Ofrivilliga tillbakablickar, plötsliga minnen som dyker upp som en blixt från klar himmel, spöken av känslor jag hade för flera år sedan, känslor som sedan länge är döda och begravda långt inom mig. Det händer då och då att det förflutna gör sig påmint och det är sällan jag uppskattar det.
jag står ute, ensam. drar långsamma bloss från min cigarett. tänker varje gång att jag borde sluta, men att jag inte vill. drar ett djupt andetag, andas in den kyliga luften. viker mig plötsligt dubbel, med tårar rinnande nerför kinderna. exakt såhär kändes luften i mina lungor någon av alla de dagar som jag spenderade i helvetet. exakt såhär smakade cigaretterna jag rökte när jag försökte glömma allt. plötsligt känner jag skuggorna av de känslorna; ensamheten, den obesvarade kärleken och den fruktansvärda sorgen jag gick igenom då. jag kommer aldrig glömma, för jag tillåts aldrig att glömma.
Det är en absurd känsla att bli påmind om hur långt nere på botten man har varit. Absurd, men kanske, när jag tänker efter, hälsosam. En oregelbunden påminnelse om att inte ta det jag har för givet, att uppskatta de små ögonblicken och aldrig glömma varför jag är den jag är idag.
När livet går från kaos till ordning är det inget man lägger märke till. Plötsligt är du bara där. När det är på andra hållet, att ordning går till kaos, då märker du det. Du märker det med varje cell i din kropp, med varje känsla du någonsin känt. Och trots det, trots att du känner av kaoset så det svartnar framför ögonen på dig, uppskattar du sällan ordningen när den väl skingrar skuggorna. Otacksam som få.
/ s.pehrson
