other plans. And the Dome could just be the answer to his political prayers.

As food, electricity and water run short and children start to have premonitions of a terrifying Halloween, 'Barbie' is forced to take on Big Jim and his renegade supporters. Now time is running out for those living under the Dome. Can they find what has created it before it's too late?"

Aldrig har jag läst en beskrivning av en bok som säger så mycket, men ändå så fruktansvärt lite på en och samma gång. Och aldrig har jag läst en bok som denna. Men så är det ju också Stephen King. Han är ju king, bokstavligt talat. Att läsa om hur en hel stad fångas under en enorm kupol, om hur de kämpar mot den, mot varandra, mot sig själva och hur en sådan absurd situation kan få fram folks verkliga jag är fascinerande. Det ena kapitlet får dig att dra på smilbanden, nästa kapitel får dig (eller i alla fall mig...) att brista ut i ursinniga klagomål över en del karaktärers beteende, och fram mot slutet är det faktiskt så pass illa så att du kanske till och med fäller en tår eller två (erkänner mig skyldig till detta påstående...). Underbar bok. Underbara King!

take care / s.pehrson

Jag satsar på 36 timmar utan sömn. Helt normalt.

När Somar kommer in vid halv sex, ser sig omkring och säger "ni är mina nya idoler!", då vet man att man har gjort en bra stängning. Och det gjorde vi, trots att vi inte ansträngde oss lika mycket som igår. Jag skulle egentligen bara jobbat till fyra, men eftersom Monique frågade så snällt och tittade på mig med sina underbara ekorrögon så stannade jag till sex i stället. Två timmar spelar ingen större roll, speciellt inte när det gäller ett nattpass då du ändå inte kan göra mycket mer än att sova när du kommer hem. Nu ska jag ju dock inte sova alls förrän jag slutat jobba imorgon vid 01.30, men ändå. Så mamma när du läst det här kan du väl hojta ner till mig? För jag kommer definitivt vara vaken. Känner inga som helst tecken på trötthet, och jag sover hellre ingenting än en timme eller två. Skulle jag bli akut trött senare får jag väl slå till med en powernap, men jag tvivlar på att det kommer behövas.

Så, nu ska jag läsa ut min bok. Jag hoppas att den slutar med att någon dör. Visserligen har det dött personer genom hela boken (senast dog det runt 800 pers på en och samma gång... overkill), men det finns en viss person som bara måste dö. Verkligen måste. Nu måste jag sluta blogga. Lukas dampar på att jag slår så hårt på tangentbordet. Han börjar jobba om tre timmar. Ägd.

take care / s.pehrson

LBS försöker, men misslyckas

Fick ett lagom formellt brev från min rektor idag. Vi börjar tydligen den 19e augusti klockan 09.00. Helt okej. Vi ska tydligen få laptops. Inte okej. Jag kan tänka mig att majoriteten av skolans elever tycker att det är ascoolt att vi ska få egna laptops, men jag anser att det hade varit lite, lite mer intelligent att i stället satsa de pengarna på bättre stationära datorer. Jag som elev orkar inte släpa omkring på en laptop, eller ta ansvar för den. Jag behöver dessutom ingen laptop, jag har en egen. Vad ska jag med två bärbara datorer till liksom? Multitaska? Nej, jag tror inte det. Och vi ska inte äta på Tengan längre. Nej, för nu har de plötsligt börjat att tänka på näringsvärdet i maten, och därför ska vi få mat från någon cateringsfirma som vi fick mat från till skolan under Lundakarnevalen. Den maten var för övrigt katastrofal. Den smakade precis som maten man fick i högstadiet (alla maträtter hade egna, interna namn på Fäladsgården, ofta med orden snor, slem eller mask inblandade). Med andra ord för jävligt. Jag kommer banta hela trean, för det enda jag kommer käka är i princip sallad. Och matsal på skolan... Det känns så... kommunalt. Ingen mer entrecôte, eller chilimarinerad rostbiff, eller pasta carbonara. Vi är dödens, mina kära skolkamrater, vi är dödens!

take care / s.pehrson

Det är farligt att sova; du förlorar en fruktansvärd massa tid på det...

Igår jobbade jag natt, 22-06, och jag måste säga att det var definitivt den lugnaste natten jag varit med om. Visserligen var det söndag, och semestrarna börjar ta slut, men inte ens smågangstrarna var ute på äventyr, och om de var det så var de i alla fall inte på Donken. Inga gäster är på Donken lika med att städa, och jävlar vad vi städade! Det var så jävla fint på restaurangen! Vi gjorde saker som man annars inte brukar hinna, eller prioritera, på nätterna. Jag, till exempel, ställde mig och torkade av hyllan i backroom där vi har typ alla glasstoppingar osv. Jag fick, seriöst, stå med min kniv och skrapa bort all chokladsås som smetats ut över typ hela hyllan. Men jag kan säga att Somar var mäkta nöjd när hon kom vid fem och såg det. Att jag sedan fick ett brutalt migränanfall någon gång under natten (det var så hemskt så att när vi var ute och rökte och regnet landade på mitt huvud så gjort det ont, så fruktansvärt ont) var mindre roligt. Men jag proppade i mig lite tabletter samt druvsocker och efter en timme var jag good to go igen. Men en bra stängning gjorde vi i alla fall, jag, Monique och Jelena. Och trevligt folk kom det också, de få som faktiskt kom dit. En kille som cyklat från Vallkärra bara för att köpa mat, och en kille (som förmodligen knarkar som fan, tyvärr) kom förbi och flashade sin enorma, jag skojar inte, sjukt enorma tändare. Sedan pratade han med mig om att så fort du fyllt 20 så känns det i princip som att "nu ska jag snart dö". Synnerligen uppmuntrande. Men han var trevlig, faktiskt.

Idag blev jag extremt lack när jag vaknade och såg att klockan var fyra. 16.00. Jag hoppade ur sängen, sprang upp till mamma och nästan skrek att nu måste vi fan börja måla för jag börjar snart jobba! Jag börjar jobba 22.30... Klockan är nu kvart över fem och målningen är fortfarande inte igång. Jag börjar bli något rastlös, irriterad och grinig. Bra kombination! För övrigt sms-bombade jag Sophie innan. Jag tror jag skrämde henne, för sedan ringde hon och bad mig förklara mina sms. De bestod typ av gråtande smileysar, meningar i stil med "jag hatar mitt liv" och annat desperat material. Fin måndagsmorgon, med andra ord!

take care / s.pehrson

Pratelipratdagen

Idag väcktes jag av ett telefonsamtal. Det var Anna. En stund senare kom hon hit, vi pratade och sådär. Jag vet inte riktigt vad vi kom fram till, egentligen. Men något var det nog, det är bara det att jag inte kan sätta fingret på vad. Därefter begav jag mig hem till Kani för lite tårta. Det var jättemysigt och jag blev äckligt mätt på den där äckligt goda tårtan. Chokladtårta... behöver jag säga mer? Åkte hem igen vid sju, träffade Sophie och Lulu. De är fortfarande här. Vi har pratat sönder oss, i princip. Känns underbart bra att ha dem här.

Förvirrat inlägg. Jag är förvirrad och lite borta. Bättre får det bli imorgon!

take care / s.pehrson

En natt på Donken i grillordrar

00:07:20 - Hamburgare med glutenfri
00:21:08 - Hamburgare utan gurka
00:21:08 - Hamburgare utan gurka
00:21:08 - Hamburgare utan gurka
00:29:57 - McFeast extra kött, utan sås
00:51:59 - McFeast Deluxe Chili utan lök
00:58:32 - Cheeseburgare utan gurka
00:59:14 - McFeast Deluxe Chili utan sås, med sås
01:20:53 - Cheeseburgare utan lök
01:34:03 - QP utan ketchup, utan gurka
01:34:14 - Cheeseburgare utan ketchup, utan gurka
02:05:21 - Cheeseburgare med naturell
02:15:13 - Big Mac endast ketchup
03:28:56 - Cheeseburgare utan gurka
03:39:18 - Cheeseburgare med naturell
03:39:41 - Cheeseburgare med naturell
05:15:18 - Cheeseburgare utan gurka
05:15:22 - Dubbel QP utan gurka

Det var en rätt seg natt igår...

take care / s.pehrson

Projektdag 2

take care / s.pehrson

Filmkväll!

