På tomhetens botten står jag på toppen

2 dagar har gått av det nya året. 2 dagar som jag lika gärna hade kunnat spendera på botten av en namnlös grav. För just nu är jag ingen. Jag är inget. Att jag ens orkar skriva något överraskar mig själv. Jag vet inte ens vad jag vill komma fram till, vad jag vill få ur mig.

2011 var det bästa och det värsta året i hela mitt liv. En enda detalj kunde varit annorlunda och 2011 hade varit enbart det bästa året i mitt liv. Alla vet vad det är för en detalj, och alla säger att det blir bättre. Bättre kanske, men aldrig bra. Jag har en för evigt ärrad själ, ett för evigt söndertrasat hjärta och ett numera obefintligt hopp. Jag har även nya fysiska ärr. Döm mig, gör det, precis som om folk inte redan gjort det. Jag står för vad jag har gjort mot mig själv och jag står för vad jag tänkte göra mot mig själv och alla andra. Jag står för det, men jag är inte stolt över det.

Hur går man vidare när det enda som fyller ens dagar är obesvarad kärlek, ett oerhört självförakt och så mycket sorg att din kropp och själ stöter bort den du en gång var, den du önskar att du fortfarande var. Hur gör man? Och varför måste man? Självdestruktiviteten är överväldigande, tortyren mot dig själv är obarmhärtig och gensvaret är noll. Så känslokallt och alla svar ger rum åt ännu fler frågor. Konstanta känslor som meningslöshet, sorg, panik och en obeskrivlig känsla av att inte veta vad man ska göra av sig själv och alla känslor fyller mig, mina dagar, alla runt omkring. Och den starkaste av alla känslor är ändå kärleken.

Den största delen av mig är borta. Hur mycket jag än låtsas och skrattar och ler och skämtar så känner jag hur sorgen bränner i mina ögon, hur tårarna oavsett tid på dygnet är redo att falla. För låtsas är det jag gör, hela tiden. Jag orkar inte ens säga sanningen till de som varit hos mig dag som natt, för jag ser på dem hur gärna de vill att jag ska komma tillbaka, att jag ska säga att jag är okej och verkligen mena det. För jag säger att jag är okej, men aldrig någonsin har jag ljugit så många vänner rakt upp i ansiktet som de senaste veckorna.

Hyperventilerar. Torkar tårarna. Skakar.

Patetiska lilla Sara, gå vidare med ditt liv! Vilket liv? Allt är bara bluff och båg, jag är tom och uppriktigt sagt så bryr jag mig inte om någonting längre. Allt är platt, för att använda dina egna ord. För varje cigarett önskar jag att mina lungor slutar fungera. För varje bilfärd önskar jag att vi kör av vägen och att alla klarar sig utom jag. För varje snällt ord önskar jag att det aldrig blivit sagt. Och för varje jävla dag som går så önskar jag att det är den sista. För inte fan kan det vara meningen att jag ska leva utan dig? Jag är en jävla känslohora. Emotionellt vrak. Vandrande död. Och du är...?

take care / s.pehrson