Boy and girl meet by the great design

Man förväntar sig så mycket av kärleken att det i princip uppslukar all ens tid. Så mycket att besvikelserna i slutändan får ett övertag. Om det är något jag har lärt mig av kärlek så är det att det gör ont. Ont. Ont ända in i den djupaste hålan i din kropp. Det är fantastiskt, hemskt, underbart och fruktansvärt på samma gång. Jag avskyr fenomenet kärlek lika mycket som jag hatar det. Jag hatar att jag älskar och jag älskar att jag hatar. Är jag skadad eller är jag bara ett offer för vad verkligheten egentligen, bakom alla fina fasader, har att erbjuda? Den som svarar på det, och tror på det själv, är en lycklig och blind jävel.

I slutändan blir man (du och jag) besviken. Kärlek är aldrig det man vill att det ska vara. Aldrig det man har sett på film, läst om i böcker eller hört om i sagor. Kärlek är det vi människor behöver och längtar efter för att bevara någon slags självbevarelsedrift. Människan är skapt för att leva två och två. Och det är klart att det utnyttjas till det oändliga i det samhälle vi lever i och därför skapas en hysteri kring 'fenomenet' kärlek. Kärlek behöver inte förstoras mer. Det är komplicerat som det är. Hårt. Svårt. Krävande. Dödligt. Kärlek är minst lika farligt som cancer. Kärlek är cancer. Det äter upp dig inifrån. Skillnaden är att kärlek kan göra gott, om man har tur. 

Kärlek kan dock, precis som cancer, ha en dödlig baktanke. Besvikelse. Ensamhet. Hopplöshet. Kärlek kan vara allt det man inte vill att det ska vara, och i många fall slutar det i ett eller flera (samt/eller andra) ovanstående exempel. Dödligt eller ej, kärlek är nödvändigt för att vi ska orka med vardagen, leva vidare och förr eller senare hitta oss själva. Kärlek är det vi tror att vi kan klara oss utan, men den dagen den drabbar oss kan vi inte leva utan den. 

Hur förvirrande det här än var vill jag komma fram till att jag önskar att kärleken var något barmhärtigare, något mer älskvärd och något mer sagolik än den jag upplevt. Men... Jag är kanske bara ett offer trots allt?

take care / s.pehrson

Every now and then the stars align boy and girl meet by the great design Could it be that you and me are the lucky ones Everybody told me love was blind Then I saw your face and you blew my mind Finally you and me are the lucky ones, this time

Read more: LANA DEL REY - LUCKY ONES LYRICS

Boy get into my car, got a bad desire You know that we'll never leave if we don't get out now, now, now You're a careless con, and you're a crazy liar But baby, nobody can compare to the way you get down, down, down [ From: http://www.metrolyrics.com/lucky-ones-lyrics-lana-del-rey.html ] I tried so hard to act nice like a lady You taught me that it was good to be crazy

Read more: LANA DEL REY - LUCKY ONES LYRICS

Boy get into my car, got a bad desire You know that we'll never leave if we don't get out now, now, now You're a careless con, and you're a crazy liar But baby, nobody can compare to the way you get down, down, down [ From: http://www.metrolyrics.com/lucky-ones-lyrics-lana-del-rey.html ] I tried so hard to act nice like a lady You taught me that it was good to be crazy

Read more: LANA DEL REY - LUCKY ONES LYRICS

Boy get into my car, got a bad desire You know that we'll never leave if we don't get out now, now, now You're a careless con, and you're a crazy liar But baby, nobody can compare to the way you get down, down, down [ From: http://www.metrolyrics.com/lucky-ones-lyrics-lana-del-rey.html ] I tried so hard to act nice like a lady You taught me that it was good to be crazy

Read more: LANA DEL REY - LUCKY ONES LYRICS

Boy get into my car, got a bad desire You know that we'll never leave if we don't get out now, now, now You're a careless con, and you're a crazy liar But baby, nobody can compare to the way you get down, down, down [ From: http://www.metrolyrics.com/lucky-ones-lyrics-lana-del-rey.html ] I tried so hard to act nice like a lady You taught me that it was good to be crazy

Read more: LANA DEL REY - LUCKY ONES LYRICS

Boy get into my car, got a bad desire You know that we'll never leave if we don't get out now, now, now You're a careless con, and you're a crazy liar But baby, nobody can compare to the way you get down, down, down [ From: http://www.metrolyrics.com/lucky-ones-lyrics-lana-del-rey.html ] I tried so hard to act nice like a lady You taught me that it was good to be crazy

Read more: LANA DEL REY - LUCKY ONES LYRICS

Boy get into my car, got a bad desire You know that we'll never leave if we don't get out now, now, now You're a careless con, and you're a crazy liar But baby, nobody can compare to the way you get down, down, down [ From: http://www.metrolyrics.com/lucky-ones-lyrics-lana-del-rey.html ] I tried so hard to act nice like a lady You taught me that it was good to be crazy

Read more: LANA DEL REY - LUCKY ONES LYRICS

Boy get into my car, got a bad desire You know that we'll never leave if we don't get out now, now, now You're a careless con, and you're a crazy liar But baby, nobody can compare to the way you get down, down, down [ From: http://www.metrolyrics.com/lucky-ones-lyrics-lana-del-rey.html ] I tried so hard to act nice like a lady You taught me that it was good to be crazy

Read more: LANA DEL REY - LUCKY ONES LYRICS

Var det bättre förr?

Att läsa gamla blogginlägg är lite som att se ner på nutiden. Under läsningens gång undrar jag om det inte var så att jag var roligare förr, att mitt liv var mer händelserikt då eller att jag var en bättre människa i största allmänhet. Jag har skrivit inlägg som får mig att vika mig dubbel av skratt. Jag har skrivit inlägg som kan jämföras med kortare romaner för att mina dagar varit så fullspäckade. Jag har skrivit inlägg som idag kan få mig att häpna över hur djupa och intelligenta de verkar. Och vad skriver jag idag? Ett inlägg om gamla inlägg. 

Kanske hade jag bara ett större behov av att dokumentera min vardag. Kanske uppskattade jag saker och ting på ett annat sätt än jag gör idag. Jag försöker föreställa mig en veckas blogginlägg från min nuvarande vardag. Kväver en gäspning. Försöker igen. Inte en chans. Jag har aldrig brytt mig om ifall någon läser det jag skriver eller inte, det är en rakt igenom självisk handling, men jag kan inte ens tänka mig att utsätta mig själv för en uttråkning av de massiva proportionerna som mitt liv i ord hade gett upphov till. 

Antingen ger jag upp det här projektet helt (men det känns lite som skjuta mitt förflutna i ryggen), eller så ger jag mig själv något att skriva om (men det känns lite som om det är lättare sagt än gjort). Dilemma i i-landsklass.

Sara, när du läser det här om tre år hoppas ditt nuvarande jag, som då kommer vara ditt dåvarande jag, att du... Jag vet inte ens vad jag hoppas på för mig själv. Kanske att jag inte längre är en så pass sorglig individ så jag måste skriva om det som varit. Kanske att jag för en gångs skull lyckats med något.

take care / s.pehrson

Maybe we're torn apart

Jag kanske inte är den du önskar att jag vore, eller den jag borde vara och så vidare... Men jag försöker vara allt för dig. Allt. Jag försöker, varenda minut av min existens just nu går ut på att försöka vara den du vill att jag ska vara. Och nu misslyckas jag. Men om du har lärt dig samma sak angående mänskligheten som jag har så förstår du att misslyckandet är en del av oss, en del av dem vi är. En del av den jag är. Och om du inte har lärt dig det av mig än så vet du nu; misslyckande är det jag går ut på.

Jag kan säga allt, och ingenting. Det gör ingen skillnad. Inte för mig. För mig är det vad Du säger som spelar roll, och vad du Inte säger spelar en ännu större roll. För jag kan se vad du vill säga, men att du inte säger det gör mer skada än du tror. Att du tror att jag klarar allt är en komplimang i sig, men det är när jag inte klarar mig som du är som allra viktigast. Och vem ska veta när jag behöver dig som mest om inte du? 

Min Iphone ligger tyst. Det sista du skrev tog så hårt så jag tvingades ut. Tvingades ut på trappan med andan i halsen och tårarna rinnande nerför kinderna. Jag kanske inte är den du trodde. Jag kanske är för... oerfaren.För ung. För sorglig och alldeles för förstörd. För med mig kommer en historia som inte är vad den borde vara för en 20-åring. Och jag låtsas så mycket. Och jag är så bra på det. Men jag vill att du ska se när jag låtsas. För vad är vi annars om inte främlingar för varandra?

Jag kan skriva tusen ord och tusen meningar och tusen sidor. Men vad gör det om du ändå inte förstår? Vad gör det om dem skrivna orden bara förblir olästa ord? Ingenting. De gör ingen skillnad. Och mina skrivna ord är allt jag har just nu. 

take care / s.pehrson

Shine a light on me

Det är rätt intressant hur ett datum kan påverka en så pass mycket. Så pass mycket så att du på väg hem efter en underbar kväll med underbara människor brister i gråt. På vägen möter du din mamma och snyftar fram att idag är en sådan dag då allt känns rätt och fel på samma gång. Väl hemma förstår du att det är datumet i sig och inte personen som är förknippad med datumet som får dig att må som du gör. Men denna dag, 4 juni 2012, tänker jag tillägna fina minnen. Fina minnen som får mig att le och vara stolt över den jag är idag. Men jag tänker även unna mig underbara framtidsutsikter och glädje åt att fortfarande vara vid liv. Trots allt som varit.

take care / s.pehrson

Gå din väg, men stanna

Jag har alltid hatat förväntningar. I synnerhet de förväntningar som berör mig, som andra har om mig. Att jag kanske skulle vara på ett visst sätt, bete mig på ett annat, reagera si och så på allt och alla. Och lika mycket som jag hatar andras förväntningar angående min personlighet/prestation, så hatar jag mina egna förväntningar på andra. Jag vet att jag borde veta bättre. Efter alla dessa år av svek och lögner från diverse perioder av mitt liv och från diverse då betydande personer, så borde jag veta bättre. Men tro fan att jag aldrig lär mig.

Och varför skulle jag behöva lära mig? Hade det inte varit för alla de idioter som på olika sätt förstört allt vad tillit och hopp innebar för mig, så hade jag inte varit så jävla fucked som jag är. Och trots att jag är så förstörd (ta det lugnt alla, jag mår bra, jättebra, jag bara... tänker) som jag är, så ger jag mig fan på att det är en bra idé att lita på folk. Why oh fucking why är jag så jävla dum? Så paranoid, så innerligt bitter och så jävla lätt att lura bort. Shit tjejen, du är dum. På riktigt. Ge fan i det här. För vad tjänar jag på att bygga upp ett förtroende baserat på förväntningar och förhoppningar, när det enda jag alltid fått är glassplitter i ögonen som får mig att gråta mig själv sönder och samman. Jag tjänar förmodligen mer än jag förlorar, men jag orkar fan inte förlora fler gånger.

Tänk om man bara kunde bry sig om saker och ting (och människor) så pass mycket som är nödvändigt och hälsosamt? Eller om man kunde bry sig om sig själv tillräckligt mycket för att för en gångs skull ge fan i att folk inte förstår, att folk förändras och att folk forsvinner. Tänk om...


take care / s.pehrson

när mörkret tränger sig på

smyger på bara fötter för att inte väcka de lyckligt ovetande. de lyckligt ovetande, de lyckligt döva. de hör inte rösten, de vet inte att den existerar. de vet inte att den ständigt skriker.

den oändliga kontrollen. självdiciplinen. hur kan man vara nöjd men inte tillfredställd? hur kan man synas och höras men inte bli sedd eller hörd? ständigt krig. ständigt kaos.

borstar tänderna, tänker tusen tankar samtidigt och lyckas överrösta rösten med tomma ord. men vem orkar tänka tomma ord dag ut och dag in? och vem kan förklara varför man mår dåligt för att man mår bra? dåligt samvete.

det tar slut snart. snart går solen upp och allt får liv igen. inom mig dör något. jag kommer inte sakna det, men vi ses snart.

så komplext med alla monster.

take care / s.pehrson

Hej Sophie!

Igår började jag undra hur det kom sig att jag satt i solen, ensam, med en kaffe, en cigarett och bra musik och var sådär äckligt nöjd som man nästan aldrig lyckas vara. Och i skrivande stund kan jag tycka att det över huvud taget var dumt att jag undrade, att jag ifrågasatte det fina i min vardag och min egen förmåga att njuta av livet. Men ärligt talat så trodde jag aldrig att jag var den av oss två som skulle må såhär. Må såhär förbannat, helvetes jävla bra. Men så är det. Jag är den av oss två, och ingen är mer förvånad än jag själv.


Min kära vän Sophie tjatar ständigt på mig om att denna blogg får för lite uppmärksamhet från min sida. True story, men av någon underlig anledning är det så mycket enklare att skriva när man mår dåligt. Det är lättare att skriva om hemska saker än om bra saker. Bitch please, typ, hur svårt kan det vara? Svårt, faktiskt! Men för att göra de senaste veckorna korta och så beskrivande som möjligt säger vi såhär: jag jobbar, har världens bästa vänner och en fin pojkvän. Fjärilar i magen dygnet runt och livet äger så mycket så jag ser stjärnor.


take care / s.pehrson

 

I'm in love with the whole world again

Det enda som krävs för att en till synes sorglig saga ska få ett lyckligt slut är lite mod, lite självförtroende och självinsikt. Jag kan uppriktigt säga att jag den senaste tiden lyckats hitta allt detta hos mig själv, allt det som jag trodde var förlorat, och sagan är på väg att få ett lyckligt slut. Lyckligt kanske är en överdrift, men ett bra slut. Och det är ett slut betydligt mycket bättre än vad jag förutspådde för några månader sedan.


Men så finns det ju såklart händelser, människor och sammanträffanden som på ett eller annat sätt smyger sig på och förstör den numera nästan intakta sinnesfriden. Och varför skulle det inte vara så? Lycka är trots allt något väldigt diffust och överreklamerat, men det är ändå värt att sträva efter. Så alla dessa händelser, människor och sammanträffanden får gärna söka upp mig, göra ett försök och sedan se sig besegrade. Har man vandrat genom hela jävla helvetet och kommit tillbaka så kan man klara det mesta.


Såhär i efterhand ångrar jag ingenting. Vad tjänar det till att ångra? Det finns ändå ingenting man kan göra ogjort. Man kan ha dåligt samvete (och tro mig, det har jag) och tänka att fan, det där var jävligt dumt gjort (och tro mig, det gör jag), men ånger och samvete är två helt olika saker. Jag skulle kunna ångra att jag var så pass förstörd och bortkopplad från verkligheten att jag var beredd att göra allt för att fly undan livet. Jag skulle kunna ångra så många ord, så många tankar och känslor. Men det gör jag inte. För vem fan är inte jag idag om inte en bättre människa än den miserabla varelse som satt här i Januari. Jag är en bättre version av mig själv. 


take care / s.pehrson

Hälsa ditt hjärta att allt är slut

Fan. Fan. Fan! Fan vad förbannad jag blir. Jag har haft fel många gånger i mitt liv, men aldrig har jag haft såhär brutalt jävla fel. Från och med nu tänker jag tro det värsta om folk fram tills dess att de bevisar motsatsen, för att tro gott om någon... Nej, det är uppenbarligen inte värt det.

Det är så fel att det ska gå ut över personer som egentligen inte har någonting med saken att göra. Helvete, jag hoppas att du skäms, för att du var såhär jävla feg trodde nog ingen. Allra minst jag. Men trots din frånvaro upphör du inte att förvåna, och för varje överraskning blir jag egentligen mindre förvånad och bryr mig allt mindre. Helvete, jag hoppas att du har riktigt dåligt samvete. Och varför sitter jag här och tycker synd om dig? Det är det enda jag har kvar av dig, en hel hög med sympati. Varsågod, ta för dig, ha ett bra liv.

Men i slutändan är det trots allt ditt val vem du vill vara och vem du vill att andra ska se. Det är dock omöjligt för mig att tro att det är den här personen du vill vara, eller den personen du vill att jag ska se. Kom igen, du kan bättre. Du kan ju åtminstone vara ett svin med stil.

take care / s.pehrson

Vart fan har du varit?

Jag har ett svagt minne av att jag för ett tag sedan lovade någon att jag skulle ta tag i bloggandet igen. Vem det var eller när detta skulle ha ägt rum har jag absolut inget minne av. Det är bara en känsla, och vad förlorar jag egentligen på att slösa bort ett par minuter med att skriva ett par meningslösa rader? Inte mycket.

Jag befinner mig för tillfället långt ifrån mentala sammanbrott och tårfyllda nätter. Livet är okej, faktiskt bra, numera. Ibland är det till och med riktigt bra. De jobbiga dagarna kommer med allt färre mellanrum. Den senaste var i i slutet på februari. Jag tänker fortfarande på allt som hänt, men med helt andra känslor. Likgiltighet, för det mesta. Ibland ilska, ibland saknad. Men det känns inte längre som om det är jag som har någonting att komma över, eller som om det är jag som är problemet. För att göra en lång historia kort så är jag mer eller mindre tillbaka.

I början på förra veckan var jag uppe i Stockholm på kurs. ASM, Advanced Shift Management. Det var roligt och givande och jag lyckades återfå lite av min trytande motivation. Jag träffade många nya och spännande människor, däribland Elin, min rumskamrat, som jag klickade med direkt. I slutet på kursen lyckades jag sätta 98% på provet, vilket innebär ett fel, och hamnade på Dean's list. Jag kunde med andra ord komma hem utan ångest.

Finns inte mycket mer att tillägga för tillfället. Jag återkommer. Nu ska jag dock försöka ta tag i mitt liv och gå hem från jobbet. En söndagsnatt utan dess like sätter sina spår. Men först en lång omväg hem. Jag behöver fan rensa huvudet...

take care / s.pehrson

Betyder gånger 5

Jag är inte van vid att göra saker som inte betyder något. Jag intalar mig själv att det är okej att det inte betyder något, börjar tro på det, och det är då det börjar betyda något. Och när det börjar betyda något börjar jag undra om det är okej att det betyder något.

Förvirrad till tusen.

take care / s.pehrson

Jag älskar dig.

It's all for you

Jag behöver skriva av mig så jävla mycket. Orden trängs inom mig, får inte plats, vill ut, måste ut. De är så många så när jag väl börjar händer det ingenting. För första gången i mitt liv kan jag inte längre sätta ord på mina känslor.

Jag kan såklart rapa upp samma meningar och ord jag skrivit de senaste veckorna, men det är inte samma känslor och tankar längre. De är djupare, värre, annorlunda. Den enda som är absolut densamma är den absolut starkaste.

Jag trycker upp rutan, skriver tre ord, ångrar mig och trycker ner den igen. Gör samma sak om och om igen. Men vad är du nu, förutom ett namn på en skärm? Vad är du nu, förutom det enda jag vill ha, förutom allt jag någonsin kommer vilja ha? Förutom...

Fuck it. Jag kan inte.

Someone to bruise and leave behind

Jag somnar, jag vaknar, somnar om igen och hoppas att det är sista gången. Jag kan inte göra detta. Inte utan dig. Det går inte. Jag kan inte ta mig igenom livet utan dig, och därför har jag redan gett upp. Mina dagar går ut på att planera, leta efter tillfällen. För det hade blivit så mycket lättare. Så otroligt mycket lättare.

Folk säger att jag inte borde, att jag har så mycket framför mig, att det finns så mycket spännande att göra, se och uppleva, att det finns så många som bryr sig om mig. Men vad spelar det för roll om jag inte får göra, se och uppleva allt det där med dig? Om du inte finns där och bryr dig om mig, älskar mig? Det spelar ingen roll. Ingen jävla roll alls. 3 veckor av ingenting och jag sjunker med ljusets hastighet mot en botten som verkar hamna längre och längre ner för varje dag.

Min pappas bästa vän, som är som en farbror för mig, ligger för döden och allt jag har kvar kraschar runt omkring mig. Jag behöver dig, så mycket så det gör ont. Mitt hjärta, min själ och min kropp skriker efter dig. Jag skriker och skriker och skriker och det enda jag hör är ekot av mina desperata skrik. Jag har inte berättat det för någon, om min farbror. Jag vill inte ha folks sympatier eller klyschiga ord. Jag vill ha dig.

Finns det något som driver mig till vansinne just nu (förutom mig själv, du och hela den här sjuka grejen) så är det när folk frågar hur jag mår. Egentligen är det inte frågan i sig som är ett problem, det är vad jag ska svara. När jag egentligen vill säga att jag har trillat igenom bottnen och fortfarande faller säger jag att det är okej. När jag egentligen vill säga att jag varit fysiskt självmordsförsöksfri i två veckor men att jag i huvudet gör det om och om igen säger jag att jag lever. När jag bara vill gråta och skrika, då ler jag tyst och kväver skriken inom mig. Jag vet ju vad folk vill höra, att jag är okej.

Men jag är ju inte okej.

Och nu skrattar jag åt mig själv för hur jag sitter här och horar efter uppmärksamt. Men det är inte riktigt så. Jag sprängs om jag inte får ur mig några ord. Jag går över gränsen. Igen. Och den enda jag vill prata med är den som allra minst vill prata med mig. Kan lika gärna gå över gränsen..

Jag kämpar med det varje dag. Två veckor utav tystnad som känns som en hel livstid. Det känns som ett straff. Jag kämpar med att inte höra av mig, att inte skriva ett sms där jag för miljonte gången berättar att jag älskar dig. Jag kämpar, för jag klarar inte av mer tystnad när jag pratar. Men jag vet inte heller hur länge jag orkar vara tyst. Jag sitter inne med så mycket känslor om bara vill ut, bli bekräftade, besvarade.

På en fest jag hade ganska exakt en månad innan mitt liv gick i kras var det någon som frågade om oss, och jag kunde inte låta bli. Jag sa att du var mitt allt, att jag aldrig skulle överleva om du försvann. Nu vet jag hur jävla rätt jag hade när jag satt där med ett leende större än någonsin och pratade om dig, om oss. För det här överlever jag inte. Och du är mitt allt.

"Kan jag inte ens få sitta vid min egen dator utan att folk tror att jag ska ta livet av mig?!"... Han var bara orolig. Ville kolla hur jag mådde. Och efter allt jag gjort borde jag inte klandra honom. Och så säger jag en sådan sak. Men hur förklarar man för sin pappa att hans oro är befogad? Hur förklarar man för sin pappa att den här gången kan han inte laga det som är trasigt? Jag vet inte, och jag orkar inte försöka förklara. Jag är så jävla trasig.

Och varenda jävla minut utan dig är ett helvete. Jag tror inte du eller någon annan förstår hur mycket jag behöver dig.

Det här kommer bara sluta på ett sätt.

I have to look up just to see hell

Jag drömmer om ansiktslösa människor. Män och kvinnor som jag pratar med, som ska hjälpa mig. De ansiktslösa människorna nickar, antecknar och stirrar på mig med ögon som bara är två suddiga punkter. Allt under tiden som jag gråter hysteriskt och berättar, allt under tiden som jag förtvivlar försöker förklara att jag inte klarar mer. En del av de ansiktslösa hånskrattar, en del verkar inte förstå, verkar inte ens intresserade av att förstå vad som tagit min livslust ifrån mig.

I en dröm får jag en burk piller av en ansiktslös. Den förklarar något som jag inte hör. Med ett hårt grepp om burken frågar jag vad som händer om man tar för många. Man dör, svarar den. Bra, svarar jag.

Jag vaknar av att jag gråter, ibland så häftigt att jag har näsblod. Sedan gråter jag mig till sömns igen.

Jag orkar inte ge fler löften om att jag inte ska göra det igen, att jag ska försöka. Jag orkar inte ge fler löften som jag inte kan hålla. Och det krossar den lilla biten hjärta jag har kvar.

Jag är inte människa längre.

take care / s.pehrson

Det var kanske inte det bästa valet jag gjort i mitt liv, men jag önskar att det hade gått hela vägen.

Tell me when you hear my silence, because there's a possibility I wouldn't know.

Jag klöser mig själv på armarna för att tränga bort paniken, för att känna någonting annat en den enorma klumpen av saknad, kärlek och ångest som bosatt sig inom mig och som för varje dag bara blir större och större. Det pågår ett brutalt jävla krig inom mig och i takt med att klumpen av känslor blir större förlorar jag, en liten bit i taget. Det är ett krig jag aldrig kommer vinna.

Igår slog jag sönder mitt tangentbord i ren desperat och panikartad sorg. Jag märkte inte att jag slog på det förrän en av tangenterna lossnade och skar mig handen. Hysterisk gråt, obotlig smärta och ett blödande hjärta. Och en blödande hand...

Jag vet inte ens om de orden, de som bara är till för dig, kommer bli lästa. Och om de blir det är jag inte säker på om de kommer betyda någonting, göra någon skillnad.

Jag ville inte. Jag kan inte. Jag orkar inte.

take care / s.pehrson

-

Jag har en återkommande mardröm. Jag befinner mig på olika platser varje natt men händelseförloppet är detsamma. Jag ser en mänsklig kontur, en kontur som jag känner igen men samtidigt undrar vem det är. Sedan skjuter konturen mig. Rakt i hjärtat. När jag vaknar är jag kallsvettig och har bokstavligt talat ont i hjärtat. Jag är rädd för att sova, rädd för att vara vaken.

Man kan tolka det hur man vill, men jag vet hur jag tolkar det.

taje care / s.pehrson

Jag bleknar och försvinner

Varje dag är ett helvete, ett helvete som ser olika ut för varje dag. Det enda alla dagar har gemensamt är att de är just ett helvete. Varje dag undrar jag hur länge jag ska orka hålla fasaden uppe, hur många nätter jag ska gråta mig till sömns och hur länge jag ska orka överleva. Och varje dag undrar jag hur länge alla i min närhet ska orka stå ut med mig och den jag har blivit. För hur mycket alla än vill det så kommer den gamla Sara inte tillbaka. Hon är borta.

Ikväll fick jag höra att jag kommer må skit en väldigt lång tid framöver. Jag är medveten om det. Jag är också medveten om att jag aldrig kommer må bra, riktigt bra, igen. Jag är skadad för livet. Hur kommer man tillbaka efter en sådan här sak? Man gör inte det. Jag gör inte det. Jag vill inte höra fler "det blir bättre" eller fler "tiden läker alla sår", för de som säger det har inte en jävla aning om vad de säger. Det är väl klart att jag ljuger och säger att det känns bättre. Det är väl klart att jag låtsas att jag vill leva när det enda jag vill, det enda jag vill på riktigt, är att dö. Jävla emo, tänker ni. Jävla idioter, tänker jag.

Och trots att jag mår så fruktansvärt dåligt så fortsätter världen att snurra och stjärnorna fortsätter att glittra. Jag önskar att jag kunde ta ner dem allihopa, varenda stjärna, och ge till dig för att du ska förstå hur jävla mycket jag känner för dig, hur jävla mycket jag älskar dig. Jag önskar att jag kunde ta ner dem allihop för att bevisa för dig att jag gör vad som helst för dig. Vad som helst. Men i stället har jag inget att komma med, inget att säga som bevisar någonting, som får dig att förstå. Jag har sagt allt men ingenting. Jag har gråtit varenda tår min kropp klarar av att producera, men ingen av dem betyder någonting. Och vad jag än säger så förändrar det ingenting. Jag är knäckt, förstörd och mentalt misshandlad.

Jag är ledsen. På så många sätt och vis; för att jag inte klarar av att vara så stark som alla trodde att jag var, för att jag aldrig kommer komma tillbaka, för dig, för att du inte kommer tillbaka och för att jag älskar dig så mycket så att det gör fysiskt ont.

Jag klarar inte detta.

take care / s.pehrson

På tomhetens botten står jag på toppen

2 dagar har gått av det nya året. 2 dagar som jag lika gärna hade kunnat spendera på botten av en namnlös grav. För just nu är jag ingen. Jag är inget. Att jag ens orkar skriva något överraskar mig själv. Jag vet inte ens vad jag vill komma fram till, vad jag vill få ur mig.

2011 var det bästa och det värsta året i hela mitt liv. En enda detalj kunde varit annorlunda och 2011 hade varit enbart det bästa året i mitt liv. Alla vet vad det är för en detalj, och alla säger att det blir bättre. Bättre kanske, men aldrig bra. Jag har en för evigt ärrad själ, ett för evigt söndertrasat hjärta och ett numera obefintligt hopp. Jag har även nya fysiska ärr. Döm mig, gör det, precis som om folk inte redan gjort det. Jag står för vad jag har gjort mot mig själv och jag står för vad jag tänkte göra mot mig själv och alla andra. Jag står för det, men jag är inte stolt över det.

Hur går man vidare när det enda som fyller ens dagar är obesvarad kärlek, ett oerhört självförakt och så mycket sorg att din kropp och själ stöter bort den du en gång var, den du önskar att du fortfarande var. Hur gör man? Och varför måste man? Självdestruktiviteten är överväldigande, tortyren mot dig själv är obarmhärtig och gensvaret är noll. Så känslokallt och alla svar ger rum åt ännu fler frågor. Konstanta känslor som meningslöshet, sorg, panik och en obeskrivlig känsla av att inte veta vad man ska göra av sig själv och alla känslor fyller mig, mina dagar, alla runt omkring. Och den starkaste av alla känslor är ändå kärleken.

Den största delen av mig är borta. Hur mycket jag än låtsas och skrattar och ler och skämtar så känner jag hur sorgen bränner i mina ögon, hur tårarna oavsett tid på dygnet är redo att falla. För låtsas är det jag gör, hela tiden. Jag orkar inte ens säga sanningen till de som varit hos mig dag som natt, för jag ser på dem hur gärna de vill att jag ska komma tillbaka, att jag ska säga att jag är okej och verkligen mena det. För jag säger att jag är okej, men aldrig någonsin har jag ljugit så många vänner rakt upp i ansiktet som de senaste veckorna.

Hyperventilerar. Torkar tårarna. Skakar.

Patetiska lilla Sara, gå vidare med ditt liv! Vilket liv? Allt är bara bluff och båg, jag är tom och uppriktigt sagt så bryr jag mig inte om någonting längre. Allt är platt, för att använda dina egna ord. För varje cigarett önskar jag att mina lungor slutar fungera. För varje bilfärd önskar jag att vi kör av vägen och att alla klarar sig utom jag. För varje snällt ord önskar jag att det aldrig blivit sagt. Och för varje jävla dag som går så önskar jag att det är den sista. För inte fan kan det vara meningen att jag ska leva utan dig? Jag är en jävla känslohora. Emotionellt vrak. Vandrande död. Och du är...?

take care / s.pehrson