Finns det något som driver mig till vansinne just nu (förutom mig själv, du och hela den här sjuka grejen) så är det när folk frågar hur jag mår. Egentligen är det inte frågan i sig som är ett problem, det är vad jag ska svara. När jag egentligen vill säga att jag har trillat igenom bottnen och fortfarande faller säger jag att det är okej. När jag egentligen vill säga att jag varit fysiskt självmordsförsöksfri i två veckor men att jag i huvudet gör det om och om igen säger jag att jag lever. När jag bara vill gråta och skrika, då ler jag tyst och kväver skriken inom mig. Jag vet ju vad folk vill höra, att jag är okej.

Men jag är ju inte okej.

Och nu skrattar jag åt mig själv för hur jag sitter här och horar efter uppmärksamt. Men det är inte riktigt så. Jag sprängs om jag inte får ur mig några ord. Jag går över gränsen. Igen. Och den enda jag vill prata med är den som allra minst vill prata med mig. Kan lika gärna gå över gränsen..

Jag kämpar med det varje dag. Två veckor utav tystnad som känns som en hel livstid. Det känns som ett straff. Jag kämpar med att inte höra av mig, att inte skriva ett sms där jag för miljonte gången berättar att jag älskar dig. Jag kämpar, för jag klarar inte av mer tystnad när jag pratar. Men jag vet inte heller hur länge jag orkar vara tyst. Jag sitter inne med så mycket känslor om bara vill ut, bli bekräftade, besvarade.

På en fest jag hade ganska exakt en månad innan mitt liv gick i kras var det någon som frågade om oss, och jag kunde inte låta bli. Jag sa att du var mitt allt, att jag aldrig skulle överleva om du försvann. Nu vet jag hur jävla rätt jag hade när jag satt där med ett leende större än någonsin och pratade om dig, om oss. För det här överlever jag inte. Och du är mitt allt.

"Kan jag inte ens få sitta vid min egen dator utan att folk tror att jag ska ta livet av mig?!"... Han var bara orolig. Ville kolla hur jag mådde. Och efter allt jag gjort borde jag inte klandra honom. Och så säger jag en sådan sak. Men hur förklarar man för sin pappa att hans oro är befogad? Hur förklarar man för sin pappa att den här gången kan han inte laga det som är trasigt? Jag vet inte, och jag orkar inte försöka förklara. Jag är så jävla trasig.

Och varenda jävla minut utan dig är ett helvete. Jag tror inte du eller någon annan förstår hur mycket jag behöver dig.

Det här kommer bara sluta på ett sätt.

I have to look up just to see hell

Jag drömmer om ansiktslösa människor. Män och kvinnor som jag pratar med, som ska hjälpa mig. De ansiktslösa människorna nickar, antecknar och stirrar på mig med ögon som bara är två suddiga punkter. Allt under tiden som jag gråter hysteriskt och berättar, allt under tiden som jag förtvivlar försöker förklara att jag inte klarar mer. En del av de ansiktslösa hånskrattar, en del verkar inte förstå, verkar inte ens intresserade av att förstå vad som tagit min livslust ifrån mig.

I en dröm får jag en burk piller av en ansiktslös. Den förklarar något som jag inte hör. Med ett hårt grepp om burken frågar jag vad som händer om man tar för många. Man dör, svarar den. Bra, svarar jag.

Jag vaknar av att jag gråter, ibland så häftigt att jag har näsblod. Sedan gråter jag mig till sömns igen.

Jag orkar inte ge fler löften om att jag inte ska göra det igen, att jag ska försöka. Jag orkar inte ge fler löften som jag inte kan hålla. Och det krossar den lilla biten hjärta jag har kvar.

Jag är inte människa längre.

take care / s.pehrson

Det var kanske inte det bästa valet jag gjort i mitt liv, men jag önskar att det hade gått hela vägen.

Tell me when you hear my silence, because there's a possibility I wouldn't know.

Jag klöser mig själv på armarna för att tränga bort paniken, för att känna någonting annat en den enorma klumpen av saknad, kärlek och ångest som bosatt sig inom mig och som för varje dag bara blir större och större. Det pågår ett brutalt jävla krig inom mig och i takt med att klumpen av känslor blir större förlorar jag, en liten bit i taget. Det är ett krig jag aldrig kommer vinna.

Igår slog jag sönder mitt tangentbord i ren desperat och panikartad sorg. Jag märkte inte att jag slog på det förrän en av tangenterna lossnade och skar mig handen. Hysterisk gråt, obotlig smärta och ett blödande hjärta. Och en blödande hand...

Jag vet inte ens om de orden, de som bara är till för dig, kommer bli lästa. Och om de blir det är jag inte säker på om de kommer betyda någonting, göra någon skillnad.

Jag ville inte. Jag kan inte. Jag orkar inte.

take care / s.pehrson

-

Jag har en återkommande mardröm. Jag befinner mig på olika platser varje natt men händelseförloppet är detsamma. Jag ser en mänsklig kontur, en kontur som jag känner igen men samtidigt undrar vem det är. Sedan skjuter konturen mig. Rakt i hjärtat. När jag vaknar är jag kallsvettig och har bokstavligt talat ont i hjärtat. Jag är rädd för att sova, rädd för att vara vaken.

Man kan tolka det hur man vill, men jag vet hur jag tolkar det.

taje care / s.pehrson

Jag bleknar och försvinner

Varje dag är ett helvete, ett helvete som ser olika ut för varje dag. Det enda alla dagar har gemensamt är att de är just ett helvete. Varje dag undrar jag hur länge jag ska orka hålla fasaden uppe, hur många nätter jag ska gråta mig till sömns och hur länge jag ska orka överleva. Och varje dag undrar jag hur länge alla i min närhet ska orka stå ut med mig och den jag har blivit. För hur mycket alla än vill det så kommer den gamla Sara inte tillbaka. Hon är borta.

Ikväll fick jag höra att jag kommer må skit en väldigt lång tid framöver. Jag är medveten om det. Jag är också medveten om att jag aldrig kommer må bra, riktigt bra, igen. Jag är skadad för livet. Hur kommer man tillbaka efter en sådan här sak? Man gör inte det. Jag gör inte det. Jag vill inte höra fler "det blir bättre" eller fler "tiden läker alla sår", för de som säger det har inte en jävla aning om vad de säger. Det är väl klart att jag ljuger och säger att det känns bättre. Det är väl klart att jag låtsas att jag vill leva när det enda jag vill, det enda jag vill på riktigt, är att dö. Jävla emo, tänker ni. Jävla idioter, tänker jag.

Och trots att jag mår så fruktansvärt dåligt så fortsätter världen att snurra och stjärnorna fortsätter att glittra. Jag önskar att jag kunde ta ner dem allihopa, varenda stjärna, och ge till dig för att du ska förstå hur jävla mycket jag känner för dig, hur jävla mycket jag älskar dig. Jag önskar att jag kunde ta ner dem allihop för att bevisa för dig att jag gör vad som helst för dig. Vad som helst. Men i stället har jag inget att komma med, inget att säga som bevisar någonting, som får dig att förstå. Jag har sagt allt men ingenting. Jag har gråtit varenda tår min kropp klarar av att producera, men ingen av dem betyder någonting. Och vad jag än säger så förändrar det ingenting. Jag är knäckt, förstörd och mentalt misshandlad.

Jag är ledsen. På så många sätt och vis; för att jag inte klarar av att vara så stark som alla trodde att jag var, för att jag aldrig kommer komma tillbaka, för dig, för att du inte kommer tillbaka och för att jag älskar dig så mycket så att det gör fysiskt ont.

Jag klarar inte detta.

take care / s.pehrson

På tomhetens botten står jag på toppen

2 dagar har gått av det nya året. 2 dagar som jag lika gärna hade kunnat spendera på botten av en namnlös grav. För just nu är jag ingen. Jag är inget. Att jag ens orkar skriva något överraskar mig själv. Jag vet inte ens vad jag vill komma fram till, vad jag vill få ur mig.

2011 var det bästa och det värsta året i hela mitt liv. En enda detalj kunde varit annorlunda och 2011 hade varit enbart det bästa året i mitt liv. Alla vet vad det är för en detalj, och alla säger att det blir bättre. Bättre kanske, men aldrig bra. Jag har en för evigt ärrad själ, ett för evigt söndertrasat hjärta och ett numera obefintligt hopp. Jag har även nya fysiska ärr. Döm mig, gör det, precis som om folk inte redan gjort det. Jag står för vad jag har gjort mot mig själv och jag står för vad jag tänkte göra mot mig själv och alla andra. Jag står för det, men jag är inte stolt över det.

Hur går man vidare när det enda som fyller ens dagar är obesvarad kärlek, ett oerhört självförakt och så mycket sorg att din kropp och själ stöter bort den du en gång var, den du önskar att du fortfarande var. Hur gör man? Och varför måste man? Självdestruktiviteten är överväldigande, tortyren mot dig själv är obarmhärtig och gensvaret är noll. Så känslokallt och alla svar ger rum åt ännu fler frågor. Konstanta känslor som meningslöshet, sorg, panik och en obeskrivlig känsla av att inte veta vad man ska göra av sig själv och alla känslor fyller mig, mina dagar, alla runt omkring. Och den starkaste av alla känslor är ändå kärleken.

Den största delen av mig är borta. Hur mycket jag än låtsas och skrattar och ler och skämtar så känner jag hur sorgen bränner i mina ögon, hur tårarna oavsett tid på dygnet är redo att falla. För låtsas är det jag gör, hela tiden. Jag orkar inte ens säga sanningen till de som varit hos mig dag som natt, för jag ser på dem hur gärna de vill att jag ska komma tillbaka, att jag ska säga att jag är okej och verkligen mena det. För jag säger att jag är okej, men aldrig någonsin har jag ljugit så många vänner rakt upp i ansiktet som de senaste veckorna.

Hyperventilerar. Torkar tårarna. Skakar.

Patetiska lilla Sara, gå vidare med ditt liv! Vilket liv? Allt är bara bluff och båg, jag är tom och uppriktigt sagt så bryr jag mig inte om någonting längre. Allt är platt, för att använda dina egna ord. För varje cigarett önskar jag att mina lungor slutar fungera. För varje bilfärd önskar jag att vi kör av vägen och att alla klarar sig utom jag. För varje snällt ord önskar jag att det aldrig blivit sagt. Och för varje jävla dag som går så önskar jag att det är den sista. För inte fan kan det vara meningen att jag ska leva utan dig? Jag är en jävla känslohora. Emotionellt vrak. Vandrande död. Och du är...?

take care / s.pehrson