Jag kämpar med det varje dag. Två veckor utav tystnad som känns som en hel livstid. Det känns som ett straff. Jag kämpar med att inte höra av mig, att inte skriva ett sms där jag för miljonte gången berättar att jag älskar dig. Jag kämpar, för jag klarar inte av mer tystnad när jag pratar. Men jag vet inte heller hur länge jag orkar vara tyst. Jag sitter inne med så mycket känslor om bara vill ut, bli bekräftade, besvarade.
På en fest jag hade ganska exakt en månad innan mitt liv gick i kras var det någon som frågade om oss, och jag kunde inte låta bli. Jag sa att du var mitt allt, att jag aldrig skulle överleva om du försvann. Nu vet jag hur jävla rätt jag hade när jag satt där med ett leende större än någonsin och pratade om dig, om oss. För det här överlever jag inte. Och du är mitt allt.
"Kan jag inte ens få sitta vid min egen dator utan att folk tror att jag ska ta livet av mig?!"... Han var bara orolig. Ville kolla hur jag mådde. Och efter allt jag gjort borde jag inte klandra honom. Och så säger jag en sådan sak. Men hur förklarar man för sin pappa att hans oro är befogad? Hur förklarar man för sin pappa att den här gången kan han inte laga det som är trasigt? Jag vet inte, och jag orkar inte försöka förklara. Jag är så jävla trasig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar