Det råder en stilla tysthet hemma hos familjen Pehrson denna gråa tisdag. Jag skulle vilja kalla stämningen heartbroken, och det är precis det som har skett; ett hjärta har krossats. Oväntat, plötsligt och hjärtskärande. På tio minuter vändes min lillasysters värld upp och ner, och det enda jag kan göra är att stå bredvid och se på när hon försöker ta sig igenom minut efter minut. Det är hårt. Det är ett sorgearbete som kommer ta sin tid, men jag är där hur lång tid det än kommer ta. Det är nästan så att jag själv kände ett slags tomrum inom mig när jag kröp ner i sängen igår. Jag tänkte på hur det hade varit om det var jag. Om det var jag som fått mitt hjärta krossat. Jag hade definitivt inte varit lika stark som Sanne. Älskade lillasyster, du är värd det bästa i hela världen, och det kommer du få så småningom, men vägen dit är lång och svår. Men du är i alla fall inte ensam på vägen dit. Aldrig.
I och med detta blir det heller ingen Londonresa för vår del. Det känns sorgligt, men med tanke på omständigheterna är det inte ens ett alternativ att följa med. London finns kvar, vi åker dit en annan gång. Jag har begärt pengarna tillbaka och de ska används till något annat roligt; Peace and Love-festivalen. Jag, Sanne och hennes grymma kompisar ska dit, och det kommer bli en utav sommarens stora höjdpunkter.
Annars rullar livet på som vanligt och Stitch och jag försöker göra det bästa av situationen genom att se ut såhär:
take care / s.pehrson
Och lite så kändes det, som om man krigade mot något man visste inte skulle ge sig, för fy fan vad mycket vi hade att göra igår. Det var som Lundaspelen, fast utan handbollspelarna. Det var som ett mangakonvent fast utan kostymerna. Det var helt jävla sjukt, något av det galnaste jag sett. Alla jobbade röven av sig, sprang som skållade råttor och gick vi minsta lilla lugn stund, som inte varade mer än någon minut, städade vi. Inte för att det hjälpte, för restaurangen såg ut som skit ändå, men vi gjorde några tappra försök. Jag hoppas verkligen de hann städa inatt, för idag är det Spring Clean Up som vi måste bli godkända på. Gårdagen var i alla fall sjuk. Jobbade över 40 minuter för att jag skulle räkna kassor, kom hem någon gång vid midnatt, pratade med Sanne i en timme, såg reprisen av Big Brother och sedan tvärdäckade jag.
Förmodligen var jag så trött så jag sov igenom alarmet, för jag har ett minne av att jag ställde det på klockan 7, men absolut inget minne av att jag skulle ha hört eller stängt av det. Fint att vakna vid halv ett och veta att man sovit bort hela skoldagen. Visserligen behövde jag sova, men kanske inte lika mycket som jag skulle behöva vara i skolan. Nåväl, en ny chans imorgon!
Tur att Stitch ville ta över bilden, för jag ser ut som sju riktigt svåra år
take care / s.pehrson
Det rådde total förvirring i mitt huvud när klockan ringde i morse. "Vad är det för dag?" Ja det är lördag Sara. "Jaha, men varför ringer min klocka halv sju på morgonen en lördag? "För att du ska börja jobba klockan 8...". Visst fan. Jag snoozade en timme och var ungefär lika förvirrad varje gång klockan ringde var tionde minut, men jag kom i alla fall upp i tid och var på jobbet tio i åtta. Jag fick den stora äran att städa lobbyn, som såg ut som sju svåra år. Jag vet inte riktigt om nattarbetarna struntat i den med flit eller om de inte hunnit med, men fan vad där såg ut. Efter det fick jag gå ut och leka i solen. Skräprunda, med andra ord. Där blev jag 11 kronor rikare och var måttligt nöjd, trots det lagom enformiga arbetet med att sopa upp varenda fimp på parkeringen.
Mycket att göra var det nog. Jag märkte inte så mycket, för jag stod i köket. Visserligen pumpade vi bricka efter bricka, men det blev aldrig stressigt eller panikartat. Kanske för att jag och Joanna kickade så jävla mycket ass? Ja, vem vet.
Nu sk jag klämma i mig en fiskgratäng, för av egen erfarenhet så vet jag att det inte är ett smidigt drag att dricka på tom mage. Ikväll är det nämligen lite party hemma hos Jenny. Imorgon blir dock en lång dag med ett nio timmar långt pass på jobb. Härligt. Och så ska man ju ställa om klockan till sommartid också. Kommer aldrig komma ihåg det...
Just det! Två bra saker som jag måste dela med mig av! Den första är att Hemmakväll ska öppna på Fäladstorget. Det är det bästa som hänt Fäladen sedan Donken, utan tvekan. Det andra är att The Sims Medeltiden, som släpptes i torsdags och som jag provade igår, är riktigt roligt. Bra grejer, helt enkelt!
take care / s.pehrson
... på min balklänning! Jag hämtade ut den idag, direkt efter skolan. Hade jag haft pengar tidigare så hade jag hämtat den för länge sedan, men känns helt okej att slänga bort 3000 kronor på löningsdagen. Och så värt 3000 kronor! Den är perfekt, passar perfekt! Men kort som jag är så är den såklart lite lång, så den ska sys upp lite, men annars... perfektion all over!
Jag är lite kluven på om jag ska lägga ut en bild på hela klänningen nu eller om jag ska dryga mig och vänta tills premiärdagen, alltså balen. Alla vill ju se den nu, verkar det som, men samtidigt vill man att det ska bli lite av en överraskning. I-landsproblem till max. Men, ni som bryr er får i alla fall två bilder som kan ger er ett litet hum om hur den ser ut! Håll till godo!
take care / s.pehrson
Tro det eller ej, med idag har jag promenerat typ 7000 mil. Jag vet inte hur långt man hinner på totalt cirkus 3 ½ timme, men jag antar att det inte är 7000 mil. Hade varit rätt anmärkningsvärt dock, om det var sant. Men promenerat har jag i alla fall gjort idag, vilket även hela journalistikklassen har gjort på grund av mig. Snälla Peter tog vara på mitt önskemål om en utomhusrelaterad lektion, så vi fick ett papper med åtta platser med tillhörande frågor som vi skulle gå till. Från Södra Esplanaden upp till Monumentet, ungefär. Jag och Mauritz travade på i det fina vädret och hade det allmänt trevligt.
Mauritz i Stadsparken under en cigarettpaus
En utav mina charmigaste vänner, och även min bussdejt de dagar jag åker från Klostergården: Emma, min lilltå!
Efter skolan, vi fick sluta redan vid halv två, satte jag mig i solen i Linnéparken och lyssnade på musik och läste. Från ingenstans kom en Katti och gjorde mig sällskap. Det var år och dagar sedan jag träffade henne, så det var riktigt roligt. Vi satt där och pratade om livet efter studenten, tider som varit och liknande. Lukas och Hugo kom och gjorde oss sällskap, och sedan blev det till att promenera upp till Fäladen och Donken där en tidig middag intogs.
Måste säga att du är satans stilig i din nya frilla Hugo!
take care / s.pehrson
I takt med att dagarna blir varmare så återkommer även min energi så smått. Det kände jag inte minst idag.Jag kom upp i tid, cyklade till skolan (!) och var på ett ganska bra morgonhumör för ovanlighetens skull. Frågar ni Lukas kommer han antagligen säga att jag var bitch deluxe, så jag tycker inte att ni ska fråga honom. Jag var även sådär produktiv i skolan som jag borde vara varje dag: UF-möte, byte av projektarbete med ny projektplan, kicka igång grupparbetet på historian och dessutom påbörjat en ny novell. Det där med att byta projektarbete två månader innan allt ska vara klart är nog det bästa jag kunde göra för mig själv just nu. Novellskrivandet har blivit en tung grej att tänka på, mer ångest än glädje, så nu har jag planerat ett nytt projekt som jag känner kommer bli så jävla bra. Nöjd tjej!
Inte nog med att jag cyklade till skolan, jag gick dessutom hem! Eller ja, jag gick upp till McDonald's på Fäladen och sedan cyklade jag därifrån. Varför? Jo för det är ju så att det råkar vara uppförsbacke hela vägen upp till Norra Fäladen från stan, och att gå i uppförsbacke ger en snygg rumpa, så fortsätter jag såhär kommer jag vara redo för beach 2011 inom kort! Eller ja, min rumpa kommer i alla fall vara det... Väl hemma planterade jag mig bredvid pappa och såg en dokumentär om The Rolling Stones, om arbetet kring deras skiva Exile on Main Street. Musikdokumentärer är bland det bästa som finns. Tog även en powernap och sedan åkte jag ner till stan och träffade Kani. Vi tog flygbussen ut till Sturup där vi hämtade Yessie, som för övrigt kommit i målbrottet (grattis, bättre sent än aldrig!), som kom hem från Stockholm. Lite kändisspaning hann jag även med då ingen mindre än Carolina Gynning ställde sig ungefär en meter bort från mig. Emma är måttligt avundsjuk nu, men det ska hon ha eftersom hon missade UF-mötet idag!
