Jag klöser mig själv på armarna för att tränga bort paniken, för att känna någonting annat en den enorma klumpen av saknad, kärlek och ångest som bosatt sig inom mig och som för varje dag bara blir större och större. Det pågår ett brutalt jävla krig inom mig och i takt med att klumpen av känslor blir större förlorar jag, en liten bit i taget. Det är ett krig jag aldrig kommer vinna.
Igår slog jag sönder mitt tangentbord i ren desperat och panikartad sorg. Jag märkte inte att jag slog på det förrän en av tangenterna lossnade och skar mig handen. Hysterisk gråt, obotlig smärta och ett blödande hjärta. Och en blödande hand...
Jag vet inte ens om de orden, de som bara är till för dig, kommer bli lästa. Och om de blir det är jag inte säker på om de kommer betyda någonting, göra någon skillnad.
Jag ville inte. Jag kan inte. Jag orkar inte.
take care / s.pehrson
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar