I'm in love with the whole world again

Det enda som krävs för att en till synes sorglig saga ska få ett lyckligt slut är lite mod, lite självförtroende och självinsikt. Jag kan uppriktigt säga att jag den senaste tiden lyckats hitta allt detta hos mig själv, allt det som jag trodde var förlorat, och sagan är på väg att få ett lyckligt slut. Lyckligt kanske är en överdrift, men ett bra slut. Och det är ett slut betydligt mycket bättre än vad jag förutspådde för några månader sedan.


Men så finns det ju såklart händelser, människor och sammanträffanden som på ett eller annat sätt smyger sig på och förstör den numera nästan intakta sinnesfriden. Och varför skulle det inte vara så? Lycka är trots allt något väldigt diffust och överreklamerat, men det är ändå värt att sträva efter. Så alla dessa händelser, människor och sammanträffanden får gärna söka upp mig, göra ett försök och sedan se sig besegrade. Har man vandrat genom hela jävla helvetet och kommit tillbaka så kan man klara det mesta.


Såhär i efterhand ångrar jag ingenting. Vad tjänar det till att ångra? Det finns ändå ingenting man kan göra ogjort. Man kan ha dåligt samvete (och tro mig, det har jag) och tänka att fan, det där var jävligt dumt gjort (och tro mig, det gör jag), men ånger och samvete är två helt olika saker. Jag skulle kunna ångra att jag var så pass förstörd och bortkopplad från verkligheten att jag var beredd att göra allt för att fly undan livet. Jag skulle kunna ångra så många ord, så många tankar och känslor. Men det gör jag inte. För vem fan är inte jag idag om inte en bättre människa än den miserabla varelse som satt här i Januari. Jag är en bättre version av mig själv. 


take care / s.pehrson

Hälsa ditt hjärta att allt är slut

Fan. Fan. Fan! Fan vad förbannad jag blir. Jag har haft fel många gånger i mitt liv, men aldrig har jag haft såhär brutalt jävla fel. Från och med nu tänker jag tro det värsta om folk fram tills dess att de bevisar motsatsen, för att tro gott om någon... Nej, det är uppenbarligen inte värt det.

Det är så fel att det ska gå ut över personer som egentligen inte har någonting med saken att göra. Helvete, jag hoppas att du skäms, för att du var såhär jävla feg trodde nog ingen. Allra minst jag. Men trots din frånvaro upphör du inte att förvåna, och för varje överraskning blir jag egentligen mindre förvånad och bryr mig allt mindre. Helvete, jag hoppas att du har riktigt dåligt samvete. Och varför sitter jag här och tycker synd om dig? Det är det enda jag har kvar av dig, en hel hög med sympati. Varsågod, ta för dig, ha ett bra liv.

Men i slutändan är det trots allt ditt val vem du vill vara och vem du vill att andra ska se. Det är dock omöjligt för mig att tro att det är den här personen du vill vara, eller den personen du vill att jag ska se. Kom igen, du kan bättre. Du kan ju åtminstone vara ett svin med stil.

take care / s.pehrson

Vart fan har du varit?

Jag har ett svagt minne av att jag för ett tag sedan lovade någon att jag skulle ta tag i bloggandet igen. Vem det var eller när detta skulle ha ägt rum har jag absolut inget minne av. Det är bara en känsla, och vad förlorar jag egentligen på att slösa bort ett par minuter med att skriva ett par meningslösa rader? Inte mycket.

Jag befinner mig för tillfället långt ifrån mentala sammanbrott och tårfyllda nätter. Livet är okej, faktiskt bra, numera. Ibland är det till och med riktigt bra. De jobbiga dagarna kommer med allt färre mellanrum. Den senaste var i i slutet på februari. Jag tänker fortfarande på allt som hänt, men med helt andra känslor. Likgiltighet, för det mesta. Ibland ilska, ibland saknad. Men det känns inte längre som om det är jag som har någonting att komma över, eller som om det är jag som är problemet. För att göra en lång historia kort så är jag mer eller mindre tillbaka.

I början på förra veckan var jag uppe i Stockholm på kurs. ASM, Advanced Shift Management. Det var roligt och givande och jag lyckades återfå lite av min trytande motivation. Jag träffade många nya och spännande människor, däribland Elin, min rumskamrat, som jag klickade med direkt. I slutet på kursen lyckades jag sätta 98% på provet, vilket innebär ett fel, och hamnade på Dean's list. Jag kunde med andra ord komma hem utan ångest.

Finns inte mycket mer att tillägga för tillfället. Jag återkommer. Nu ska jag dock försöka ta tag i mitt liv och gå hem från jobbet. En söndagsnatt utan dess like sätter sina spår. Men först en lång omväg hem. Jag behöver fan rensa huvudet...

take care / s.pehrson