Sara saknar sin mamma

Jag orkar inte riktigt berätta om min dag, jag är i något slags chocktillstånd för tillfället. Mamma var ju i Göteborg idag och opererade sin hand, och det visade sig att det var mycket, mycket värre än de trodde. Vi trodde att hon kanske skulle bli sjukskriven en vecka eller två, men i stället så blir det året ut... till att börja med. Jag kan inte riktigt tänka klart för tillfället, jag är helt ställd. När pappa ringde till mig på jobb och sa att mamma inte kom hem ikväll ville jag bara lägga mig ner och dö, i princip. Att vara hemma utan mamma är i stort sett samma sak som att inte vara hemma alls. Hemma är mamma, så är det bara.

Så för att sammanfatta dagen kort: skolan gick bra, inga större händelser där som är värda att berätta om. Jobbet gick också bra, började fyra och fick jobba en timme längre, med andra ord till elva. Det kändes bra, faktiskt. Vi hade en inlånad medarbetare från Lockarp, och jag misstänker starkt att han raggade på mig... Han kom fram och tittade mig djupt i ögonen en gång, och han tog dessutom fram en liten ficklampa för att lysa i dem, och sedan ville han inte berätta varför. Jag förstod ingenting, gör fortfarande inte det. Men han var trevlig, lite skum kanske, dock har jag ingen aning om vad han heter.

Nu ska jag se på CSI, försöka sova ett par timmar och sedan upp och leva igen. Imorgon ska jag på dejt med Jenny efter skolan, lär umgås med henne ett par timmar, sedan hem till mamma. Imorgon blir nog en bra dag.

take care / s.pehrson

Evighetslånga dagar

Klockan är fem i åtta och framför mig ligger en lång dag. Skola mellan 8.50-15.30 och därefter jobb mellan 16-22. Härligt! Jag kommer med andra ord vara ganska slut när jag kommer hem ikväll, men jag får i alla fall lite, lite sovmorgon imorgon eftersom vi inte börjar förrän 10.10.

För tillfället sitter min mamma på tåget på väg till Göteborg. Hon ska operera handen idag, vilket de tydligen inte kunde göra här hemma i Lund, så hon får snällt pallra sig till Göteborg. Det ska bli spännande att träffa henne ikväll och höra hur allting har gått, heja mamma!

Nej, nu ska jag fixa till det sista innan jag beger mig till skolan. En snabb update kommer ikväll när jag är hemma.

take care / s.pehrson

PARAMORE!

Biljetter bokade, det blir Paramore i Köpenhamn den första December! Jag är nöjd, mycket nöjd, och att Sanne till slut bestämde sig för att följa med trots sitt hat mot Köpenhamn gör bara saken bättre. För tillfället har jag tre konserter att se fram emot; Muse, Marilyn Manson och så Paramore. Förhoppningsvis blir det Placebo också, och nu i helgen ska jag köpa biljett till Mika också. Musik är livet, livet är bra, så det så.

take care / s.pehrson

Jag är på väg åt fel håll, eller hur?

När till och med ens lärare lägger märke till att saker och ting inte är helt rätt, då inser man, trots alla försök att tränga undan all ångest, att det här är inte rätt. Min fotolärare, Emma, hade läst min och Annas diskussion på Facebook, och hon har i princip förbjudit mig från att komma till skolan på torsdag och fredag och i stället vara hemma och vila. VILA?! Jag vet inte vad vila är längre, jag hade förmodligen börjat klättra på väggarna efter en halvtimme och dritivt mig själv mot en säker, mental död. Men innerst inne förstår jag att det egentligen vore det enda rätta mot mig själv, men jag kan inte. Jag kan verkligen inte...

Jag uppskattar verkligen att Emma bryr sig och att hon vill att jag ska må bättre, och likadant alla andra som försöker få mig till att varva ner, det uppskattas, men ni kana lika gärna lägga ner. Inget ni kommer säga eller göra kommer att göra någon skillnad. Den enda som kan göra den där lilla skillnaden är jag själv, och som det ser ut nu så kommer det inte att ske på länge än.

take care / s.pehrson

En missad önskekonsert

Ännu en skoldag är över, och jag är ganska glad för det. Dagen bjöd inte på några större sensationer, förutom ett utflippat skrattanfall från Peder, annars var det mesta precis som vanligt. Efter skolan gick jag till banken och förde över pengar till mamma, och därefter blev det en kort tur på stan tillsammans med Lukas. Inget inhandlat dock, dels för att jag inte hittade något och dels för att inte göra Lukas ännu mer uttråkad än han redan var.

Nu sitter jag hemma och deppar över att biljetterna till Regina Spektor i Malmö är slut. Alternativet är då Stockholm, men då min kära syster inte är så pepp så får jag nog avstå, tyvärr. Jag hade verkligen velat se henne! Men det får bli Paramore i Köpenhamn i stället. På tal om konserter så undrar jag om Måns kanske borde ta tag i det här med Placebo snart? Jag vet nu av egen erfarenhet att det inte är särskilt smart att vänta för länge...

Jag borde skriva klart mediakommunikationuppgiften. Jag ska göra det nu, å har jag det avklarat. Men först en ostbulle och sedan en cigarett!

take care / s.pehrson

Från sommar till höst

Idag var nog årets allra första riktiga höstdag. Då jag cyklade till skolan var det grått och mulet, det var kallt, nästan så att jag jublade inombords över mössan som satt fint på mitt huvud, och hela vägen till skolan kunde jag följa diverse löv som singlade ner mot marken. Träden börjar skifta färg, all skiftar färg, till och med jag själv. Jag blir lite mörkare, lite drygare, lite mer ironisk och jävlig, vilket är mitt typiska höstjag. Hösten är här, med andra ord, och det känns okej.

Jag har för övrigt hittat en liten, liten solstråle i mitt liv, nämligen kommande måndag, som innebär studiedag, vilket innebär ledighet. Herregud vad jag ska sova länge, herregud vad jag inte ska göra någonting, och herregud vad jag inte kommer att bry mig om att jag kanske kunde jobbat ett par timmar eller kanske gjort lite skolarbete. På måndag får allt annat vänta, för då är det fan min tur.

take care / s.pehrson

Arbetspass 1 av 5 avklarat!

Det var alltså jobb som gällde efter skolan för min del, och eftersom jag inte hade någon direkt tid då jag skulle börja så stressade jag inte upp mig alltför mycket för att hinna dit en viss tid. Jag stämplade in halv fem, och jag blev inkastad i tvåan, vilket inte kändes helt okej med tanke på det helvete jag genomled just där igår, men det gick bra. Inget kaos, ingen panik, bara en hel del trevliga gäster, långa beställningar men med uppskattad hjälp från Danne gick allting kalasbra. Jag fick stanna en halvtimme längre, så i stället för att gå vid halv åtta så gick jag åtta, och som tack för det så fick jag min efterlängtade biobiljett! Ni minns väl tävlingen jag skrev om i somras, kassan mot driven, den som kassan vann? Just det, DEN biobiljetten fick jag IDAG, månader senare.

För övrigt så har jag ännu en extra arbetsdag att se fram emot! Onsdag 16-22 är det som gäller, så denna veckan är det jobb cirka 71%, och lika mycket skola (om man ser till antal dagar, i antal timmar är det förmodligen lite annorlunda). Två dagar är jag utan jobb (hur ska jag klara mig?!), men då har jag skola, så inte en enda dag kan jag spendera exakt hur jag vill. Det får bli nästa vecka... kanske.

take care / s.pehrson

Deprimerande

Jag somnade på engelskan, bokstavligt talat. Jag sover för lite, lever för lite. Det enda jag gör är att stressa, och det börjar märkas nu. Jag har aldrig förr somnat på en lektion (SO-lektionerna i högstadiet räknas inte, det var omöjligt att itne somna under alla filmer som vi tvingades se), och jag börjar undra vart jag är på väg. Jag känner mig lite mörkare för varje dag som går, lite hemskare, lite sämre. En fin vän sa att jag borde ta en dag ledigt, men jag hinner inte ta ledigt. Jag hinner verkligen, verkligen inte. Jag har redan tonvis med ångest över de dagarna jag missade i skolan förra veckan, så ännu en dag skulle knappast göra saken bättre, bara värre.

Jag sitter i skolan nu, folk pratar runt omkring mig men jag låtsas inte höra, inte se. En och en halv lektion kvar, sedan tre timmars jobb, sedan hem och gömma sig under täcket och hoppas på att världen har gått under då man vaknar.

