Min författardebut kan komma när ni minst anar det

Den här jävla kylan kommer utrota hälften av Sveriges befolkning om det fortsätter såhär. Efter två minuter utomhus hade jag absolut noll känsel i fingrarna. Det var så pass illa så jag inte kunde känna cigaretten mellan fingrarna. Det är bud på att sluta röka nu på vintern så man kan hålla sig inne... Ska tänkas på.

Det var en rätt lam skoldag idag. På samhällskunskapen läste vi om svensk politik, vilket är sådär lagom jättetråkigt. Det blev dock lite roligare när Anna berättade att jag och Lukas fått MVG på uppsatsen vi skrev om Sverigedemokraterna. Vi är inte bara söta tillsammans, vi jobbar bra ihop också! Lunchen var icke tillfredsställande, naturkunskapen likaså. Jag somnade, tillsammans med fyra eller fem klasskamrater. Det där med film på lektioner, ni vet vad jag tycker om det. Det kvittar hur intressant filmen är; man somnar ändå.

Efter skolan bar det av till jobb för ett pass på 6 timmar (16-22). Med tanke på att vi sålde minus större delen av kvällen så hade vi förmodligen inte mycket att göra, men det kändes som om vi hade sjukt mycket att göra. Dessutom så blev det kaos i driven när någon smart jävel tyckte att han kunde köra förbi första luckan, där man betalar, och komma direkt till mig i andra luckan och betala där. Konsekvensen av det blev att bilen bakom betalade för hans mat osv. Situationen som uppstod stavas k-a-o-s. Givetvis tyckte hela Norra Fäladen att det skulle vara gott med lite burgare just då, och eftersom det är så förbannat kallt ute var det ju ingen som ville kliva ur bilen heller. Lämpligt att det finns ett McDonald's med drive-in i närheten! Jag vet inte hur, men efter många förvirrade om och men så löste det sig. Jag funderar skarpt på att skriva en instruktionsbok; Hur du beställer i en McDrive - 3 enkla steg närmare din drömburgare. Det skulle bli en bestseller, utan tvekan.

Nu har jag sjukt ont i huvudet. Jag tror jag har druckit för lite idag. Det står ett glas med kall Proviva på min byrå, men just nu känns det som om det är flera kilometer dit. Drygt.

take care / s.pehrson

Harry Potter och dödsrelikerna del 1

Näst sista delen av Harry Potter-serien (man kan ju diskutera om anledningen till att de delat upp sista boken i två filmer är av utsugningsskäl eller för att dra ut på spänningen...) var... fantastisk. Jag älskar Harry Potter! Och slutet! Jag grät som en liten flicka. Verkligen. Jag tror dock inte att jag var den enda i biosalongen som grät just då, inte att döma av snyftningarna ett par stolar bort. Jag hoppas att sista delen är så jävla grym som jag hoppas att den är, annars kommer jag bojkotta allt som har med Harry Potter att göra för resten av mitt liv.

take care / s.pehrson

En tacoskväll

Kanis soffa är extremt skön. Och hennes filt med inbyggda armar och ficka för fjärrkontrollen ska vi inte prata om. Jag hade kunnat flytta in i den nu under denna kalla, motbjudande årstid. Gå i ide. Visserligen är snön väldigt vacker att se på, men desto mindre vackert är det med kylan och slasket. Tyvärr.


Det har varit en bra dag. Vid tre begav jag mig till Donken för att träffa Kani, och sedan tog vi bussen till sjukhuset. Vad gjorde vi på sjukhusert? Jo, vi hälsade på Juan, som imorgon ska tvingas få en kamera nertryckt i halsen. Min sjukhusfobi gjorde att jag kanske inte var något vidare bra stöd. Jag tror att jag mest pratade en massa strunt, faktiskt. Jag hatar det. Sjukhus. Jag kan inte andas, vill bara gråta, panik som bara rusar genom hela kroppen. Nej, sjukhus är verkligen något som jag inte klarar av. Efter ett kort besök hos Juan begav vi oss vidare, då ner mot stan för att ta bussen mot Klostergården. Eftersom bussen i stan skulle dröja en kvar sprang vi inom H&M, och jag impulsköpte en jättefin kofta. Jag hittade den i samma stund som Kani sa "Sara, vi måste gå nu, annars missar vi bussen!". Men vi hann. Mot Klostergården och Netto, där vi handlade diverse tacotillbehör. Hem till Kani och resten av kvällen spenderades med fint folk och tacos, såklart. Mysigt värre!


Kani sover nu. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra. Hon sa att jag skulle ge henne fem minuter så att hon kunde ta en powernap för att piggna till... Det har gått mer än en timme. Jag vill liksom inte väcka henne, hon hade knappt sovit någonting natten innan så hon var ganska sliten. Jag är sjukt röksugen också, men hur tråkigt är det inte att gå ut själv?


take care / s.pehrson

Jobb. Jobb. Jobb

Det har varit en synnerligen spännande dag på jobb. Egentligen skulle jag jobbat 16.30-21, men tack vare Yessie blev det 15-23, där jag dessutom höll i skiftet efter sju. När jag kom dit lite i tre var matsalen smockfull och alla mina kollegor såg ut som om det mest ville lägga sig ner och dö. Jag kastades in i köket, helt ensam bör tilläggas, och efter tjugo minuter ville även jag dö. Jag fick hjälp av Somar efter en stund, tack och lov för det. Jag stod även lite i tvåan under peak, och någon gång kom min historialärare förbi och hälsade. Då var jag fullt upptagen med att försöka hindra mig själv från att dränka mig vasken, så jag vet inte riktigt vad han fick för hälsning tillbaka...

Efter sju höll jag som sagt i skiftet, och Omid, tack så jävla mycket för att du inte dök upp, himla hyggligt! Jag fick prioritera om, och det hela slutade med att jag bankade grillar, Nikoletta höll köket, Emma driven och Lukas kassan. Ett tag var det rätt mycket att göra, men precis när det lugnat ner sig och vi börjat återhämta oss så får vi in en beställning på 60 cheeseburgare, 40 pommes, 20 läsk och 10 kaffe. Underbart. Men det gick. Monique fick väl inte världens bästa överlämning, men inte heller den sämsta!

Jag missade thanksgiving-middagen. Hela året har jag längtat efter denna dag och så kommer Donken i vägen. Jag hoppas att övriga familjen åt kalkon tills knappen på byxorna lossnade, annars blir jag djupt besviken!

take care / s.pehrson

Lite överkänslig, det går nog över

En halv dag i skolan var allt som behövdes för att jag skulle psyka ihop totalt. Att få en uppgift med en deadline som man absolut inte kommer hinna precis när man kommit tillbaka efter en veckas frånvaro på grund av någon slags deppighet, är inte okej. Vi fick i uppgift att intervjua en person, 40+, under kvällen och imorgon ska det skrivas ett personporträtt baserat på intervjun. Jag visste direkt att jag ville intervjua pappa, men problemet var att jag skulle jobba till halv elva. 22.30. Vid den tiden är min pappa knappt levande, för det mesta. All tidigare ångest blandades med ny ångest, och det enda jag fick höra från min lärare var "Ner med axlarna, du fixar det, inga problem". På bussen till jobb satt jag med tårar i ögonen. Jag kom till jobb och så fort jag får syn på Christian, Kani och Emily i kassalinjen brister det för mig. Jag tar mig in genom toaletterna, möts av Kani och då pallar jag bara inte mer. Jag vet inte hur mycket Kani förstod av vad jag försökte säga, men jag försökte berätta att jag för tillfället inte orkar med att puzzla ihop mitt liv. Helt plötsligt kommer Somar, som slänger sig vid mina fötter och frågar vad som har hänt. Efter fler tårar och många kloka ord från chefen och Kani lugnar jag ner mig, skämdes lite över mitt ångestutbrott också för den delen. Tack vare Kani, Somar, Faisal och de andra så slapp jag jobba över huvud taget. Jag är skyldig dem alla en stor, stor tjänst och ett ännu större tack. Efter många om och men löste jag så att inte heller Sanne behövde jobba (tack Sebastian!). För vem vill egentligen jobba på sin födelsedag? Så, vi åkte hem och frossade i tacos och glass, och jag fick gjort min intervju med pappa i lugn och ro, utan stress, ångest eller liknande. Underbart.

Imorgon ska jag däremot jobba, på lördag likaså. Lördag kommer för övrigt bli en synnerligen fullspäckad dag. På eftermiddagen blir det släktfirande för Sanne (såvida inte vädret blir sämre), därefter jobb till nio och sedan avslutas det hela med thanksgiving-middag. Det är fruktansvärt bra att jag är ledig på söndag, för jag kommer vara både trött och mätt...

take care / s.pehrson

PS. I februari ska jag tydligen se Håkan Hellström med Jenny och Emma! Spännande!

Till Sanne, 17 år idag

Idag fyller min lillasyster 17 år. Hon är inte så liten längre. Om ett år blir hon myndig, och mamma och pappa kommer då mista rätten att bestämma över henne, precis som de gjorde med mig för ett par månader sedan. Jag däremot, hoppas att mina rättigheter som storasyster gäller oavsett hur gammal hon blir.

Jag är dock inte okej med att hon blir äldre. Nu får hon inte bli äldre. Tänk om hon slutar se upp till mig som den storasyster jag är? Genom hela Sannes liv har jag varit hennes stora idol. Hon har aldrig sagt det, men det är sådant man vet som storasyster. Hon behöver liksom inte säga det. Jag tror inte jag skulle klara av att tappa en beundrare, speciellt inte om det är min egen lillasyster. Nej, 17, men inte mer. Nu får du sluta bli äldre Sanne!

Vad jag egentligen vill säga till dig Sanne är följande; jag är världens lyckligaste storasyster som har just dig som lillasyster. Jag älskar dig, och jag hoppas att du får en fantastisk födelsedag. Du ska ju trots allt fira en del av den på Donken. Succén är ett faktum...

take care / s.pehrson

Tänk bakåt, tänk framåt

Bra kväll hemma hos Kani igår. Synd bara att vi inte kunde se Aladdin. Jag tycker att om man köper en DVD-spelare borde det väl ingå en kabel så att man kan koppla skiten till tv:n? Nej, tydligen är det inte så. Och vi vägrade se det på datorn, det hade liksom förstört hela grejen. Så det där med Aladdin får bli nästa gång. Vi lagade dock väldigt god mat, sedan somnade Kani. Hon vaknade sen igen och från ingenstans fick hon massor med energi. Klockrent.

Ingen skola idag, men däremot jobb. Det händer grejer på jobb nu. Om drygt en vecka får vi ny chef (andra gången detta året...). Spännande! Jag hoppas han är snäll, annars blir jag ledsen. Hur som helst så var jag ganska bitter större delen av mitt pass, för beställningarna i driven var helknasiga. Och Sanne var en mupp. Hon trillade brutalt i trappan när vi skulle hem. Jag skrattade först, för det gör man ju alltid när någon trillar, men sen kom jag på att det kanske gjorde ont, så då började jag tycka synd om henne i stället. Sådan är jag.

Imorgon ska jag tillbaka till skolan. Vi ska tydligen på någon mässa i Malmö angående livet efter studenten. Räcker det inte med att någon, vem som helst, talar om för oss att vi kommer gå ut som arbetslösa, miserabla individer? Eller ja, inte jag, men de flesta andra. Man vill liksom inte tänka i de banorna. Än.

take care / s.pehrson

Jag har inte kommit så långt sedan sist

Jag avskyr när kameran upplyser mig om att jag borde byta batteri. En röd, irriterande text som talar om för mig vad jag borde göra. Jag har lite problem med att ta order för tillfället.

Jag är hemma idag igen, och jag lär vara hemma imorgon också. Motivationen till att gå till skolan är brutalt låg, och även om det förmodligen är distraktion jag behöver för tillfället så är skolan inte den rätta platsen. Hellre jobb, faktiskt. Det är så mycket mindre ångest på jobb, man vet sin plats och vad som förväntas av en. Jävla skola. Den är bra egentligen, den är bara inte bra för mig nu. Dessutom lär vi oss ingenting. Jag har inte lärt mig ett smack sedan vi började trean, förutom på journalistiklektionerna. Man kan vara borta två veckor utan att ha missat någonting. Men jag lär återvända dit på onsdag. Eller torsdag. Vi får se.

Jag borde köpa en födelsedagspresent till min syster, för hon fyller minsann 17 på torsdag. 17, det är fan ingen ålder. Väldigt obetydlig milstolpe i ens liv. Det där med present får dock vänta, för med 92 kronor på kortet kommer jag knappast i närheten av det hon satt upp på sin önskelista. Löning på torsdag. På hennes födelsedag. När jag jobbar. Det känns som om hon kommer få den i efterskott...

Snart kommer Linda. Jag försöker komma på när vi sågs senast, men det är så länge sedan så jag inte ens minns det. Galet. Jag ska tvinga henne att se en bra film, samt berätta en massa mysigt skvaller från Spyken. Sedan ska jag hem till Kani och se Aladdin + Jafars återkomst. Kani-Sara-dag, som för övrigt haft ett uppehåll på typ tre veckor. Not good, not good. Kanske kan dessa två individer få mig på bättre tankar.

take care / s.pehrson

Sara goes tigerfadder!

Världens vackraste djur är, utan tvekan, tigern. Det är även ett utav de mest utrotningshotade djuren på vår planet, vilket jag inte kan acceptera för fem jävla öre. Jag kan inte acceptera att folk tjänar pengar på att döda dem för att sälja pälsen eller mala ner benen till någon märklig kinesisk medicin. Därför har jag nu blivit en så kallad Tigerfadder, och skänker därför 100 kronor i månaden till WWF's tigerarbete. Jag har dessutom skrivit på en namninsamling som kommer att användas vid ett toppmöte i St. Petersburg (som för övrigt påbörjades idag och kommer hålla på till och med onsdag) angående tigerns framtid. Där kommer WWF att kräva en överenskommelse som säkrar tigerns fortsatta överlevnad, vilket jag anser redan borde vara ett faktum.

Om du, som jag, vill skriva under den här namninsamlingen kan du göra det här.

Mer info om WWF's tigerarbete hittar man här.

take care / s.pehrson

140 Big Mac och en fylla senare

Okej, gårdagen var en bra dag. Den började med att jag vaknade med något som kändes väldigt mycket som en baksmälla, men som omöjligt kan ha varit det då jag inte var det minsta berusad i fredags. Väldigt konfunderad över detta åkte jag till jobb, kastades in i tvåan och dog lite för det var minsann rätt mycket att göra. Stackars Juan var bitter och stundvis var även jag lite bitter. Jag skulle egentligen bara jobbat till fyra, men i fredags blev jag tillfrågad om jag ville stanna till sex i stället, vilket jag gick med på. Det fanns dock en ganska speciell anledning till att de ville att jag skulle stanna; 140 Big mac, 140 mellan pommes och 140 påsar hot wings. Det, mina vänner, var en upplevelse. Totalt 70 påsar och jag vet inte hur många kartonger. Som tur var så hade det lugnat ner sig både i kassan och i driven, så vi kunde hjälpas åt att packa allting. Det var roligt, riktigt roligt. Man såg inte in i köket för alla Big Macs. Galet!

Och det här var långt ifrån allt. Om man kollar noga kan man se hur Sanne står inne i köket och tittar ut med en något skum min.

När jag hade kommit hem, ätit och bytt om från Donkenuniformen begav jag mig hem till Jenny, sedan till Shell där vi mötte Lukas, Malin och Patrik och sedan vidare mot kvällens ändhållplats; Juans födelsedagsfest. Det var ju dock inte bara Juans födelsedagsfest, men eftersom jag var där för Juans skull så blir det lättare så. Det var riktigt trevligt, och om jag minns rätt så dök Backstreet Boys upp från ingenstans. Mycket intressant upplevelse om jag får säga det själv. För att göra en lång och trevlig kväll kort så kan jag väl sammanfatta den genom att säga att det var ett perfekt sätt att spendera en lördagkväll på. Och Juan gör världens godaste guacamole, bara så ni vet!

Idag är jag bara bakfull och glad att jag Ida tog min tid på jobb. Bra deal vi gjorde där. Jag är dessutom hungrig som ett litet djur, så därför ska jag gå ut och röka nu.

take care / s.pehrson

PS. Lukas kommer förmodligen lämna mig någon dag. För en annan... kille. Det tog mig en fylla att få veta det samt acceptera att det kan hända. Det låter väldigt mycket värre än vad det är, det är egentligen fruktansvärt roligt, men jag vill inte skriva den historien här. Den är alldeles för bra!

LADY GAGA @ Malmö Arena

Var ska jag börja? Ska jag börja med att säga att förbandet var bland det bästa jag hört på länge? Ska jag börja med att säga att Lady Gaga är bland det bästa den här världen har att erbjuda vad det gäller underhållning? Eller ska jag kanske börja med att säga att hela konserten var riktigt, jävla bra? Det avr bra. Som fan. Det var till och med lite bättre än i Stockholm, faktiskt. Jag är ett stolt litet monster ikväll! Och glad är jag också, för jag har, för första gången på typ 6 år köpt en skiva, och dessutom fått den signerad! Semi Precious Weapons är mina nya gudar!

Nu kan jag sova gott. Fantastisk kväll!

take care / s.pehrson

Jag har en dejt med Lady Gaga ikväll!

Idag har jag, för första gången på två dagar, borstat håret, sminkat mig och tagit på mig något annat än mjuksbyxor och en oversize-tröja. Man kan ju inte se ut hur som helst när man ska gå och se Lady Gaga! För så är det, idag smäller det. Jag och Jenny och tusentals andra, och så Lady Gaga. Det kommer bli bra, kanske precis det jag behöver. Om inte annat så blir jag lite distraherad för ett par timmar.

En sak som däremot inte är jätteokej är att Lukas har sagt upp sig från Donken. Om någon blev lika chockad som jag och Sanne, räck upp en hand! Jag kände mig ganska misslyckad som flickvän när han berättade det, för i stället för att stötta honom så kände jag mig besviken. Varför vet jag inte riktigt. Kanske för att jag, med hjälp av Jenny, fixade in honom, eller för att Donken är en ganska stor grej för mig, eller för att det var en av de få sakerna som vi faktiskt hade gemensamt. Jag vet inte, men jag har i alla fall släppt den där besvikelsen nu. Det är ju trots allt upp till honom, och jag älskar honom knappast mindre för att han inte jobbar på Donken.

Annars är läget ganska oförändrat.

take care / s.pehrson

Det är svårt

Det här med att vara hemma och försöka klura ut vad som är fel är mycket, mycket svårare och jobbigare än vad man tror. Hemma har jag för det mesta bara mig själv, i alla fall dagtid. Och så har jag ju en tendens att inte direkt prata med någon om mina problem. Jag sa till pappa att det förmodligen är någon höstdepression. Jag vet inte om det är sant, men tills vidare är det det närmsta sanningen jag kan komma. Jag känner mig fruktansvärt ensam. Så pass ensam så att bara ensamheten hade kunnat få mig att sätta mig på bussen ner till skolan. Men väl där hade jag förmodligen stängt igen, eller låtsas som om allting vore bra. Något av det. Men det finns människor i skolan som jag behöver. Sophie, Emma, Lulu, Lukas, hela MPL08a... Så många. Men jag kan inte. Jag kommer inte kunna imorgon heller.

Innan idag kände jag mig så ensam så jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Det slutade med att jag flyttade ner marsvinen på mitt rum, där de hör hemma. Det kändes genast lite bättre; att höra deras små fötter mot sågspånet, att höra hur de pratar med varandra, med mig. Men säg det bra som varar för evigt, för en stund senare var allt som det var innan marsvinen kom ner; tyst och ensamt. Det är rätt ironiskt att jag sitter hemma och gömmer mig, samtidigt som jag minst av allt vill vara ensam. Jag förstår mig inte på mig själv.

take care / s.pehrson

Falling sideways by Tom Holt

"From the moment Homo sapiens descended from the trees, possibly onto their heads, humanity has striven towards civilisation. Fire. The wheel.Running Away from furry things with more teeth than one might reasonably expect - all are testament to man's ultimate supremacy.

It is a noble story and so, of course, complete and utter fiction.

For one man has discovered the hideous truth: that humanity's ascent to civilisation has been ruthlessly guided by a small gang of devious frogs.

Frogs that rule the universe.

The man's name is David Perkins and his theory is not, on the whole, widely admired, particularly by the frogs themselves who had, frankly, invested a great deal of time and effort in keeping the whole thing quiet."

Det här är en sådan bok som, efter att man har läst ett par kapitel och sedan lagt ifrån sig boken, får en att undra vad fan man precis har läst. Ingenting verkar realistiskt, samtidigt som allting verkar realistiskt. Den är dessutom fruktansvärt rolig, och twisten i slutet är skrattretande knäpp. 406 sidor humor, så kan man sammanfatta boken kort!

take care / s.pehrson

Som jag sa; jag mår väl inte så bra

Ingen skola igår, ingen skola idag. Man kan väl inte säga att jag är sjuk. Mer... deprimerad. Känner för att gråta, konstant. Kan inte riktigt sätta fingret på varför. Kanske är det massor med små händelser som tillsammans blir lite för mycket? Jag vet inte, men jag mår inget vidare. Jag fördriver tiden med att läsa eller stirra upp i taket. Mest stirra, faktiskt.

take care / s.pehrson

Egentligen är jag ganska nere, men jag orkar inte skriva om det

Jag hade nästan glömt hur mysigt LBS kan vara. All den där mysigheten har gradvis försvunnit sedan tvåan, då det kommit nya elever och nya lärare. I ettan var det bara vi ettor och de 40 tvåorna. Skolan var dessutom mycket mindre, och det hela kändes som en enda stor familj. Idag påmindes jag om hur mysigt det var. Alla ettor och tvåor var på idrottsdag, så det var bara vi treor på skolan. Det var tyst, lugnt och det var allmänt bra stämning. Perfekt, med andra ord. Dock var jag ganska frånvarande större delen av dagen, speciellt under sista lektionen, som var naturkunskap. Jag kan inte med ord förklara hur tråkig och ointressant uppgiften är som vi sysslar med för tillfället! Källkritik, behöver jag säga mer? Så i stället satt jag och lyssnade på Good Charlottes nya album (som för övrigt är väldans bra!). Om det är något band som kan frambringa riktig nostalgi hos mig så är det Good Charlotte!

När jag kom hem från skolan varvade jag plugg i handledarboken med läsning och städning. Perfekt tidsfördriv, om jag får säga det själv! Nu däremot, är jag hemma hos Lukas. Vi har en kladdkaka i ugnen (tur för Lukas att jag kan receptet utantill, annars hade det inte gått... eller jo, google finns ju visserligen...) så jag antar att det blir kladdkaka och Harry Potter lite senare. Imorgon ska jag hem till Kani för första gången sedan hon flyttade hemifrån! Spännande. Vi ska baka, göra en massa SOC:er och se på Aladdin.

Nu fick jag precis veta av Sophie att forskarna äntligen listat ut skillnaden på hur hundar och katter dricker. Det var på tiden! Jag tror inte jag skulle kunna leva en dag till utan att veta skillnaden! Eller?

take care / s.pehrson

Jag har alltid haft en känslig näsa

Det blev en knasig dag på jobb idag. När vi slutade skolan fick jag ett alarm på mobilen om att det skulle vara möte med arbetsmiljögruppen på jobb, något som jag helt hade glömt bort. Tack vare mamma hann jag dit i god tid, men det var ju inte så lönt egentligen, för efter att ha väntat en halvtimme kommer chefen och säger att det inte blir något, och undrar om inte Monique ringt och talat om det för mig. Nej, antagligen inte eftersom jag är här... Så jag fick vänta ytterligare en halvtimme innan det var dags att jobba. Hopplöst. Jag undrar vem jag ska skylla på för att jag inte fick veta det.

Sedan hände en ganska omotiverad sak; jag stod i tvåan och skulle parkera ut en bil när jag kände att allt inte riktigt stod rätt till. Jag parkerade ut bilen fort som fan, sätter upp handen mot näsan och när jag tar bort den ser jag bara blod. Jag droppar allt jag håller på med, skriker panikslaget till Christian att han får hålla tvåan och sedan springer jag bak. Det bara forsade blod! Utan anledning! Dock gick det ganska snabbt att få stopp på, men ändå. Omotiverat. Förutom det så var det inga större happenings på jobb idag som är värda att nämna.

Idag fick jag ett paket med nio böcker. Det gjorde min dag lite. Synd bara att de inte får plats i bokhyllan. Tragiskt, faktiskt. Nu ska jag försöka fjäska till mig en utav bokhyllorna som står i utkanten av mitt rum, som för tillfället är ockuperad av min käre far. Men kom igen, de har ett helt bibliotek, visserligen omöjligt att gå in i på grund av all skit som finns där, som de kan roa sig med. Jag har bar en bokhylla, och jag behöver mer än så! Jag ska be på mina bara knän. Kanske gråta lite också. Men i alla fall, den där känslan när man öppnar ett paket med så mycket böcker; den är magisk.

take care / s.pehrson

Lite urkopplad

Hur dålig har jag varit på att uppdatera denna helgen egentligen? Jag försvarar mig genom att säga att jag inte riktigt har haft tillgång till internet. Mauritz la nämligen beslag på min nätverkskabel hela helgen, så jag har varit ganska bortkopplad. Och så har det varit väldigt mycket annat; jobb, Sims, Harry Potter... Ni vet, tiden räcker inte till alltid. Men jag har haft en bra helg, så kan man i alla fall säga.

Nu är jag i skolan, och för tillfället är det historia. Vi ska se en film om Alexander den store. Jag kommer nog somna, precis som alla andra i klassen. Imorgon är vi tydligen själva på skolan, för ettorna och tvåorna ska ha idrottsdag. Det kommer bli lagom härligt. Efter skolan ska jag jobba, 15.30 till 20. Helt okej.

take care / s.pehrson

Slå en Sara och Sophie-dagen = inte så mycket stryk som jag trodde

Ja, ni läste rubriken. Albins påhitt, bara för att jag och Sophie var så lyckliga över att någon på Facebook skapat en slå en Albin-dag, så han hämnades. Det gick sådär. Totalt har tre personer slagit på mig idag, och Albin var inte en av dem. Det bör tilläggas att jag inte slog på honom heller, för jag har gömt mig i journalistiksalen hela dagen. Jag skrev en krönika och 38-åringen, och jag blev ganska nöjd med den. Jag gnällde rätt mycket över hur oetiskt det är att hänga ut stackaren trots att han inte är dömd osv. Jag blev som sagt nöjd, men det återstår att se vad Peter säger.

Efter skolan åkte jag till Donken för en dejt med Anna. Ja, Donken-Anna, hon som åkte till Cypern i somras, som jag har saknat jättemycket. Hon är hemma, och idag hade vi vår första dejt. Hon berättade om sina galna äventyr på Cypern, och så försökte hon övertala mig att åka dit nästa sommar och hälsa på henne när hon jobbar. Jag funderar starkt på det, det hade varit roligt som fan. Det var jättekul att träffa henne, och redan nästa vecka ska vi ha ännu en dejt. Bra grejer!

Nu däremot sitter jag på något slags mini-lan med Mauritz och Lukas. Vi har precis sett Idol (heja Jay!) och snart ska vi se den andra Harry Potter-filmen. På tal om det så vill jag att mina böcker som jag har beställt ska komma, för där finns bland annat de tre första Potter-böckerna på engelska. Underbart!

take care / s.pehrson

Egentligen vet jag inte vad jag pratar om

Jag hade ingen direkt ork att blogga igår. Somnade i soffan direkt när jag kom hem, helt utslagen. Lång skoldag, som faktiskt var ganska produktiv för min del. På första lektionen, som var projekt och företagande, skrev mitt "företag" klart vår affärsplan. Jag blev utnämnd till VD och av någon anledning gjorde det mig väldigt glad. Jag tror jag är maktgalen innerst inne. Emma blev måltidsansvarig, vilket innebär att hon fixar fika till oss varje onsdag. Gör hon inte det får hon sparken, vilket jag som VD anser att jag kan göra. Så Emma, det är bäst för dig att du tar med dig kladdkaka nästa vecka! Och saft! Ingen fika utan saft ju...

Därefter var det projektarbete som gällde, så jag satte mig och skrev lite på en novell. För tillfället jobbar jag på två noveller samtidigt. Så fort jag får en bra idé måste jag börja skriva, annars kommer jag förmodligen glömma bort den eller skjuta upp den så pass länge så den aldrig blir genomförd. Så risken finns att det blir en del noveller på en och samma gång, men hellre det än inga alls. Historialektionen var åter igen en kamp mot sömnen. Att visa film i skolan är ingen bra strategi för att få eleverna att lära sig något. Det är rena sömnpillret. Jag tror lärarna är lite lata, för visar de film slipper de ju själva stå och prata i en och en halv timme. Men jag personligen lär mig betydligt mer under en föreläsning än under en film. Sist men inte minst hade vi estetisk verksamhet. Vi gjorde en del roliga övningar och vi skrattade rätt mycket. Bra sista lektion!

På kvällen åkte jag hem till Lukas. Det var meningen att vi skulle se den första Harry Potter-filmen (nästa onsdag har ju den näst sista filmen premiär, så innan dess måste jag ha sett de sex föregående filmerna...), men vi såg ungefär halva, sedan var klockan halv två och båda hade i princip somnat i soffan.

Nu, torsdag, sitter jag och granskar olika tidningar angående 38-åringen. Det är ganska intressant att man i princip bara behöver säga 38-åringen för att folk ska förstå vem man menar, men för er som inte begriper så menar jag snubben som är gripen för skjutningarna i Malmö. Synnerligen dryg uppgift dock, men jag har gott om tid på mig, eftersom den inte ska vara klar förrän 15.40 imorgon. Ingen panik, med andra ord.

Jobba efter skolan, till 20, sedan hem och se klart Harry Potter och dö lite. Jag är så trött och det känns, på riktigt, som om någon har slagit in skallen på mig. Sovit dåligt och lite, antar jag.

take care / s.pehrson

Trots vintermörket känns det ganska bra just nu

Tisdagar är utan tvekan min favorit bland de fem skoldagarna. Att gå 10.15 till 14.00 är inte särskilt ansträngande, och har man tur så är kanske lektionerna lite underhållande. Det kan jag väl inte påstå att de var idag, men de var ändå uthärdliga. Efter skolan åkte jag hem och laddade om batterierna för att sedan vandra iväg till jobb. Det var roligt att komma tillbaka efter mitt korta uppehåll, kändes riktigt bra. Monique SOC:ade mig på Gästfrihet 1 & 2, och eftersom jag är en riktigt servicemänniska så var det knappast några problem. Jag känner att min vistelse i skogen har gett mig lite ny motivation, vilket känns bra. Dock vet jag inte hur länge den kommer att vara, men det återstår väl att se. Förhoppningsvis räcker den fram till jullovet, som är om 6 veckor. 6 veckor, sedan har jag gått halva trean. Så... knäppt!

Lukas sitter i min fåtölj och läser. Iklädd endast kalsonger. Och ur högtalarna strömmar den bästa låten just nu; Under my thumb med Stones. Livet är allt bra ibland!

take care / s.pehrson

Saw 3D

Drygt en och en halv timmes ren och skär ångest. Precis som Sophia så ville jag efter en halvtimme bara gå därifrån, men i stället satt jag kvar och då och då höll jag för öronen och tittade bort. Handlingen var bra, men allt detta blod. På en stor, jävla skärm. I 3D. Extremt högt ljud. Det var lite för mycket emellanåt. Speciellt det där med tänderna. Då trodde jag att jag skulle svimma. När verktyg och tänder är inblandade klarar inte jag mer. Det är ett extremt känsligt ämne för mig.

Så summan av kardemumman: Bra handling, speciellt slutet måste jag säga, för det hade jag verkligen inte väntat mig (även om Mauritz hävdar att han räknade ut det efter en kvart...), men för min del räcker det bra att se Saw-filmerna på min 50-tummare...

take care / s.pehrson

Hälsingland, dag 2

Vi tog det mest lugnt, om man säger så.

take care / s.pehrson

Psykopaten återvänder

Idag, klockan halv åtta för att var exakt, klev jag åter igen in i verkligheten. Jag kan inte påstå att jag var särskilt exalterad, men sedan insåg jag att det är bara drygt en månad kvar till jullovet, så de få veckorna ska jag nog orka med. Dagen har bestått av tre synnerligen sega lektioner (jag kanske, kanske somnade på historian under filmen...), men det har trots det varit kul att kicka igång rutinerna igen. Visserligen hade jag hellre legat i soffan uppe i stugan och nötat One Tree Hill, men numera får de ske de kvällar och helger som jag är ledig, och då i min egen soffa här hemma.

Jag ska tydligen på bio ikväll. Typiskt Mauritz att tvinga med mig. Visserligen ska vi se Saw 3D, vilket jag inte kan missa. Eftersom jag varit lite efterbliven och inte sett sexan sprang jag ner på Hemmakväll efter skolan och införskaffade mig ett exemplar utav den. Jag såg precis klart den. Jag dog lite. Vanligtvis tillhör Saw-serien något av det mest underhållande jag vet (jag är en sjuk människa, jag vet, men filmerna har faktiskt en vettig sensmoral!), men den här var... brutal. Men bra. Efter ungefär en kvart hade jag vant mig vid allt blod och kunde då titta på filmen utan att då och då titta upp i taket. Däremot tror jag inte att en Saw-film kommer göra sig bra i 3D, tyvärr. Jag ska försöka bortse från 3D-effekterna och fokusera på allt blod. Herregud, jag är nog psykopat.

take care / s.pehrson

Marabou Vintervit - äntligen!