Yessie, crazy woman!
Nu däremot sitter jag i Kanis soffa, mätt som aldrig förr. Vi tog en sen middag på Burger King (yes, jag är otrogen) och jag funderar på att dra mjukisbyxorna så jag känner mig mindre tjock. Jag ska även ta ett par bilder på Milo. Han har blivit en stor pojke, vilket syns på min tröja, där all valppäls sitter.
take care / s.pehrson
PS. Min kära vän med de långa benen, Sophie Lundh, har tagit bort sin Facebook. För att var säker på att hon fortfarande finns kvar där ute i cyberspace så har jag tvingat henne att dels blogga oftare, men även kommentera min blogg oftare. I gengäld kommer jag blogga oftare. Skulle vilja säga att det är en win-win situation, eller vad säger du Sophie?
Så fick man rycka in på att akutpass på Donken. Klart som fan man ställer upp när det i princip handlar om liv och död. Från det att Monique ringde till det att jag stämplade in tog det 11 minuter. Skulle vilja påstå att det är ganska snabbt jobbat av mig, trots att kroppen strejkade och helst av allt ville ligga kvar på spikmattan. Lite yrselanfall under de fyra timmar jag jobbade samt ett eluttag i huvudet, men jag överlevde, vilket alla andra också gjorde. Så skönt att allt slutade bra!
Funderar på om jag ska till skolan eller ej. Kroppen säger nej. Det blir nog nej. För övrigt har jag börjat undra om jag har en spricka i foten eller något. Jag har haft ont sedan dagen innan min födelsedag, med andra ord i mer än en månad. Ibland gör det så ont så jag vet inte vart jag ska ta vägen. Dock inte när jag stödjer på den eller går, men om jag vrider på den eller trycker på ett visst ställe. Konstigt. Och ont i ryggen har jag haft sedan sportlovet, det går inte heller över. Hela min kropp faller samman, men jag bara fortsätter. Hela livet är ett förfall ändå så jag tar det med ro.
take care / s.pehrson
Nu har jag varit sådär pinsamt dålig att blogga igen. Jag kommer få spö av Emma om jag inte skärper mig, så det är nog bäst att jag gör det, och jag gör det genom att ge er en snabb sammanfattning av helgen.
I torsdags var jag på teater med Sofie. Anton Tjechovs "Tre systrar" i modern tappning. Jag kan väl inte påstå att jag är typen som går på teater alltför ofta eller att jag är särskilt intresserad, men jag blev djupt imponerad över vilken effekt teater kan ha. Att skådespelarna var fruktansvärt duktiga och trovärdiga gjorde ju inte saken sämre. Jag passade även på att hata vädret lite. Hagel, snö, regn, isande vindar... Hallå, vad hände med våren?!
I fredags chillade jag, som ni kan se, med katterna. De är bra sällskap, de där pälsbollarna.
I lördags jobbade jag 13-22. Körde skift mitt i kaoset från helvetet. Vi överlevde, men det var knappt. Kom hem med en migrän som även den verkade komma från djävulens hemland. Hade så ont så jag inte kunde röra en muskel i ansiktet utan att det svartnade för ögonen. Bra grejer.
I söndags, alltså igår, skulle jag jobbat 16-21 men jobbade 11-20. Körde skift i ett lite mer organiserat kaos än det från dagen innan. Räknade kassor och kom inte hem förrän vid nio. Fick även väldigt roliga och bra nyheter som gjorde att jag blev glad ända ner i tårna, och det var förmodligen det som höll migränen på avstånd senare under kvällen.
Idag är jag sjuk, så jag har inte gjort mycket mer vettigt än att läsa ut en bok samt sett finalen av Top Model. Rätt tjej vann, för en gångs skull, även om Sanne säger det motsatta. Jag har dessutom insett att den största nackdelen med att vara en skolkare är att när man väl är sjuk, då är det inte en jävel som tror på en. Sorgligt men sant. Jag antar att jag bara har mig själv att skylla.
take care / s.pehrson
Två krönikor lyckades jag åstadkomma idag, vilket resulterade i att jag var synnerligen nöjd med mig själv när jag begav mig hemåt vid tre. Jag kom hem, bytte om och sedan var det bara att skutta iväg till jobb. Dock skuttade jag inte, mamma körde mig. Lyxigt värre. Väl på jobb fick jag en detaljerad genomgång i hur man gör en personaluppställning samt en massa andra saker man ska göra inför ett skift, för tydligen ville Stoffe att jag skulle köra skift. Jag kickade ass, och vid 22 drog han igång en utbildning i hur man räknar kassor. Mycket pengar, mycket siffror men ganska roligt. Kan jag nog vänja mig vid att göra! Stannade över i en timme för att räkna alla kassor, sedan kom Markus och hämtade mig och körde mig till Lukas. Fin vän, den där Markus.
Kort sammanfattning av dagen. Bra har den varit i alla fall!
take care / s.pehrson
Idag gjorde jag mig själv en tjänst genom att gå upp före klockan 16. Jag var så pass duktig så jag gick upp redan vid halv ett, visserligen för att jag skulle ner till Polisen, men ändå. Det är ju så att om man vill ut och flänga i världen så är det ganska bra att ha ett pass, och eftersom mitt råkar gå ut nu i april så var det hög tid att kirra ett nytt, eftersom jag i maj ska till Prag och i juli till Egypten. Den nya passbilden ser för övrigt ganska ful ut, men till mitt försvar så kan jag ju säga att jag aldrig har träffat någon med en stilig passbild. De flesta ser kriminella ut, eller så ser man bara allmänt fiskaktig ut. Just det, fiskaktig.
Resten av dagen har jag egentligen bara degat. Jag har gråtit lite inombords över jordbävningen/tsunamin i Japan, samt svurit högt över att de svenska medierna verkar tycka det är så förbannat jävla viktigt med hur många svenskar det är som försvunnit/dött. "En skåning saknas" stod det i fetstil på en av kvällstidningarna. En skåning bland 10 000-tals andra människor, och det är vad de väljer att skriva på löpsedlarna. Riktigt dåligt. Så för att dämpa mina aggressioner har jag chillat rätt mycket med Sanne och marsvinen. Bra tidsfördriv. Keith Richards fick vara med på ett hörn också, och nu senast Eric Saade. Ätit marängswiss har jag också gjort. Nu hade jag helst av allt velat gå och lägga mig, för det tar på en att gå upp så tidigt som jag gjort idag, men nej, det kan jag ju inte, för klockan 01 är det dags att börja jobba. 01-04 inatt och 14-23 imorgon. Det är hårda bud.
take care / s.pehrson
Så galet. Jag vet inte vad jag ska säga, jag bara flinar av glädje och upprymdhet. Jag och Kani har bokat en resa till Egypten! Fattar ni, Egypten?! Jag har velat åka dit sedan jag var typ 9 år gammal, då jag var en riktigt historienörd (jag kunde allt om Egyptens historia, jag var rena proffset på faraoner, pyramider, traditioner, you name it!) och ville bli arkeolog. Och nu ska jag dit, med Kani dessutom! Det kommer bli så grymt! Den 25 juli drar vi, och jävlar, jag längtar redan!
De goda nyheterna fortsätter: jag är numera handledare. På riktigt! Efter mötet idag gjorde jag provet, som bestod av 18 frågor, varav jag fick ha max 3 fel. Jag hade ett fel, och jag tror inte hela världen går under om jag inte har stenkoll på hur mycket lök det är på en QP. Nu vet jag det ju visserligen, så världen behöver inte gå under om det nu skulle vara så. Så nu får jag inte bara högre lön, mer ansvar och äran att utbilda medarbetare, jag får dessutom bära denna nya, fräscha namnskylt! Jag älskar den. Jag älskar att mitt efternamn är med, jag älskar det guldiga M:et, jag älskar att det står handledare... Imorgon ska jag ha den för första gången, och det kommer kännas stort!
Frågan är om jag och Kani ska se Jafars återkomst nu, eller om vi bara ska fortsätta chilla... Isbjörnen chillar som fan på golvet. Han ser mest ut som en död isbjörn. Innan idag såg han ut som en dränkt isbjörn. Kani och Dariush skulle duscha honom (Dariush är för övrigt skyldig mig en fet tjänst eftersom jag satt och gjorde hans projektarbete!), och han... försvann. Det såg inte ens ut som Milo. Galet. Nu är han dock fluffig och vit igen!
take care / s.pehrson
Igår hade jag min handledarverifiering. Jag var så nervös så jag visste knappt vart jag skulle ta vägen. Kom till jobb och var övertygad om att jag skulle svimma. Kallsvettades och skakade. Gick ut och tog en cigg med Frida som lugnade ner mig lite, och efter det kändes det ganska bra. Jag fick lite tips och tricks av Juan, pepp av Monique och Stoffe berättade lite vad jag skulle tänka på. Lugnade ner mig och plötsligt var klockan 15 och vi skulle köra igång. Jag skulle utbilda Anna i köket, och det gick så jävla bra. Anna var superduktig och allt flöt på riktigt bra. Då och då märkte jag att Kani smög omkring och kollade och lyssnade. Och ja, jag klarade det. Fick bara positivt feedback av Kani efteråt. Det kändes så jävla bra, dels att det var över och dels för att jag klarade det. Dock blev nervositeten och spänningen för mycket, och med en bultande migrän fick jag gå hem tidigare. Men ändå, succé!