Jag är på väg neråt, neråt, neråt. Fan också..

take care / s.pehrson

Ledighet är blott en dröm

Min syster drog ut mig på en ganska välbehövlig promenad innan, och jag passade på att ta ett par bilder som jag dessutom slänger upp här så att ni få som läser detta kan förundras över hur kass jag är.

För övrigt så har jag precis haft ett riktigt mental sammanbrott, vilket började med ren ilska som jag gav utlopp för genom att kasta bland annat en mobiltelefon i väggen. Den fortsatte sedan med ännu mer ilska för att sedan avta i tårar. Jag är utmattad, på alla möjliga och omöjliga sätt. Inte en enda ledig dag denna veckan, trots tre dagars sjukdom, inte en enda ledig dag nästa vecka, eller nästa igen, eller någonsin. Jag... jag bara gnäller. Fan också. Det får vara så, det löser sig.

take care / s.pehrson

PS. Jag hurrar inte direkt för den kvalité som bloggen erbjuder mina bilder... DS

Öppning #1

Min allra första öppning någonsin i min än så länge lite-mer-än-ett-åriga Donkenkarriär, och jag är totalt överkörd. Öppningen i sig var inte alls farlig, och att jag var nervös när jag cyklade till jobb (något som jag aldrig, aldrig är) var ganska onödigt. Jag kom dit vid tio över sju, rökte två cigaretter och när klockan var halv började jag undra varför Markus inte syntes till än. Då hörde jag en duns inifrån, så jag ringer på och Markus öppnar. Jag hade alltså suttit utomhus, i kylan, i en kvar helt i onödan. Jag förstår bara inte hur jag kunde missa att han redan var där... Hur som helst, jag fick fylla upp i fronten, göra sallader, glida runt och göra ingenting i princip. Malin kom in halv nio, tog skräprundan och gled lite hon med, sen fick hon gå hem klockan elva. Det kallar jag en riktigt härlig tid!

Vid tolv var jag så överflödig och i vägen så jag hade lika gärna kunnat stänga in mig i frysen och inte en jävel hade undrat vart jag tagit vägen. Det gjorde jag dock inte, för i frysen är det kallt och luktar konstigt, så i stället ställde jag mig vid pommesen, där det är varmt och luktar fett. Där stod jag i närmare en halvtimme, bara sänkte och lyfta pommes, fram tills dess att jag fick ta en kassa. Vi var då tre personer i kassan, och trots det så tog kön aldrig slut. Till slut så gjorde den dock det, och då hamnade jag av okänd anledning i tvåan, och jag trodde att de där sista timmarna skulle bli min död. Jag var konstant ensam i tvåan, jag hade en konstant fullsmockad skärm med milslånga beställningar, och det fanns inte en jävla chans att jag skulle kunna få någon hjälp. Tre personer i kassan, kö ut genom dörrarna, det säger väl sig själv att ge mig hjälp inte direkt var prio ett? Så jag slet som ett djur fram tills tio över tre, då jag tror att jag har fem minuter kvar. Jag säger till Markus att det bara är fem minuter kvar tills jag slutar, men då börjar han tjafsa om att jag ska jobba till kvart över fyra, något som verkligen inte framgått av mitt schema på McTime eller ingick i dealen med Jacob då jag tog öppningen. Men jag orkade inte säga emot, inombords var jag redan ganska död, så vad kunde en timme till göra för skada? Halv fem fick jag gå hem, och då hade jag inte lämnat tvåan på säkert tre timmar. När jag gick hem önskade jag att Jenny hade sett mig i tvåan, för hon hade varit stolt över mig. Det var bara så sjukt, så otroligt sjukt.´

Nu är jag hemma, utan känsel i fötterna och en kurrande mage. Jag har inte ätit sedan halv tio då jag hade rast, nu är klockan sex. Jag ska äta en kaka, så kanske det känns bättre. Herregud, vilken dag säger jag bara...!

take care / s.pehrson

Facebook over the top

Mitt Facebook-användande har nått enorma proportioner, och allt tack vare Sophie Lundh och Anna Arvidsson. De har, med hjälp av mig och ett fåtal andra, kommenterat en utav min statusuppdateringar närmare 190 gånger, samt startat en grupp som heter "Vi som VILL att Sara Pehrson ska bli uppäten av en haj". Det där med hajgruppen är ett litet internskämt oss tre emellan, men trots det så har gruppen redan 13 medlemmar, varav jag själv är en utav dem. Galet, det är allt jag har att säga om alltsammans.

Facebook är farligt.

take care / s.pehrson

Finska brödkriget

Nu är jag äntligen hemma från jobb! Eller äntligen och äntligen, det var riktigt kul att jobba idag. Jag var lite av en mångsysslare idag; lite kassa, lite kök, lite drive, lite allt möjligt med andra ord. När jag stod i tvåan och gav en snubbe sin mat så sa han "Du har glömt något!", och jag visste bestämt att alla hans förbannade cheeseburgare och allt annat låg i påsen som han höll i sin knubbiga näve, vilket jag förklarade för honom. "Så vad har jag glömt?" frågade jag. "Ditt telefonnummer", svarade han. Att ragga på McDonald's är att sjunka så lågt man kan, och tro mig, jag tog det inte som en komplimang när den kom från honom...

Vi hade måttligt mycket att göra (läs: riktigt mycket), men det var inget som vi inte klarade av. När klockan var lite över åtta bestämde sig Sami för att kasta bröd på mig, vilket enligt mig inte var helt okej, men då han missade varenda kast tyckte jag att det var en ganska bra sport trots allt. För vad kan en låtsasfinne göra en sådan som mig? Inte mycket.

Mauritz var på Donken när jag slutade, och han följde med mig hem bara för att hämta cigaretter, så nu har han försvunnit igen, och det var väl lika bra. Imorgon ska jag nämligen jobba öppning, för första gången någonsin dessutom. Det ska bli spännande, och jag hoppas att Markus är snäll mot mig och lär mig mycket. Med andra ord borde jag gå och lägga mig ganska snart, för jag måste vara på jobb halv åtta. Stackars mig, som verkligen inte är någon morgonmänniska...

take care / s.pehrson

En vandrande smitta

Lördag idag, en dag som för de flesta innebär ledighet, för de flesta utom mig. Precis som alla andra lördagar så ska jag idag jobba, ett ganska långt pass dessutom, 13.00-20.30. Jag är måttligt peppad, hoppas på en ganska lugn dag med tanke på min förkylning som fortfarande är ganska jobbig. Jag har nog smittat mamma, hon går runt här och muttrar och snorar och jag känner mig lite skyldig. Men, det är inte mycket jag kan göra åt saken.

Ikväll kanske jag får sällskap utav Mauritz, det beror helt på om han orkar ta sig in till Lund. Annars blir det ännu en lugn hemmakväll för min del, det är ju trots allt jobb imorgon också...

take care / s.pehrson

"Naturell cheese finns i skåpet"

Jag är officiellt tillbaka på Donken efter cirka en veckas patetisk sjukdom. Jag måste dock säga att det kändes att jobba idag, trots att det bara var fyra timmar. Jag kvävde hostanfall efter hostanfall, men var lika glad för det. Jag stod i köket tillsammans med Monique, och vi körde över alla! Vi hade ett maxat skåp i princip hela tiden, en hel ränna med naturella cheese och hamburgare färdiga (vilket behövdes, tro mig!) och vi ägde ganska mycket rent allmänt. Jag älskar Donken, jag älskar mina kollegor, jag älskar att jag för tillfället har ost under naglarna och stinker torrlök. Jag är bra idag, faktiskt.

Nu ska jag dö lite, antingen i sällskap utav en film eller möjligtvis lite The Sims 2, jag har inte riktigt bestämt mig än...

take care / s.pehrson

Redigering till max!

För tillfället sitter jag och redigerar bort finnar från Mauritz ansikte. Det är bilderna från studion som ska fixas till, och det går bra, jag är i princip färdig. Jag ska dessutom försöka tigga till mig ett par av bilderna på mig som Anna tog igår, där ska väl finnas någon som är lämplig för allmänheten att se...

Ikväll ska jag jobba, faktiskt. Det var någon okänd från jobb som smsade mig i onsdags och frågade om jag kunde hoppa in redan klockan fyra, men det fick ändras till klockan fem med tanke på att jag har skola till halv fem. Så 17-21 it is, det ska bli spännande, Kani som kör skift ju!

Jag har fortfarande inte fått svar angående praktikplats... Det har i och för sig bara gått ganska exakt ett dygn, så jag borde inte bry mig. De svarar, förr eller senare. De svarar med ett stort nej.

take care / s.pehrson

Studiofotografering, min nya kärlek

Jag kan inte sluta le, jag kan inte sluta skratta inombords, det är helt knasigt! Det var så, så roligt att fotografera i studio, och att jag var i världens bästa grupp gjorde saken bara ännu bättre! Utrustningen gjorde att man kände sig som värsta proffset, men att jag sedan glömde att fotografera i RAW-format och dessutom hade ISO 1600 är en annan sak, bilderna blev bra ändå. Precis som vanligt så lägger jag upp ett par stycken, oredigerade, och imorgon får ni se de redigerade resultaten.

När jag åkte hem så var jag hög på lycka och livet, och tillsammans med Spice Girls i iPoden blev det ännu bättre (ja, jag är seriös med Spice Girls, de är riktigt nostalgi för min del). Jag dansade i trädgården tillsammans med en cigarett och jag dansar fortfarande till tonerna av Aqua. Livet är bra just nu, trots töntig musik.

take care / s.pehrson

Praktik i Ljungbyhed?

Jag är tillbaka i skolan, och det känns hur bra som helst. I och för sig så är det foto idag, och då känns det alltid bra. Vi började med en genomgång nere i studion, och jag är sjukt taggad inför min grupps fotografering där nere, det kommer bli galet roligt! Jag tror att vi ska ner dit inom en timmes tid eller liknande, så för tillfället sitter jag och panikmailar diverse bildbyråer och fotografer angående praktikplats. Det känns än så länge ganska hopplöst. Jag har skickat två mail, och jag bör minst skicka en miljon till för att chansen för ett ja ska öka. Jag mailade en bildbyrå i Ljungbyhed, där min mormor och morfar bor, och det hade varit kul att få en plats där, för då hade jag kunnat på hos mormor och morfar under veckorna. Jag är ju inte där så ofta, så då hade jag kunnat passa på att att ta igen en massa förlorad tid med dem. Babbel babbel, jag ska återgå till mitt patetiska mailande!

take care / s.pehrson

Fartdåren Markus

Det blev inte ännu en händelselös hemmakväll för min del, ack nej, det blev faktiskt lite äventyr! Ungefär vid åtta fick jag ett sms från Markus där det stod "Hej, läget?". Jo, lite förkyld och sådär, annars bra svarade jag, och så frågade jag hur det var med honom. "Skitbra, har ju klarat körkortet!" får jag tillbaka. Jag blev så sjukt glad för hans skull, för körkortet är något som han verkligen har kämpat för, och han fixar det på första försöket! Ett par minuter senare hör jag någon som tutar utanför, och vem står där om inte Markus i sin alldeles egna bil? Hans lillebror Hampus och Rebecca var också med, så jag och Lukas hoppade in i bilen och åkte med en runda. Det blev en runda till stan, sedan tillbaka för att lämna Hampus, och därefter tog vi driven på Donken. Lite omvänt för min del, jag har aldrig varit på den sidan av luckan förut, så att säga. Vi åkte även hem till Linda och spionerade på henne när hon duschade (frostat fönster är farligt, bara så ni vet!) i väntan på att hon skulle komma ut och hälsa, men så långt hann vi aldrig innan Markus blev tvungen att köra hem. Men kul var det!

Och hur sugen tror ni inte jag blev på att bnörja övningsköra när jag såg Markus bakom ratten? Tyvärr kommer det nog dröja ett bra tag innan jag tar tag i det där med bilkörandet. För lite tid och för lite pengar. Nog om det, nu ska jag se film med Lukas. Tillbaka till skolan imorgon ju!

take care / s.pehrson

Back in black!

När man ändå går hemma och gör absolut ingenting kan man lika gärna passa på att göra någonting vettigt, någonting som man skulle ha gjort för flera veckor sedan, och det var precis vad jag gjorde idag. Jag färgade håret, äntligen! Farväl till brunt, "fläckigt" hår och välkommen svart, svart, svart hår! Jag älskar mig själv i svart hår, så är det bara, det finns inget snyggare egentligen. Och tack till min kära syster som agerade frisör. Utmärkt att hon hade D-dag idag och var hemma från skolan så hon kunde hjälpa mig.

take care / s.pehrson

Pojken som överlevde Förintelsen

Jag tror att de flesta som känner mig relativt bra vet att jag är helt såld på allt som rör Förintelsen, Hitler och Andra Världskriget. Jag kan inte få nog utav böcker, filmer, allt som har med detta att göra. Varför vet jag egentligen inte, men jag anser att Förintelsen borde uppmärksammas mer, för det ligger trots allt väldigt nära i tiden. För 60-70 år är inte alltför stenålders-länge-sedan.

Jag läste idag ut en bok, vars titel rubriken på detta inlägg redan har avslöjat, och den har till stor del även avslöjat vad boken handlade om. Thomas Buergenthal var 10 år gammal då han skildes från sina föräldrar och hamnade i Auschwitz. Han var 10 år gammal då han såg sin pappa för sista gången och han vara bara 10 år då han blev tvungen att klara sig på egen hand, då han blev tvungen att kämpa för sin överlevnad. Idag är han domare i Internationella domstolen i Haag och expert på internationell rätt och mänskliga rättigheter, och vem kan vara mer passande för en sådan uppgift än just han, som har överlevt ett utav den moderna tidens allra största folkmord?

På 250 sidor lyckas Thomas klämma in sitt liv innan koncentrationslägret, sitt liv i koncentrationslägret (egentligen koncetrationslägrena, för han satt i både Auschwitz och Sachsenhausen), samt sitt liv efter koncentrationslägret, från det att han befrias fram till idag. Den var definitivt värd den tid det tog att läsa boken! Dock kanske det bara är jag som tycker det, jag är ju trots allt en liten nörd innerst inne, som brinner för att läsa om folkmord och överlevarnas livshistorier. Men någon ska ju syssla med det...

take care / s.pehrson

Världen är full utav idioter och fel mobiltelefoner

Mamma kunde gå tidigare från jobb, till min stora lycka, men tror ni att jag sitter här och gullar med min nya mobil nu trots det? Ack nej, för idioterna på 3 lyckades skicka fel mobil. I stället för en Sony Ericsson W995 får jag en Sony Ericsson W595. Jag trodde jag skulle slänga mobilen långt åt helvete när jag upptäckte det, men jag behärskade mig i stället slängde jag ur mig ett antal fula ord. När vi kom hem ringde mamma till 3, och de upplyste oss om att vi måste skicka tillbaka mobilen och därefter skickar de den som jag ska ha, vilket innebär att jag inte får den förrän på måndag. De talade dessutom om för oss att det kommer kosta 500 kronor att hämta ut mobilen, efter som det är en "dyr telefon", samt 140 kronor i månaden pågrund av att vi nu tydligen avslutar ett abonnemang för tidigt. Och varför, varför fick vi inte veta detta redan första gången vi beställde den förbannade telefonen? Jag är lagom upprörd, men det finns inte mycket jag kan göra, förutom att vänta och hoppas på att de skickar rätt telefon den här gången.

Varför skulle jag tappa mobilen i havet? Jävligt onödigt...

take care / s.pehrson

Jag hostar vidare

Tisdag, och jag är fortfarande hemma, och jag kommer vara hemma även imorgon. På torsdag, däremot, ska jag till skolan oavsett hur jag mår, för då är det foto, och vi ska fotografera i studion, vilket jag inte tänker missa. Att jag sedan har missat 3 mattelektioner, 2 svenskalektioner, 2 engelskalektioner, 2 mediakommunikationslektioner, 1 religionslektion och en idrotsslektion är lite ångestframkallande...

Min nya mobil har kommit, dock är den inte i min närhet för tillfället. Givetvis så är det bara mamma som kan hämta ut den på Posten, och mamma jobbar till sju ikväll, och när tror ni Posten stänger? Just det, sju! Jag är frustrerad, minst sagt. Förhoppningsvis så kan mamma gå lite tidigare från jobb, så att jag får den ikväll, annars får jag snällt vänta tills imorgon.

Update på mitt tillstånd då; ingen hörsel på höger öra, olidligt ont i det vänstra. Hostar fortfarande likt en rökande astmatiker. Snor i överflöd. Tappat smak- samt luktsinne. Ont i hela kroppen, inklusive min tjocka skalle. Myggbett på benet, och jag skulle tro att det var allt. Jag mår minst sagt dåligt.

