Jag har alltid hatat förväntningar. I synnerhet de förväntningar som berör mig, som andra har om mig. Att jag kanske skulle vara på ett visst sätt, bete mig på ett annat, reagera si och så på allt och alla. Och lika mycket som jag hatar andras förväntningar angående min personlighet/prestation, så hatar jag mina egna förväntningar på andra. Jag vet att jag borde veta bättre. Efter alla dessa år av svek och lögner från diverse perioder av mitt liv och från diverse då betydande personer, så borde jag veta bättre. Men tro fan att jag aldrig lär mig.
Och varför skulle jag behöva lära mig? Hade det inte varit för alla de idioter som på olika sätt förstört allt vad tillit och hopp innebar för mig, så hade jag inte varit så jävla fucked som jag är. Och trots att jag är så förstörd (ta det lugnt alla, jag mår bra, jättebra, jag bara... tänker) som jag är, så ger jag mig fan på att det är en bra idé att lita på folk. Why oh fucking why är jag så jävla dum? Så paranoid, så innerligt bitter och så jävla lätt att lura bort. Shit tjejen, du är dum. På riktigt. Ge fan i det här. För vad tjänar jag på att bygga upp ett förtroende baserat på förväntningar och förhoppningar, när det enda jag alltid fått är glassplitter i ögonen som får mig att gråta mig själv sönder och samman. Jag tjänar förmodligen mer än jag förlorar, men jag orkar fan inte förlora fler gånger.
Tänk om man bara kunde bry sig om saker och ting (och människor) så pass mycket som är nödvändigt och hälsosamt? Eller om man kunde bry sig om sig själv tillräckligt mycket för att för en gångs skull ge fan i att folk inte förstår, att folk förändras och att folk forsvinner. Tänk om...
take care / s.pehrson
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar