Gå din väg, men stanna

Jag har alltid hatat förväntningar. I synnerhet de förväntningar som berör mig, som andra har om mig. Att jag kanske skulle vara på ett visst sätt, bete mig på ett annat, reagera si och så på allt och alla. Och lika mycket som jag hatar andras förväntningar angående min personlighet/prestation, så hatar jag mina egna förväntningar på andra. Jag vet att jag borde veta bättre. Efter alla dessa år av svek och lögner från diverse perioder av mitt liv och från diverse då betydande personer, så borde jag veta bättre. Men tro fan att jag aldrig lär mig.

Och varför skulle jag behöva lära mig? Hade det inte varit för alla de idioter som på olika sätt förstört allt vad tillit och hopp innebar för mig, så hade jag inte varit så jävla fucked som jag är. Och trots att jag är så förstörd (ta det lugnt alla, jag mår bra, jättebra, jag bara... tänker) som jag är, så ger jag mig fan på att det är en bra idé att lita på folk. Why oh fucking why är jag så jävla dum? Så paranoid, så innerligt bitter och så jävla lätt att lura bort. Shit tjejen, du är dum. På riktigt. Ge fan i det här. För vad tjänar jag på att bygga upp ett förtroende baserat på förväntningar och förhoppningar, när det enda jag alltid fått är glassplitter i ögonen som får mig att gråta mig själv sönder och samman. Jag tjänar förmodligen mer än jag förlorar, men jag orkar fan inte förlora fler gånger.

Tänk om man bara kunde bry sig om saker och ting (och människor) så pass mycket som är nödvändigt och hälsosamt? Eller om man kunde bry sig om sig själv tillräckligt mycket för att för en gångs skull ge fan i att folk inte förstår, att folk förändras och att folk forsvinner. Tänk om...


take care / s.pehrson

när mörkret tränger sig på

smyger på bara fötter för att inte väcka de lyckligt ovetande. de lyckligt ovetande, de lyckligt döva. de hör inte rösten, de vet inte att den existerar. de vet inte att den ständigt skriker.

den oändliga kontrollen. självdiciplinen. hur kan man vara nöjd men inte tillfredställd? hur kan man synas och höras men inte bli sedd eller hörd? ständigt krig. ständigt kaos.

borstar tänderna, tänker tusen tankar samtidigt och lyckas överrösta rösten med tomma ord. men vem orkar tänka tomma ord dag ut och dag in? och vem kan förklara varför man mår dåligt för att man mår bra? dåligt samvete.

det tar slut snart. snart går solen upp och allt får liv igen. inom mig dör något. jag kommer inte sakna det, men vi ses snart.

så komplext med alla monster.

take care / s.pehrson

Hej Sophie!

Igår började jag undra hur det kom sig att jag satt i solen, ensam, med en kaffe, en cigarett och bra musik och var sådär äckligt nöjd som man nästan aldrig lyckas vara. Och i skrivande stund kan jag tycka att det över huvud taget var dumt att jag undrade, att jag ifrågasatte det fina i min vardag och min egen förmåga att njuta av livet. Men ärligt talat så trodde jag aldrig att jag var den av oss två som skulle må såhär. Må såhär förbannat, helvetes jävla bra. Men så är det. Jag är den av oss två, och ingen är mer förvånad än jag själv.


Min kära vän Sophie tjatar ständigt på mig om att denna blogg får för lite uppmärksamhet från min sida. True story, men av någon underlig anledning är det så mycket enklare att skriva när man mår dåligt. Det är lättare att skriva om hemska saker än om bra saker. Bitch please, typ, hur svårt kan det vara? Svårt, faktiskt! Men för att göra de senaste veckorna korta och så beskrivande som möjligt säger vi såhär: jag jobbar, har världens bästa vänner och en fin pojkvän. Fjärilar i magen dygnet runt och livet äger så mycket så jag ser stjärnor.


take care / s.pehrson