Och så äntligen har Marabou Vintervit nått mina trakter! Vit choklad med smak av vanilj, det kan bara vara underbart gott. Och så har de lyxat till det genom att det är kartong i stället för papper. Dåligt för min samling, men känslan är något häftigare än vanligt. Men, jag har inte smakat än. Jag drar ut på det lite, i hopp om att det är värt att vänta på. Om inte så har jag i alla fall en lussebulle (fel, jag har 3!) jag kan trösta mig med. Det här kan förhoppningsvis även dämpa min migrän, som inte riktigt vill ge med sig.

Jag återkommer med betyg på chokladen senare.

take care / s.pehrson

Keith Richards, the unauthorised biography by Victor Bockris

Eftersom min pappa är ett enorm fan av The Rolling Stones, så har jag alltid vetat vem Keith Richards är. Redan när jag var yngre tyckte jag att han var ascool, och efter att ha läst den här biografin så har intrycket bara förstärkts. Sex, droger och rock 'n' roll, rakt igenom, grymma intervjuer med folk som stod/står Keith nära som kan berätta hur han var, hur han är osv. Hans relation till musiken, gitarren, drogerna, bandet, familjen. Det är fascinerande läsning. Jag blev så tagen av hans historia att jag köpte boken på svenska när vi var på centralen i Stockholm.

Jag kan ju även tala om att efter att ha läst boken är jag nu frälst, och pappa kunde inte vara lyckligare. De flesta av Stones' album finns nu på min iPod, och pappa har redan talat om att han har hur mycket böcker, skivor och filmer som helst som jag kan få låna, när jag vill. Jag har ju faktiskt sett dem live en gång. 2007 tror jag att det var. Det var mäktigt som fan, och jag tror att det enda som kan slå den upplevelsen är Stones själva. Jag hoppas innerligt att jag får se dem i Sverige nästa sommar. Jag antar att jag är pappas flicka.

take care / s.pehrson

Hälsingland, dag 1

Första dagen. Underbart väder och vi började med en liten promenad för att komma i stämning. Just då var jag inte särskilt sugen på att fotografera, jag ville bara ta in lugnet och tystnaden, men ett par halvkassa bilder blev det.

take care / s.pehrson

Sågverket, som numera är ganska så övergivet och...läskigt.

Spökhuset

Jag har tydligen blivit vuxen...

Okej, jag är i chocktillstånd. Och så garvar jag rätt mycket. Vad har hänt med Bolibompa? Varför var det inte så här knasigt när jag var liten? Va? Kan någon förklara det för mig?

take care / s.pehrson

Ut ur skogen och in i verkligheten

Hur mycket har ni saknat mig? Inte alls va? Jag har inte saknat er heller. Eller jo, er, men inte bloggen. Eller... vem försöker jag lura? Klart jag har saknat den, men det har varit skönt att komma bort från den och allt annat. I synnerhet allt annat. Men nu är jag hemma, och det känns redan som om jag har varit hemma i flera dagar, trots att jag bara varit hemma i Lund ett par timmar.

Det kändes skönt att komma hem till en familj som alla på olika sätt visar sin uppskattning över att jag är hemma. Mamma var synnerligen glad och pratig (visserligen är hon nästan alltid det, men jag märkte nog att hon saknat våra intelligenta samtal!), Sanne låtsades som om jag inte varit borta mer än en timme och pappa välkomnade mig med ett lass böcker om diverse Stones-medlemmar som jag ska läsa. Det kändes skönt att komma hem till ett stort gäng sociala och mysiga katter, för tro mig när jag säger att katterna uppe i norr är bitchigare än den bitchigaste stadskissen. Jag har saknat doften av katt, verkligen. Det kändes skönt att komma hem till en stor säng, en modern toalett, en stor tv... Det kändes allmänt bra att komma hem, helt enkelt. Men lika bra som det kändes att komma hem, lika svårt var det att lämna stugan, lugnet, tystnaden, älven, myskvällarna framför One Tree Hill, stjärnorna och känslan av att bara finnas. Det har varit underbart, och trots att jag spenderat drygt 10 dagar i sällskap av Lukas, enbart Lukas, så kan jag inte låta bli att sakna honom så det går hål i hjärtat på mig när jag sitter här och skriver. Jag är sådär löjligt kär, jag vet. Och nu vet ni det också.

Så, nu ska jag försöka hitta min plats i verkligheten igen, såvida den inte har kastat ut mig på heltid nu. Jag börjar med att... packa upp. Hålet i hjärtat blev precis större. Men som en tröst så har jag fem nya böcker som ska in i min bokhylla. Det finns inte mycket som går upp mot känslan när en ny bok tar plats i ens redan ganska fulla bokhylla. Att stå på ett trädäck framför en stilla älv med miljarder stjärnor ovanför sig och världens finaste pojke bredvid sig slår visserligen den känslan, men det är ju en annan sak...

take care / s.pehrson

PS. Bilder kommer, förhoppningsvis imorgon. Lovar inget, men de kommer så småningom.