Min säng ser lockande ut, speciellt när laptopen står på en stol bredvid, helt redo att visa mig fortsättningen på Schindler's list som jag somnade från inatt. The Sims 2 känns också lockande... Beslutsångest ovanpå alla ovanstående krämpor är inget man ska utsätta sig själv för egentligen, men jag kan inte låta bli.

take care / s.pehrson

En sjuklings memoarer

Jag märker att den här stackars bloggen blir lidande då jag är sjuk, för jag har inte särskilt mycket att skriva om då jag bara går hemma och mår dåligt. I och för sig så hade jag kunnat skriva en hel uppsats om snor, bakterier, näsdukar, alvedon och liknande, men jag misstänker att varken jag eller någon annan hade orkat läsa det senare, så jag låter bli.

Missat matteprov och missad engelskaredovisning; jag kunde varit gladare. Men å andra sidan, vill klassen ha en sväng av influensan kanske? Och nej, jag har inte svininfluensan, även om mamma trodde det i lördags..

Nu ska jag återgå till mina näsdukar, mitt hostande och allt därtill, för det är det enda jag är bra på för tillfället. Förhoppningsvis så kommer Lukas och hälsar på mig när skolan har slutat, för det börjar bli ensamt här nere i min håla.

take care / s.pehrson

Snorigt

Natten till idag var hemsk, rent ut sagt. Lukas kom hit vid ett, lite lullig men sådär glad som han alltid är. Han somnade dock kort efter sin ankomst, och jag låg vaken och såg på House of Wax, som för övrigt är en riktigt dålig film. Den slutade klockan tre, och jag tyckte att jag då borde sova, men nej, det gick inte för sig. Klockan blev fyra, den blev fem och till slut så var den halv tio och jag hade inte fått sova en blund.

Jag lever fortfarande i min feberbubbla som nu har blivit till hälften fylld utav snor. Snor är äckligt, förmodligen äckligare än svett. Det blir ingen skola för min del imorgon, vilket mamma och pappa har bestämt. Jag har ingen åsikt i den frågan, jag bara hostar och håller med.

take care / s.pehrson

Misslyckande

3 av 7 timmar klarade jag. 3 av 7 timmar, sedan skickade Jenny hem mig. Jag förstår inte vad jag skulle på jobb aatt göra från första början egentligen, men jag antar att jag trodde att jag skulle klara av det. Men det blev bara värre och värre ju längre tiden gick. Fy fan, vad hemskt jag mår.

Alvedon och sömn är mina bästa vänner idag.

take care / s.pehrson

Dead woman walking

Det ska bli spännande att se hur jag klarar 7 timmar på jobb med feber, hosta och konstant huvudvärk. Men jag är pepp, för det är Jenny som kör skift, och då är det inte mycket som kan gå fel.

Ikväll är det Kulturnatten, som först skulle inledas med en fest hemma hos Ludvig, men jag känner att det nog inte är en särskilt bra idé för min del, så jag ska stanna hemma och sova bort feber och andra obehagligheter.

take care / s.pehrson

Ölandsbilderna

Jag lovade ju, så här är ett par utav bilderna från dagens redovisning.

take care / s.pehrson

Fattades ju bara det...

Precis när jag tror att det mesta ska ordna sig, så dyker det upp en hel rad andra problem som verkligen trycker ner mitt humör till botten. Till att börja med så upptäckte jag en förbannad punktering på min cykel när jag skulle bege mig till skola, och jag fick i stället ta bussen. Väl på skolan ringer Jacob från jobb och frågar om jag kan jobba ikväll, och givetvis så säger jag ja. En timme senare mår jag hemskt, huvdet känns tungt, kinderna brinner utav feber och jag hostar likt en rökande astmatiker. Jag ringer jobb, sjukar mig och dör lite inombords. Jag hatar att sjuka mig, jag känner mig så värdelös, lite som en svikare. Nu ångrar jag till och med att jag sjukade mig... Jag ångrar att jag vaknade upp i morse.

Snart är det redovisning, känner att det kommer gå ganska bra. Jag fick feedback på den förra uppgiften för en stund sedan, den då jag fotograferade Sanne, och det höjde mitt humör lite. Bland annat så stod det "vinkeln på diffuserat ljus är mästerklass. Mycket fint!".

Nu ska jag hosta mig igenom redovisningen som börjar om ett par minuter, och efter det så ska jag hem och dö.

take care / s.pehrson

Tystnad i mitt eget lilla helvete

Ni förstår inte hur mycket jag lider av att min mobil är död. Det är så fruktansvärt tyst! Jag kan inte blå nådd! Jag kan inte nå någon! Jag kommer avlida, rent mentalt. Jag kommer bryta ihop i fosterställning på golvet, skrika lite för att bryta tystnaden, och sedan så kommer jag att dö inombords. Materialist, ja visst.

Nu har jag gått igenom bilderna från igår säkert hundra gånger, och jag inser att de flesta av dem är ganska tråkiga. Men trots det så har jag lyckats välja ut dem som jag ska använda i redovisningen idag klockan 15. Det känns lite nervös, eftersom det sedan kommer vara en känd fotograf som ska kolla på våra bilder och sedan välja ut tre stycken som ska få printas och sättas upp på skolan. Jag vet inte om jag orkar mer press...

Jag ska vara på skolan klockan ett, har jag bestämt, så nu ska jag lägga mig sängen och läsa, äta choklad och filosofera över hur det kunde bli såhär. Det kommer bli en lång, väldigt lång, dag.

take care / s.pehrson

Vi kom, vi fotograferade, vi försvann

Wow, vilken dag det har varit! Att åka till Öland med världens bästa fotoklass är något som jag verkligen skulle kunna göra om, det var så otroligt roligt, även om det fanns en del saker som kunde varit bättre. Bilresan till Öland var underhållande. Jag och Mauritz satt och letade efter djur, och majoriteten av de vi såg var kor och hästar, men även en del rådjur. Vi stannade på McDonald's i Karlsnågonting, där jag köpte en frukostmacka, för då var klockan kvart över nio. Den åt jag i bilen, och resten av vägen blev det allsång med klassiker som Backstreet Boys och Aqua.

Väl på Öland släpptes vi fria som en flock djur, och vi fotograferade hejvilt. Det blev en del bilder på kor, för det fanns gott om dem på Öland om man säger så! Då befann vi oss på Alvaret, men vi åkte sedan vidare till Långe Jan, en ganska ful fyr längst ut på Ölands södra udde. Där dog kreativiteten, sorgligt men sant. Där dog även min mobil, och jag är i skrivande stund i ett väldigt upprört tillstånd. Jag skulle kliva ut på en sten, vinglar till lite, hör ett plask och får se hur min mobil sakta men säkert sjunker ner mot havets botten. Det var kanske ett par decimeter djupt, och jag lyckades efter ett stort antal svordomar få upp mobilen, men jag kunde lika gärna låtit den ligga, för nu fungerar den inte över huvud taget. Den är stendöd. Kaputt. Finito. Jag är med andra ord mobillös ett tag framöver, så om ni vill nå mig så är det hemtelefonen eller Facebook som gäller.

Vi åkte runt till ett par ställen till, plåtade ett par usla bilder till och sedan bar det av hem mot Lund. Gänget som jag åkte med hade på vägen till Öland åkt tillsammans med Anna, vår engelsklärare, men på vägen hem bytta vi, så vi fick i stället åka med Emma. Det blev en hel del lekar, mycket snack och skratt, sådant som hör en roadtrip till. Vi var i Lund vid 22, och jag var hemma vid 22.30, ungefär.

Nu sitter jag och deppar över min mobil, gäspar stort och kollar igenom dagens bilder. Det är verkligen inte mycket att hurra för, tyvärr, men jag slänger upp ett par stycken så ni får se.

take care / s.pehrson

Kor, som det som sagt fanns gott om på Öland.

En död anka som vi hittade nere vid vattnet. Mindre fräscht...

Mauritz in action!

Mot Öland!

Det känns fel att vara vaken vid den här tiden. Jag menar 6.07, det är rena mordet egentligen. Men det är värt det, för om en timme ska jag vara på skolan och kort därefter så drar fotoklassen till Öland! Det kommer bli fint, så är det bara. Jag bloggar igen ikväll och visar lite bilder från dagen. Eller ja, om jag orkar förstås...




take care / s.pehrson

Det är en riktigt gäspning, faktiskt. Jag var på väg att ta en riktigt posebild, men i stället så gäspade jag. Charmigt!

Falafeltallrik med nostalgikrydda

Ännu en seg skoldag har susat förbi, och den har varit ganska lik alla andra jag har upplevt de senaste veckorna. Matten var lika med tråkig, och vi har för övrigt prov på måndagmorgon. Hur dålig stil är inte det? Att lägga ett matteprov, som är bland de värsta proven som finns, på en måndagmorgon? Jag känner egentligen för att mentalt strypa min mattelärare, men jag tror inte att konsekvenserna utav en sådan handling är värd det nöjet som själva "mordet" skulle ge, så jag låter bli. Idrotten var lika med inaktiv. Vi satt i ett klassrum och lyssnade på vår lärare som malde på om muskler, stress och en del annat. Lunchen var lika med falafeltallrik, behöver jag säga mer? Religionen var lika med inställd, så vi jobbade som sagt på vårt engelskaarbete, vilket gick sådär. Svenkan var lika med flummig, men ganska intressant.

När jag sedan så troget cyklade hem på min blåa, högljudda cykel insåg jag att saker och ting är gaanska bra. Imorgon åker fotoklassen till Öland, i helgen ska jag jobba och det är dessutom Kulturnatten på lördag, Lukas är bra, alla runt omkring mig är bra. Det mesta är bra, förutom praktiken som närmar sig med stormsteg. Jag vet seriöst inte hur jag ska lyckas hitta en praktikplats! Jag känner ingen, verkligen ingen, som jobbar inom fotobranschen, och vad jag vet så känner jag ingen som känner någon i den branschen. Jag är körd, med andra ord. Jag tror att ett krissamtal med Emma är nödvändigt. När jag cyklade förbi Fäladstorget fick jag syn på min gamla kemilärare från högstadiet. Han kände inte igen mig, vilket jag inte trodde heller, för han känner knappt igen sig själv, men jag blev glad av att se honom. Inte minst för att han gick och mumsade på en glass och såg mänsklig ut.

Kvällen lär bli tragiskt lugn. Mauritz vill att jag ska sova hemma hos honom eftersom han är feg och inte vågar sova ensam hemma, men det kommer nog inte att hända. Jag orkar verkligen inte krångla med bussar fram och tillbaka från Staffanstorp, speciellt inte eftersom vi ska samlas på skolan redan klockan sju imorgon. Så nej, det får bli en annan gång. Så för min del blir det nog en hel del ingenting. Skönt det, för en gångs skull.

take care / s.pehrson

Bloggtäkt

Anna: Man kan bara flyga till Auckland med SAS...
Sara: Vad sas?

Humorn är på topp just nu. Vi har för tillfället en inställd religionslektion, så vi sitter i stället i en svettig datorsal tillsammans med en hel del svettiga ettor och jobbar på vårt engelskaarbete. Märk att allt nuförtiden är svettigt enligt mig, det är ganska äckligt, men ack så sant.

Note from Anna: Sara är bara sjukt pessimistisk, det är lagom svettigt här. Inte alls särskilt farligt!

Anna våldtog min blogg, jag ber om ursäkt för det. Jag ska ge henne en omotiverad örfil senare, när hon inte sitter och flåsar mig nacken...

take care / s.pehrson

Feta män i neonfärger, en skam för Sverige!

Jag hatar vägarbeten, och jag hatar de där småfeta, svettiga männen som följer med vägarbeten, de är vidriga, övderdrivet vidriga måste jag nog säga. Jag och Lukas råkade ut för ett vägarbete i morse, och det gjorde att vi i princip kom i sista sekunden till mattelektionen, vilket gjorde att jag var lite bitter den första timmen, men jag lugnade ner mig, till allas stora lättnad. Mediakommunikationen var ganska underlig. Vi fick se ett par reklamfilmer från 50-talet, bland annat en från Marabou. Det var pinsamt att se, det gjorde nästan ont i ögonen på mig. Vi fick även se en reklamserie, lite som dagens ICA-reklamer, som gick på 80-talet. Den handlade om kaffe, och var inte alltför underhållande. Jag vill inte påstå att dagens reklamer är några sensationer de heller, men det finns trots allt lite finess i de moderna reklamfilmerna som verkligen inte fanns i de som vi fick se idag. Jag är ganska nöjd med att leva nu, och inte då, om man säger så.

Engelskan gick idag betydligt bättre än igår, och jag tror att redovisningen på måndag kommer gå hur bra som helst. Jag är trots allt i en grupp där alla är väldigt duktiga på engelska, och vi har en rolig idé som kommer fungera bra. Dock var det lite svårt att koncentrera sig, så det blev inte mycket gjort, så jag ska skriva färdigt min del hemma lite senare ikväll. Just nu kännss det som om jag har all tid i världen, men innerst inne vet jag att det verkligen inte är så. Men jag tänker njuta av den känslan så länge den varar, tills stressen tar över och tiden rinner mellan fingrarna på mig.

Ikväll kommer Lukas hit, inga speciella planer egentligen. Det blir förmodligen film och liknande, precis som vanligt. Men jag klagar inte, med Lukas är allting bra.

take care / s.pehrson

Svettigt i all ära!

Jag har utvecklat en slags hatkärlek till min lille Mr.Muffin. Att han är jättesöt och liten är ett stort plus, men att han börjar jama uppe i trappan klockan kvart över fem på morgonen är definitivt ett stort, jävla minus! Jag vet inte om jag kanske borde låta honom sova på ovanvåningen i stället för nere på mitt rum, för han jamar konstant så fort han hamnar där nere, fram tills dess att jag tar honom till sängen, för då somnar han. Kattjävel...

Hur som helst, jag försov mig idag, vilket var mindre lyckat och jag skyller allting på Mr.Muffin. Jag vaknade tjugo över åtta, för att vara mer exakt så var det 08.21, men det blev lika mycket panik ändå. Jag flög upp, skickade iväg ett stirrigt sms till Mauritz där jag skrev "Säg till Johan att jag blir sen!" (Johan är vår mattelärare), och sedan stressade jag mig igenom smink, kläder och allt därtill innan jag till slut hamnade på cykeln. Jag var på skolan kvart i nio, fem minuter innan lektionen började. Ibland imponerar jag på mig själv!

Skoldagen var under all kritik, ett rent sömnpiller om ni frågar mig. Matten var svettig, med tanke på att jag stressat sönder mig både mentalt och kroppsligt. Engelskan var jobbig, vår grupp har failat ett antal gånger, men nu är vi på gång, så lektionen var på ett sätt ganska givande. Mediakommunikationen var avskyvärd, vår lärare har en tendens att prata konstant under vår 90 minuter långa lektion. Svenskan var okej, jag somnade nästan men som sagt, den var okej. Nu låter det som om skolan är förfärlig, men idag var ett undantagsfall, faktiskt. Lunchen däremot, var fin. Mauritz bjöd på pizza, och sedan blev jag jättemätt och fick kramp i magen, men det var värt det.

Efter skolan hängde jag och Lukas på stan, och jag höll mitt löfte angående den där chailatten som jag skulle bjuda honom på. Och med tanke på att jag skulle direkt till Lukas från stan, så hade jag ingen underhållning med mig, varken laptop eller bok, så jag gick in på Akademibokhandeln och raggade upp fyra pocketböcker, varav den ena var gratis. Jag får med andra ord göra en liten avstickare från den (otrligt sega) bok som jag för tillfället läser. För jag orkar, helt ärligt, inte sitta och se på när Lukas leker med sina nya teknikprylar. Ja, Lukas är teknikkåt egentligen, men om ni frågar honom så kommer han blåneka. På väg hem till Lukas stannade vi på Coop och köpte mat, och vi ville betala i en sådan där självbetjäningskassa, som det så fint heter, men det var inte så roligt som jag trodde, dels för att det inte var riktigt likadant som på Willys, men framförallt för att det stod en svettig arab bakom mig som flåsade mig i nacken och ständigt påpekade att jag skulle lägga varorna bredvid mig. Då blev jag nästan rasist för en stund, men det gick över.