Imorgon, runt sju/åttatiden på kvällen, tänkte jag köra lite filmkväll hemma hos mig och min 50 tummare, och vem som helst är egentligen välkommen. Om det nu är någon som faktiskt vill umgås med mig imorgon (jag har en ledig helg för första gången på jag-vet-inte-när!) och bara mysa, se film och allt som hör till en riktigt bra filmkväll, så smsa mig (0735063345). Facebook funkar fram till 22.30 ungefär, för därefter kommer jag befinna mig på Donken. För övrigt så kommer det bli skitjobbigt om jag inte får ett enda sms/Facebookmeddelande...

Så, förhoppningsvis träffar jag någon av er imorgon, annars får jag väl klara mig på egen hand. Jag rekommenderar er dock att inte lämna mig ensam, då jag är en synnerligen social varelse och inte riktigt tål ensamhet. Så snälla, någon, se film med mig!

take care / s.pehrson

Jag borde släppa taget

Jag läser en "väns" blogg. Läser en mening som träffar mig som en örfil, snabbt, överraskande och smärtsamt. Det är så typiskt dig att tolka saker på ditt eget sätt, i stället för att faktiskt lyssna på vad folk säger till dig. Du vet vad jag sa, och jag vet mycket väl vad jag sa, men det du påstår att jag sa är verkligen inte, inte, inte det jag sa. Egentligen slutade jag bry mig för länge sedan, och trots alla dessa förbannade blogginlägg från din sida så vet jag att det har du också gjort. För varför hör man annars inte av sig? Världen kretsar kring fler än två personer, och om du inte redan visste det så är jag inte det minsta ledsen om jag krossar din lilla illusion nu. Jag är kanske inte den bästa på att höra av mig heller, men med ett heltidsjobb och vänner som faktiskt vill träffa mig och inte bara säger det, så blir det lätt att prioritera när det finns ledig tid över.

Du tror att dina fina, inlindade ord inte gör ont. Men de gör precis lika ont som det jag skriver, som är rakt på och ärligt som fan. För jag känner dig, eller i alla fall kände, och jag vet vad som gömmer sig bakom dina små ord.

Jag borde kanske ha gjort som alla sagt till mig; raderat dig ur mitt liv. Men det är ju lättare sagt än gjort. Har försökt, men minnen är inte möjliga att radera. Inte heller känslan av att ha blivit sårad, knivhuggen i hjärtat eller känslomässigt manglad. För som sagt, världen består av x antal miljarder människor; jag är en av dem. Jag finns. Och du är inte den enda som har blivit sårad.

take care / s.pehrson

Projektet igång!

Det var en synnerligen lugn natt på Donken igår. Inte mycket att göra, så det blev mest städa, städa, städa. En bricka cheeseburgare då och då, men det var i princip allt. När jag slutade klockan sex körde jag och Madde vår traditionella dans. Den är rätt fånig men den är liksom ett bra avslut på nattpassen. Jag stannade kvar en stund och pratade med Pernilla, åt lite toast och sedan åkte jag hem och somnade som en sten, nöjd med natten.

Idag har jag och mamma kommit igång nere på mitt rum. På två timmar hann vi med fruktansvärt mycket. Plocka undan, rensa, slänga, sortera, flytta undan. Imorgon ska vi börja riva ner lister och slipa väggar. Och så har vi gjort en liten ritning om hur det ska möbleras när målning och tapetsering är överstökat. Det kommer bli så jävla fint! Kollar soffor och fåtöljer på Ikea samt Blocket för tillfället. Hittade en dvärg/hamsterbur på Blocket för 220 spänn, så om det är någon som har en dvärg eller en hamster som behöver buras in så är det ett riktigt kap!