Jag befinner mig i skolan för tillfället. Försov mig och övervägde att skita i det, men hamnade här till slut ändå. Halv fyra ska jag på uppstartsmöte på jobb samt göra ett prov som är det sista jag ska göra innan jag är handledare på riktigt, och sen ska jag chilla med Kani och isbjörnen. Jafars återkomst och socker i mängder. I like!
take care / s.pehrson
Jag vet inte riktigt vart helgen har tagit vägen. I fredags hängde jag hemma hos Jenny, mestadels i hennes kök. Där bakade vi chocolate chip cookies, gjorde hallonmousse och lasagne, och jag måste säga att för att ha varit delvis tillagat av mig så smakade allting jävligt bra, faktiskt. Därefter jobbade jag 23-06, kom hem och sov, vaknade 16 och började jobba 17. Jag var så trött så jag trodde kroppen skulle falla ihop. Folk undrade om jag var sjuk. Men det gick bra att jobba, trots det. Idag har jag bara degat, och oj vad jag behövde det!
För övrigt är jag nog vampyr. Det har Sophie sagt länge, men nu börjar jag själv tro det. Jag är supertrött under dagarna, verkligen så trött så jag hade kunnat sova nonstop, men så fort det blir mörkt ute taggar jag till och blir pigg, vilket resulterar i att jag sitter uppe hela nätterna. Fattas bara att jag börjar tömma folk på blod och glittra i solen...
Fick ett nervöst sammanbrott innan, men vände det till något positivt och skrev en krönika. Bra jobbat Sara, du är bra ibland! Dessutom fick jag tydligen MVG på samhällsprovet som vi hade någon gång i början på terminen. Helt klart acceptabelt! Nu har jag bara 9 krönikor kvar att skriva och typ tusen andra saker att göra, men det går. Och så är det ju handledarverifiering på tisdag. Kunde inte varit nervösare.
Klockan är 04.25 och jag är sugen på en kaka. Men det får vara, de smakar ändå ingenting tack vare den envisa förkylningen. Tack världen, för födelsedagspresenten. Jag hoppas du skäms!
take care / s.pehrson
Igår var det 100 dagar kvar tills studenten, och det firade vi treor med fest/maskerad på Hemvärnsgården! Sjukt trevlig kväll som slutade lite för tidigt för min del, men det är ju sådant som alltid händer mig, så varken jag eller någon annan var väl förvånad. Och vad jag var utklädd till? Lady Gaga, såklart!
take care / s.pehrson
Min allra högsta önskan just nu är att Filip och Fredrik ska förbjudas från TV. De har ingenting, absolut ingenting, där att göra, och ännu mindre har de att göra på Oscarsgalan, men lik förbannat så tyckte någon att det var en bra idé att de skulle sitta och kommentera det hela. Ingen bra idé, om jag får säga det själv. Helt plötsligt gick Oscarsgalan från att vara just Oscarsgalan till att vara Eurovision Song Contest. What the hell? Inte nog med att de som personer är sjukligt irriterande, ettriga och dryga, de var dessutom dåligt pålästa och sa fel titt som tätt. Att de dessutom, under galans gång, lät sina inte alltför ljuva stämmor inkräkta på diverse framträdanden, sångnummer och tacktal var fan för mycket. Tacka vet jag Oscarsgalan UTAN Filip och Fredrik, som i år var rätt okej. Inte lika rolig som förra året, men rätt filmer och personer vann, fina klänningar och bra stämning!
Igår var det Yessies sista dag på Fäladen. Nu ska hon ut på nya äventyr. Inte för att jag vet om Burlöv är så himla äventyrligt, men det låter bra att säga så. Jag kommer sakna henne. Alla bara lämnar oss. Jenny var först ut, och nu Yessie och Emily. Inte okej alls. Och i takt med att folk har slutat har jag också blivit en av dem som har jobbat där längst, vilket får mig att känna mig gammal. Det är inte heller okej. Och för att inte prata om Philip! Flytta till New York sådär hipp som happ... Han missar ju min student! För att följa mönstret på detta stycket så får jag väl säga att det inte är helt okej. För det är det inte. Inte alls faktiskt.
Nu ska jag försöka komma på ytterligare 6 ämnen som kan bli underlag för krönikor. Har fyra redan, men det räcker tydligen inte. Livet är hårt.
take care / s.pehrson
