Jag kan lika gärna gifta mig med jobbet...

Och ja, just det, idag, eller igår blir det för klockan är tydligen redan halv ett (vad gör jag med mitt liv?!), var det två veckor kvar tills jag åker till Stockholm och BSM.

Jag är skiträdd. Tänk om jag inte kan någonting? Tänk om jag är sämst? Tänk om jag inte hamnar på Dean's list och alla, ALLA, blir besvikna? Det är nog det jag är mest rädd för; att folk ska bli besvikna. Eller att jag ska bli besviken. På mig själv.

Jävla emo-barn.

Jag fick tydligen en mail idag. Nu fattas bara den vita skjortan och nya skor. Namnskylten ligger inne i lådan på kontoret. "Sara Pehrson - skiftledare". Och så är det en hatt på den. Sjukt vad en namnskylt kan göra för ens självförtroende.

Idag jobbade jag mitt första pass av åtta utan ledig dag. Min vecka från och med imorgon = 14-23, 14-23, 14-23, 22-06, 11-14, 22-06, 22-06. Fortsätter det såhär så kan jag snart köpa min lägenhet.

take care / s.pehrson

Jag kan förklara det, men det skulle krossa glashöljet över ditt hjärta, och det går inte att laga

När man inser att det man trodde skulle vara för evigt kan försvinna i takt med att tårarna faller, då blir man plötsligt väldigt, väldigt sårbar.

Väldigt liten. Väldigt rädd. Fruktansvärt rädd.

take care / s.pehrson

Jag måste lära mig tvätta...

Jag tyckte att det kändes som om det hänt i ett annat liv. Men fan, jag var i Egypten i år. För mindre än två månader sedan. Fällde en tår innan när jag kollade på bilderna. Fan fan fan. Jag vill tillbaka. Nu. Jag vet inte om längtan dit är större än längtan härifrån.

För övrigt har jag blivit fruktansvärt sugen på att flytta hemifrån. Det är inte hela den biten med att lämna föräldrar, trygghet och lyxen att inte riktigt behöva göra någonting som jag vill åt. Det är att ha mitt eget ställe. Göra vad jag vill med det. Jag vill ha en egen fönsterkarm som jag kan krypa upp i när regnet slår mot rutan, där jag kan läsa bok efter bok, lyssna på fin musik och stirra på världen utanför. Jag vill ha ett rum som jag kan fylla med böcker, bokhylla efter bokhylla, där det kan stå en mysig fåtölj där jag kan sitta när fönsterkarmen inte längre räcker till. Jag ska spara pengar. I typ ett år eller två. Sen ska jag köpa en lägenhet. Men det är klart, jag skulle sakna mamma, pappa och Sanne något fruktansvärt. Och om inte Lukas flyttar med mig finns det ingen anledning för mig att köpa en lägenhet. Jag kan inte bo ensam. Aldrig. För det första skulle jag svälta ihjäl och för det andra hade jag blivit... ensam. Men drömmen finns, och när den dagen kommer då jag står i min egen lägenhet, då kommer jag göra the happy-dance.

Submarine är för övrigt en helt okej bra film.

take care / s.pehrson

Jag är rädd för clowner också, om ni inte visste det

Idag fick jag, efter tre år på Donken, för första gången träffa Ronald McDonald. Det är definitivt ett möte jag hade kunnat klara mig utan, om man säger så. Jag började gråta. Jävligt moget gjort, faktiskt. Det var dock inte glädjetårar om ni trodde det. Nej, det var ren rädsla som rann från ögonen på mig. Clowner... Jag ryser. Varje gång jag såg honom antingen skrek jag eller sprang därifrån. Min chef skrattade åt mig. Men är det inte något fel på en man som sminkar sig så mycket? De har något att dölja... Synd bara att killen under allt sminket var rätt snygg. Men too late, helhetsintrycket är förstört.

Nästa gång Ronald kommer ska jag vara ledig. Om jag så ska muta någon.

take care / s.pehrson

2009... long time ago

"Sara Pehrson tycker att skolan är underskattad!"

Enligt Facebook skrev jag detta för exakt två år sedan. Antingen så var det någon som våldtog mitt konto eller så ljuger Facebook. För det där kan jag omöjligt ha menat. Aldrig.

take care / s.pehrson