Nu ska jag chilla ett par timmar, sedan ska det jobbas natt igen.

take care / s.pehrson

Uppdatering

Igår var en fin dag. Vi satt i min trädgård, en hel del folk faktiskt, och drack och hade det trevligt. En del människor förstod jag dock inte varför de kom över huvud taget. Pratar man inte med värdinnan så är det ganska onödigt, kan jag tycka. Blev lite förbannad, drack bort det, skrattade lite och kräkte av mig på de som kände för att lyssna. Men det var en jävligt fin kväll ändå. Kvällens spya stod Albin för. På grannens gräsmatta dessutom, underbart. Kvällens underhållning stod Hugo för, som helt ogenerat ställde sig och urinerade mitt på gräsmattan. Han körde på tvåstegsregeln, sa han. Verkade fungera bra för honom. Fantastisk kväll, helt enkelt, trots irritationen som ibland slog till.

Idag har jag varit på äventyr. Först bakfyllemat på Donken och sedan bar det av mot Rusta där det skulle inhandlas väggfärg och tapet. Imorgon drar jag och mamma igång sommarens projekt; renoveringen av mitt rum. Det kommer bli så jävla fint. Men innan dess ska jag överleva ett nattpass på jobb. Kommer gå kalasbra, precis som vanligt.

Och så grattis till fina Kani, som fyller 21 idag!

take care / s.pehrson

Ullaredsoskulden tagen!

Jag har nu besökt det omtalade varuhuset Gekås i Ullared, som i folkmun bara heter Ullared. Jag, Jenny, Kani och Emma packade in oss i Jennys bil och for iväg vid ett, lagom taggade. På vägen stannade vi för att äta på Burger King. Jag åt deras vegetariska burgare. Den var torr och ganska smaklös. Måste säga att den vi har på Donken är flera gånger godare. Faktiskt. Väl framme på Ullared (det var första gången för både mig och Kani, så vi höll ihop i något slags nybörjarteam) var det första som slog mig antalet människor. Nog för att jag visste att det här med Ullared var stort, men såhär stort? Det var folk överallt, och det var massor med folk! Det var galet. Och det var ännu värre när man kom in i varuhuset. Det blev nästan någon slags klaustrofobisk känsla. Jag och Kani gick runt med lite svag ångest till en början, det var liksom så mycket att ta in. Och att försöka manövrera en kundvagn där inne var ju lite av en sport. Risken att man skulle köra på någon var enorm, så därför ställde vi den lite avsides och gick runt utan den. Det bästa med allting var när Kani och jag kom till avdelningen med hushållsprylar. Kani blev helt galen och ville nog köpa allt. Hon plockade på sig en ångkokare, men lämnade sedan tillbaka den för att köpa ett uppfällbart bord (ni vet ett sådant man har när man får frukost på sängen?). Hon hade även en glassmaskin ett tag, men även den dumpade hon efter en stund. Vi hade riktigt roligt, jag och Kani, där vi gick och kollade på allt mellan himmel och jord. Efter ett tag (ett par timmar?) mötte vi upp Jenny och Emma igen och begav oss därifrån. Utanför varuhuset köpte vi Slush, som Kani för övrigt tyckte var jätteäcklig. Sedan åkte vi därifrån, nöjda och belåtna. Jag gjorde av med minst pengar, 325 kr, och Jenny gjorde av med mest pengar, 1600+. Kani och Emma hamnade någonstans där emellan.

På vägen hem stannade vi och åt på Donken i Falkenberg. Vi är verkligen arbetsskadade, alla fyra. Vi kommenterade, klagade, diskuterade och spekulerade. Vi funderade på om vi skulle skriva ett mail till dem och klaga, men det lär nog inte bli av. Men det hade varit roligt! Och den här dagen var jävligt rolig, det bör tilläggas.

Nu däremot ska jag ta en power-nap, för jag ska faktiskt börja jobba om en och en halv timme. Och så jobbar jag till 06. Episkt. Sedan ska jag hem, sova, vakna, träffa mormor och morfar och sedan ska det chillkrökas i min trädgård. Heja morgondagen!

take care / s.pehrson

Kani

Jenny

Emma

Det kanske löser sig

Ibland är det enda som behövs ett sms där det står "jag skiter i hur du tar dig hit, men du ska hit och äta tårta tills det är det enda du mår dåligt av!", eller ett par fina kommentarer eller ett oroligt sms för att allt det onda ska försvinna. Jag åkte hem till Jenny och kräkte av mig lite, åt tårta och kakor tills jag trodde att jag skulle avlida. Fick även att par kloka råd. Som man alltid får av Jenny. Hon är rätt klok, faktiskt. Att hon sedan är helt besatt av matlagningsprogram är ju en rätt bra egenskap det också. Hon ska baka en mandarin-cheesecake till mig. Gör hon inte det blir jag tvungen att slå på henne. För övrigt så hade Henrik fixat en affisch med Edward. Och en med Jacob, men det är den med Edward som spelar roll. Den ska lätt upp ovanför min säng så fort jag renoverat mitt rum. Vilket för övrigt tar sin början nu i veckan. Episkt!

Imorgon ska jag till Ullared med Jenny, Emma och Kani. Det kommer bli så jävla roligt! Dels med tanke på sällskapet och dels för att det är min första gång på Ullared. Det kommer bli en fin morgondag, så problemen kommer förmodligen kännas långt borta.

take care / s.pehrson

Jenny sitter som klistrad framför Gordon Ramsey. För övrigt tycker jag att hon och Henrik har en liten tv...

Mental istid

Jag vill bara skrika för tillfället. Högt. Riktigt jävla högt. Använda alla svordomar jag känner till och bara skrika. Jag vill bara spy galla över hel världen, helt enkelt. Vart är den på väg? Varför beter sig större delen av jordens befolkning som idioter, mig själv inkluderat? Jag förstår inte. Folk är så fruktansvärt otacksamma. Egoistiska. Allt det där. Jag pallar inte.

Trodde att det skulle bli en bra dag på jobb idag. Fel av mig. Den hade sina ljusa stunder, men att den sedan skulle förstöras av kollegor som bara gråter och gnäller och som inte ens kan trycka ur sig ett ynkligt tack när man stannar över två timmar så att de kan gå hem, trots att man varken har ork eller lust, det är jävligt synd. Och att det sedan blir kaos i samma stund som man tror att man ska kunna gå hem så att allting skiter sig och alla bara yrar runt som förirrade hönor, då blir man trött. Höjdpunkterna på dagen, de bra höjdpunkterna, var när Christian försökte döda en geting med SK. Gick sådär. Han påstod att det fungerade på flugor, men det tror jag på först när jag ser det. Helt okej att jag hade bra flyt i tvåan också.

Och så är ju allt annat mitt fel också. Jag tycker att vad jag än gör så förtjänar jag att få skit för det. En del är aldrig nöjda. En del missförstår. En del förstår jag mig bara inte på. Jag ska gå i celibat när det gäller vänskap, för det är något som jag inte verkar klara av för tillfället. Frågan är om det beror på att jag inte riktigt klarar av mig själv heller? Men vad är det för en jävla ursäkt, egentligen? Hur jag mår spelar ju ingen jävla roll, för någon. Inte hur jag känner heller, för den delen. Jag tror jag ska släcka alla lampor, krypa ner under täcket och antingen gråta eller bara svära tyst för mig själv (eller både och...) tills klockan 23 imorgon, för då är det dags att jobba igen. Blir nog bäst så.

take care / s.pehrson