Varje dag är ett helvete, ett helvete som ser olika ut för varje dag. Det enda alla dagar har gemensamt är att de är just ett helvete. Varje dag undrar jag hur länge jag ska orka hålla fasaden uppe, hur många nätter jag ska gråta mig till sömns och hur länge jag ska orka överleva. Och varje dag undrar jag hur länge alla i min närhet ska orka stå ut med mig och den jag har blivit. För hur mycket alla än vill det så kommer den gamla Sara inte tillbaka. Hon är borta.
Ikväll fick jag höra att jag kommer må skit en väldigt lång tid framöver. Jag är medveten om det. Jag är också medveten om att jag aldrig kommer må bra, riktigt bra, igen. Jag är skadad för livet. Hur kommer man tillbaka efter en sådan här sak? Man gör inte det. Jag gör inte det. Jag vill inte höra fler "det blir bättre" eller fler "tiden läker alla sår", för de som säger det har inte en jävla aning om vad de säger. Det är väl klart att jag ljuger och säger att det känns bättre. Det är väl klart att jag låtsas att jag vill leva när det enda jag vill, det enda jag vill på riktigt, är att dö. Jävla emo, tänker ni. Jävla idioter, tänker jag.
Och trots att jag mår så fruktansvärt dåligt så fortsätter världen att snurra och stjärnorna fortsätter att glittra. Jag önskar att jag kunde ta ner dem allihopa, varenda stjärna, och ge till dig för att du ska förstå hur jävla mycket jag känner för dig, hur jävla mycket jag älskar dig. Jag önskar att jag kunde ta ner dem allihop för att bevisa för dig att jag gör vad som helst för dig. Vad som helst. Men i stället har jag inget att komma med, inget att säga som bevisar någonting, som får dig att förstå. Jag har sagt allt men ingenting. Jag har gråtit varenda tår min kropp klarar av att producera, men ingen av dem betyder någonting. Och vad jag än säger så förändrar det ingenting. Jag är knäckt, förstörd och mentalt misshandlad.
Jag är ledsen. På så många sätt och vis; för att jag inte klarar av att vara så stark som alla trodde att jag var, för att jag aldrig kommer komma tillbaka, för dig, för att du inte kommer tillbaka och för att jag älskar dig så mycket så att det gör fysiskt ont.
Jag klarar inte detta.
take care / s.pehrson
Ska försöka att inte skriva något uppmuntrande för det hjälper inte att höra. Men jag har varit med om precis samma sak, och det är - precis som du skriver - ett helvete. Det gör fysiskt ont att förlora en bit av sig själv och man sörjer det faktum att man aldrig, aldrig kommer att få tillbaks det som var.
SvaraRaderaSkit i att det kommer gå över, för det är fruktansvärt att vara i det går inte att skynda på att lära sig leva med det man förlorat. Så gråt, deppa, må skit och oroa dig inte för dina nära och kära; de kommer att oroa sig för dig, och kanske också hinta att du borde vara "klar" och gå vidare, men de älskar dig och de kommer att finnas där oavsett hur lång tid du behöver.
Det konstigaste är väl det att livet på något mirakulöst vis tuffar på trots att världen har rasat. Omgivningen blir på något vis vackrare för man ser den plötsligt med nya ögon.
Kram.