Nu är jag hemma hos Lukas, och han kom precis in och matade mig med broccoli. Om någon undrar så är jag dödligt hungrig för tillfället, så jag ska nog skynda på hela den här matlagningsprocessen så gott jag kan, för alla vet ju att matlagning egentligen inte är min grej. Jag menar, man kan överleva på nudlar och varma koppen...

take care / s.pehrson

Spindelmord

Jag kanske ska tillägga att jag för bara ett par minuter sedan slog ihjäl en jättespindel som inkräktade på mitt revir. Vad jag dödade den med? En Colaflaska, såklart!

take care / s.pehrson

Slöhet, aldrig fel

Oj, vilken slö dag det har varit! Jag voch Lukas vaknade vid tolv, gick upp, åt frukost och gick till sängs igen. Klockan fyra vaknade vi igen, och då stack Lukas hem. Resten av kvällen har jag levt i en lite bakfyllebubbla, helt okej, men lite väl slött.

För tillfället försöker jag locka hit Lukas med x antal söta sms, men än så länge har jag inte gjort några framsteg. Tills vidare ska jag försöka få bort Mr.Muffins håriga fötter från mitt tangentbord, för han underlättar inte mitt bloggande direkt...

take care / s.pehrson

Gårdagen

Jag fick verkligen ingen tid över för bloggande igår, det var fullt upp hela dagen, så jag uppdaterar er här och nu med ett litet inlägg om vad jag hade för mig igår.

Till att börja med så jobbade jag 12-19, och till en början så kände jag mig bara så överflödig! Jag stod i princip bara rakt upp och ner och glodde på allt och alla runt omkring mig, för det fanns ingenting för mig att göra. Till slut så fick jag en kassa, och jag stod där en stund, tills jag fick hoppa in i köket, där jag skulle verifieras. Att bli verifierad är nog det hemskaste jag har varit med om på jobb, om man inte räknar med sexsamtalet som jag fick i början av min karriär. Eller, hemskt var det egentligen inte, men jag var inte beredd på alla frågor som Danne ställde. "Vad är sekundär hållbarhetstid?", ja det är ju inte en jävel som har talat om det för mig under mitt år på Donken, men bara för att jag är så himla bra så satte jag alla frågorna och jag blev godkänd på samtliga punkter. Jag är bra!

Jag skulle som sagt slutat klockan sju, men det hela drog över en hel halvtimme, utan att skiftledare Markus tänkte på det. Det var ganska galet, att jag behövde säga till honom 3 gånger för att få sluta. Men klockan halv åtta fick jag äntligen stämpla ut, och jag passade då på att byta om uppe i omklädningsrummet, eftersom jag ändå skulle vänta på Anna som slutade åtta. Runt halv nio begav jag, Anna, Kani och Måns oss hem till Sami. Det blev en smått galen kväll med kortspel och mycket galen dans. Donkenfester är lite annorlunda, kan man kanske säga, men hur som helst så var det väldigt roligt.

När sedan 18+:arna bestämde sig för att åka in till Malmö blev jag indirekt utkastad, så jag och Lukas begav oss till Donken för att få i oss lite mat. Jag var lagom berusad, och hela vägen från Sami satt jag på Lukas pakethållare och sjöng. På Donken var det ganska lugnt, Malin var precis lika bitter som innan över att hon inte kunde vara med på festen. Måns dök upp, måttligt alkholiserad, så vi satte oss och krängde i oss så mycket vi orkade, sen blev det till att pallra sig hem.

Jag dog ganska mycket i samma stund som mitt huvud träffade kudden, och det kändes bra, på alla sätt och vis.

take care / s.pehrson

Kani och Jenny, två utav världens bästa kollegor!

Bästiskväll

Det har varit en bra dag, trots en del negativa tankar och tvivel. Fotoredovisningen med bilderna på Sanne gick jättebra, fick fin kritik av mina kära klasskamrater, bland annat fick jag höra att Sanne var lik Lily Allen, något som jag kanske inte riktigt kan hålla med om, men jag antar att det ska tas som en kompimang. Jag trivs verkligen i min fotoklass, den känns som en liten familj, och det efter bara ett fåtal veckor tillsammans. Jag ser verkligen fram emot resan till Öland nästa vecka, det kommer bli hur kul som helst!

Mamma kom och hämtade mig på skolan, för med tanke på att jag skulle ha med mig 25 kakburkar så kändes det som det enda vettiga alternativet för mig att ta mig hem på. Det blev en kort visit hemma, dock ganska intensiv med tanke på att Sanne och pappa ständigt bråkar om diverse saker, den här gången om en scartkontakt. Löjligt men ack så sant. Jag pallade inte trycket, så jag åkte ner till stan för en dejt med min saknade bästis Sofie. Det blev middag bestående av kinesmat, fika på Espresso House och en stor, riktigt stor portion snack i alla dess former. Det var mysigt, och väldigt välbehövt. När vi bestämde oss för att det var dags att dra sig hemåt gick vi till Botulfs för att ta bussen, och på vägen dit kommer det fram en kille till mig och frågar om jag har en cigarett. Jag höll då precis på att röka min allra sista, vilket jag talade om för honom, och han sa att det var lugnt och jag gick iväg. Ett par sekunder senare hör jag hur kille ropar till mig "Snygg tröja förresten!". Det gjorde min kväll lite, faktiskt. Fast han kanske har en likadan hemma, för den är ju trots allt köp på H&M:s herravdelning...

Det som återstår av denna ytterst braiga dag ska spenderas med min älskling, som för tillfället ligger i min säng och ser på film. Jag funderar starkt på att göra honom sällskap. Imorgon bli en bra dag det också, först jobb och sedan party hemma hos Sami. Gissa om jag är taggad!

take care / s.pehrson

Redigera mera!

Nu är alla bilderna på Sanne redigerade och klara, så jag visar ett par av dem här.

take care / s.pehrson

Sovmorgon

Finns det något bättre än en ordentlig sovmorgon? Nej, det gör det faktiskt inte, även om min sovmorgon inte blev så lång som jag hade hoppats på. Jag behöver inte vara i skolan förrän klockan 15 egentligen, men trots det så vaknade jag redan vid tio, och det var väl till största delen Mr.Muffins fel, för det är inte helt lätt att sova med en katt i ansiktet!

Jag tror nog att jag sticker till skolan inom en timme eller så, så har jag gott om tid på mig att redigera bilderna från igår. Ja, så blir det nog.

take care / s.pehrson

Idol-Sallad

Min vän Sallad var med i Idol, tydligen. Han gick inte vidare, men han fick i alla fall träffa den riktigt juryn. Det här var inget jag visste om förrän jag hittade länken till klippet på Facebook, ganska galet. Jag tycker ni ska kolla på det, han är duktig.

http://tv4play.se/noje_och_humor/idol?videoId=1.1196821

take care / s.pehrson

PS. Det är han som heter Fredrik Malmberg..

Tvivel

Ibland undrar jag varför jag över huvud taget köpte mig en systemkamera, och jag kommer alltid fram till samma svar; jag tycker det är roligt att fotografera, men jag är inte bra på det. Varje gång jag tar en bild som jag vet ska visas upp för andra tvivlar jag så starkt på både bilden och mig själv att jag helst av allt bara vill gräva ner mig själv och ligga där för all framtid och ruttna bort. Jag vet inte om det är dåligt självförtroende eller bara en försvarsmekanism för kritiken som jag skulle kunna få. Om jag, mot förmodan, skulle få beröm för en bild så lever jag på det ända fram tills jag tar nästa bild, och nya tvivel uppstår. Jag är aldrig nöjd, jag tycker aldrig att jag själv är bra.

Nu när jag fotograferade Sanne fick jag en bild som jag tyckte var riktigt fin, så pass fin så jag sprang ut till pappa för att visa den. Men så fort jag lagt in den på datorn så kände jag bara ett stort NEJ i hela kroppen. Jag skrev dock i förra inlägget att en utav bilderna var "riktigt fin", men jag inser nu att det bara var ett tappert försök för att försöka höja mitt för tillfället obefintliga självförtroende. Jag ljuger för mig själv! Denna ångest som alltid infinner sig, denna ångest som bara beror på ett par förbannade bilder, denna ångest äter mig innifrån, denna ångest kommer bli min död. Men varför? För att jag är kass, dålig, sämst osv.

Jag är gnällig, och jag ber om ursäkt för alla dessa gnälliga inlägg som ni råkar ut för titt som tätt, men jag behöver skriva av mig. Så egentligen så ber jag nog inte om ursäkt för dessa inlägg, när jag tänker efter...

take care / s.pehrson

Modellsyster

Nu har jag precis fotograferat klart bilderna på Sanne som jag ska använda i morgondagens redovisning, och det blev en del bra bilder! Nu återsstår bara lite redigering och sedan så är allt klart, men redigeringen får ske i skolan, jag är helt slut för tillfället.

take care / s.pehrson

Sanne flippade ur en aning mitt under fotograferingen, och då fick jag denna smickrande bilden. Jag slänger upp ett par av de redigerade bilderna imorgon.

En oredigerad bild, dock en väldigt bra sådan enligt mig själv.

Fotohistoria, nej tack!

Fotodag idag, även om det inte blev mycket fotograferande, för idag var det fotohistoria som gällde för hela slanten. Som jag sagt innan så är det ingen av oss som tycker att det är särskilt roligt, men det ingår i kursplanen och måste med andra ord göras. Jag och min partner, Patricia, fick i uppgift att ta reda på hur fotografi fungerade på 1800-talet, vilket var väldigt mycket enklare än jag trodde. Vi fick båda fram mycket fakta och när vi sedan hade redovisning så gick det helt okej. Värre var det för Anna och Danne, som hade perioden 1980-2000. De fick knappt fram någonting, och de ringde till och med till x antal olika bildredaktioner för att få prata med fotografer som varit aktiva under 80 och 90-talet, men inte heller det gav någonting. Dock tycker jag att det lyckades få ihop en bra redovisning på det lilla de hade, så massor med cred till er!

Jag och Anna fick för övrigt applåder idag av hela fotoklassen, på initiativ av vår lärare. Under lunchen så hade Anna och jag flyttat oss från vårt bord för att sätta oss hos Christoffer, som stt alldeles ensam, och det hade Emma sett. Vi fick väldigt mycket beröm för vad vi hade gjort, och som jag sa, en applåd. Det kändes bra, faktiskt.

Ikväll ska min kära syster modella för mig, då jag ska göra en fotouppgift med olika ljussättningar. Det blir säkert ett bra resultat, jag lägger upp någon utav bilderna här så fort det hela är överstökat. För övrigt så är jag beroende utav kakor numera... Mindre bra!

take care / s.pehrson

MARILYN MANSON!

Jag har fullständigt glömt bort att berätta att jag nu är stolt ägare till en biljett till Marilyn Mansons konsert i Malmö i början på November! Jag bjöd med min lillasyster, som en tidig födelsedagspresent, och jag tror hon är nöjd. Vi har båda sett Manson en gån tidigare, för två år sedan i Göteborg, och det var mäktigt. Den gången hade vi sittplatser, men den här gången har vi ståplatser, och jag förväntar mig en jävla stämning!

take care / s.pehrson

Magen kurrar

Jag kollade nyss upp vad vi ska få till lunch på Tengan idag, och vi ska tydligen få gulaschgryta med potatismos. De som inte känner för det kan i stället erbjudas rostad vitkålssoppa. Jag och Anna undrar då; hur rostar man en soppa?

Just det, det kan ni imbeciller fundera på medans jag skriver färdigt mitt arbete om fotohistoria. Jag är glad att jag inte levde på 1800-talet, för kameratekniken på den tiden var minsann inte att leka med!

take care / s.pehrson

En elak soffa och en korkad Sara

Det är den här soffans att jag numera lider utav urinvägsinfektion och måste knarka penicillin. Det är dessutom min egen dumhets fel, för vem är så korkad att hon sätter sig i en blöt soffa mitt på stationen om inte jag? Och så är det lite Annas fel, men det säger vi inte till Anna...

take care / s.pehrson

Men jag kommer i alla fall inte dö naken!

Bilder på dagens inköp. Tyvärr ser allting väldigt, väldigt skabbigt ut på bilderna, det är betydligt mycket snyggare i verkligheten! Eller så är det bara jag som skyller ifrån mig för att jag har dålig smak...?

take care / s.pehrson

Jag kommer dö fattig

Idag återvände jag till skolan, och det med ett leende på läpparna. Det är egentligen ganska galet att man kan sakna skolan eller över huvud taget vara glad över att få gå dit, men för mig är det så. Det har ju i och för sig inte alltid varit så, bara sedan jag började gymnasiet på LBS, men det väger definitivt upp för all ångest jag upplevde under högstadiet! Skoldagen förflöt utan några hinder. Jag slapp springa 3,2 kilometer, och jag måste medge att det var lite bitterljuvt. Jag hade gärna fått det överstökat, men eftersom jag numera käkar penicillin och har en infektion i kroppen så blev det ett strängt nej från mamma. Dock gick jag halva rundan tillsammans med Mauritz, så man kan ju inte säga att jag var helt inaktiv.

Jag vägrade åter igen mat på Tengan, så jag, Christoffer, Mauritz och Ipsen gick till McDonald's. "Äter inte du där tillräckligt ofta?", och jo, det kanske jag gör, men äta bör man annars dör man, inte sant? Dessutom så bjöd Mauritz, och då är det dumt att tacka nej. Efter lunch följde religion och svenska, och båda lektionerna var helt okej, i synnerhet svenskan, där vi hade ett öråd angående vem som ska representera klassen i elevrådet. I ettan var det ju jag som var elevrådsrepresentant, men i år kände jag bara att jag inte orkar, inte med tanke på hur mycket skit jag fick ta förra året då elevrådet inte fungerade som det skulle, och jag vill inte råka ut för det igen. Så det fick bli Ludvig i stället, vilket känns som en bra representant från min sjuka klass.

Efter skolan drog jag till Ariman för att träffa min kära vän och kollega Hanna. Vi satt där en stund och filosoferade angående sömnproblem och en del andra ämnen, för att sedan bege oss ut på en liten shoppingrunda på stan. Det visade sig dock bli lite mer av en springa-runt-hela-stan-runda, då Hanna letade efter ett par skor samt en extern hårddisk, något som inte en enda butik lyckades uppfylla. Hanna var lätt deprimerad, men hon fick i alla faall köpt strumpor, och det är ju alltid något. Vid halv sex så tog Hanna bussen, och kvar stod jag på Botulfs, nu i sällskap utav en gammal vän; migränen. Jag ringde mamma, som lovade att hon skulle komma och hämta mig samt min cykel, så att jag slapp cykla hela vägen hem (det är egentligen inte särskilt långt, men det är desto brantare!). I väntan på henne gick jag in på H&M och slösade lite pengar. Det fick bli två tröjor (varav en är ett rent härmköp, för Anna har en exakt likadan) samt en skjorta, och sammanlagt gjorde jag av med 650 kronor. Men jag anser att jag får unna mig lite ibland, faktiskt. Jag förtjänar det. Tror jag...

Nu är jag hemma, och jag har fortfarande migrän och jag känner en svag dödslängtan. Ikväll kanske jag gör slag i saken och färgar mitt fruktansvärt fula hår, om inte så kommer det fördmodligen aldrig att ske...

take care / s.pehrson

Bitterfitta

Jag trodde att jag skulle kunna gå till skolan idag, jag var helt säker på det då jag gick till sängs igår, men nej, så fel man kan ha. Allting började precis som en morgon skaa börja, jag var trött, allmänt irriterad på Mr.Muffin och jag gjorde precis som jag brukar göra en morgon, i exakt samma ordning. Sedan hoppar jag på min cykel, men jag kommer inte längre än till McDonald's innan jag blir tvungen att slänga mig av cykeln och springa in i närmsta buske. Jag säger bara såhär: det gjorde sjukligt ont. Jag vände hemåt. Hem för att dricka litervis med vatten, hem för att våndas över varje jävla toalettbesök, hem för att inte göra någonting. Urinvägsinfektion är INTE spännande, på något sätt...

Så vad ska jag göra idag? Jag ska försöka läsa Bibeln (inombords dör jag lite då jag tänker på det), försöka samla ihop mig mentalt för 3.2 kilmotersrundan som ska springas imorgon på idrotten (springa och Sara är två saker som inte ska användas i samma mening egentligen), städa klart (vilket inte lär hända, jag är rädd för dammsugaren) och så ska jag sluta vara såhär förbannat bitter! Okej, jag missar ännu en dag i skolan, men tänk på alla de ungstackare som inte ens får möjlighet till en utbildning? Just det, det hade ni inte tänkt på, va? Inte jag heller förrän jag skrev det, om sanningen ska fram...

take care / s.pehrson

Det blir bättre

Min syster har fallit för grupptrycket; hon har skaffat Facebook. Dock ser det lite skumt ut på min profil under kategorin "syskon", eftersom Sanne bestämt stavar vårt efternamn som Pärsson, i stället för Pehrson, som jag stavar det. Men vi är släkt, oavsett stavningen på efternamnet.

Jag har lyckats vara ganska effektiv idag, trots mitt tillstånd. Jag har städat, precis som jag lovade mig själv att göra. Jag är dock inte hundra procent klar än, det är mycket finlir kvar, typ dmmsugning och allmän damming av hela rummet. Jag förstår inte hur så mycket damm kan rymmas i ett enda rum, det är helt sinnesjukt egentligen! Hur som helst, jag har dessutom spelat The Sims 2, något som jag inte har gjort på hur länge som helst, och jag hade nästan glömt hur roligt det är. Nu babblar jag, förlåt...

Jenny, jag är glad att du finns kvar, jag tror inte att jag skulle klara av att gå till jobb och veta att du inte skulle vara där, att du inte skulle komma tillbaka. Jag tror på dig, och jag är inte ensam om det, vare sig du tror det eller inte.

Nu ska jag försöka sära på min syster och pappa. De är inne i en hetsig diskussion angående film... Ingen av dem vet någonting.

take care / s.pehrson

Duracellkaninen Anna

Ett inlägg i Annas blogg gjorde nyss min dag lite bättre, lite gladare. Hon hade skrivit ett inlägg om helgens äventyr, lanet på skolan osv, och det var perfekt beskrivet, jag kunde inte ha skrivit det bättre själv. Men det var inte just det som gjorde mig sådär glad, nej det var de där sista små orden, de allra sista orden som fick mig att först haja till, och sedan le fånigt för mig själv då jag insåg vilken fin vän jag har.

"Och helgen var fin, LBS är fint, allt är fint. Framförallt Sara är jävligt fin."

Anna, du är så bra, väldigt mycket bättre än du vet om!

take care / s.pehrson

Urinera mera

Min rubrik är äcklig, jag vet, men ni kommer förstå så småningom...

Det känns så fel, så otroligt fel. Det är måndagmorgon, rättare sagt 09.34, och jag skulle ha suttit på en lagom tråkig mattelektion, men i stället så sitter jag hemma i famijens skinnsoffa och lider. Sedan klockan sju i morse har jag sprungit på toaletten tiotals gånger och det gör lika ont om det brukar göra. Jag har urinvägsinfektion, halleluja! Jag tackar Anna och den blöta soffan på stationen för det. Mest soffan egentligen, eller min egen dumhet. Så för att skona alla min kära klasskamrater samt lärare från att ständigt behöva se mig rusa mot toaletten så valde jag att stanna hemma. Min plan på att ha 0 timmar i frånvaro den här terminen är med andra ord saboterad. Och min promenad med Jenny får ännu en gång skjutas upp. Hon lär sätta ett skott i pannan på mig nästa gång hon ser mig, utan att tveka...

Jaha, så vad ska man göra en dag som denna, då man ständigt måste vara i närheten av en toalett och dessutom måste gå dubbelvikt likt en gammal kärring för att det gör så fruktansvärt ont? Jag ska städa mitt rum, faktiskt. Det behövs, verkligen. Bädda sängen och liknande. Jag är trött på att leva i ett bombnedslag, så idag ska jag passa på att göra någonting åt saken. När jag ändå är igång ska jag nog läsa Bibeln också, bli lite religiös sådär. Eller kanske inte, för jag kom nu på att jag nog har glömt pappret i skolan där det står vilka kapitle och verser som ska läsas. Bibeln får jag ta imorgon, med andra ord.

take care / s.pehrson

Grön plupp!

Igår blev det inte mycket till uppdatering här inte, och jag hoppas att ni alla kan förlåta mig för det. Jag kom hem från lanet vid halv sex, och jag däckade direkt i soffan. Så det fanns varken ork eller tid för den här stackars bloggen, tyvärr.

Idag var det jobb som gällde, och det var inga problem. Jag fick stå i köket under Agnetas skift, vilket kändes som en skön omväxling från all service. När Jenny sedan tog över på kvällen så blev det tvåan för min del, och det var verifiering som gällde. För er som inte förstår så är det lite som ett prov, fast ändå inte. En arbetsledare kollar så att man kan en viss station och kan man det så får man en grön plupp på tavlan, för att sammanfatta det kort. Det var lagom mycket att göra, och jag klarade mig ganska bra på egen hand. När jag sedan slutade klockan åtta drog Jenny med mig ut på en cigarett och berättade hur det hade gått. Hon hade ingenting att klaga på, allt hade gått jättebra och hon var jättenöjd. Det enda hon ville var att jag skulle höras mer, och känner jag mig själv rätt så ska det inte vara något större problem att fixa till det. Så nu har jag en grön plupp i McDrive!

Nu sitter jag och kränger kakor och ska snart se film med min syster. Bra grejer!

take care / s.pehrson

Regnigt loppislan

Det har varit en sömnlös och underbar natt för min del, med en hel del äventyr. Jag har knappt suttit vid datorn en minut, förutom då jag bloggade senast. Jag har däremot varit i princip överallt på hela skolan, sjungit Singstar, suttit i Annas svettiga arbetsrum tillsammans med Foto-Emma och ett par andra elever och snackat en massa, otrolig massa skit. Jag älskar stämningen vi har på skolan, att lärarna är precis som ens vänner och att alla elever trivs tillsammans. De nyta ettorna är dock aningen förvirrade, och förvirrande, fortfarande. Killarna i spelettan är hur underbara som helst, de har skänkt pantflaskor till mig och Anna hela natten, och de har med andra ord gett oss lite extra cash till fotoresan. Däremot är de flesta tjejerna i ettan brutalt pinsamma, och om jag var var över huvud taget minsta lilla lik dem när jag gick i ettan så skäms jag något otroligt! En del av dem däremot är helt okej. Jag tror bara de behöver tid att anpassa sig, men jag tycker samtidigt att de borde bjuda lite mer på sig själva...

Igår vid halv tolv tiden blev vi alla så otroligt hungriga, så jag, Mauritz och Foto-Emma gick runt bland alla och tog emot beställningar och därefter for vi till mitt älskade Donken för att handla mat åt oss själva och i princip halva LBS. Jag tyckte lite synd om Anna som vr tvungen att ta en beställning i taget för att vi skulle få rätt växel tillbaka åt de som var kvar på skolan. Vi fick vår mat, men väl tillbaka på skolan upptäckte både jag och Emma att all pommes var waste och den smakade rent ut sagt skit. Den var oätlig, så Ludvig fick den stora äran att agera soptunna. Resten av kvällen var galen. Anna var hypad, näst intill full fast utan alkohol, och vi hjulade ute på skolgården mitt i natten och hade en del knäppa saker för oss.

Klockan fem, utan att ha fått ens en ordentlig minuts sömn, var det dags att packa Foto-Emmas bil full utav prylar och sedan köra ner till Södra Esplanaden, där jag och Anna skulle stå fram till halv tio, och sedan skulle Danne och Peder byta av oss. Vi stod där, med ett bord fullt utav skräp, lådor fulla med värdelösa böcker och x antal värdelösa filmer, och det var svinkallt, och vi hade inga stolar att sitta på, så vi var tvugna att stå upp i cirka tre timmar. Vi frös, vi hade ont i hela kroppen, vi kunde inte fokusera pågrund av sömnbrist och vi var helt yra i huvudet. Till slut så dyker Peder upp, och tillsammans med honom så kommer en rejäl regnskur, så vi bestämmer oss för att ringa Foto-Emma så att hon kunde komma och hämta oss samt alla prylar som var kvar. Trots det lilla missödet med vädret så lyckade vi sälja prylar för närmare 300 kronor, vilket är helt okej.

När vi kom tillbaka blev det ännu ett besök på McDonald's för att köpa lite frukost, som för de flesta av oss bestod utav ett gäng cheeseburgare. Jag måste dock slå Sami, för han glömde en utav mina mellan pommes, vilket gjorde mig besviken...

Nu är alla höga av trötthet, och ingen orkar ta tag i något. Jag ska hem vid femtiden, och då ska jag verkligen hem och dö, för det är allt jag pallar för tillfället. Men en helt klart underbar natt har det varit!

take care / s.pehrson

Den räddande dagen

Den här datorn har på fullt allvar räddat mig från en helg full utav ångest, tårar och andra hemskheter. Den här dagen har varit en utav de bästa på länge, på så många olika sätt. Dagen började mindre bra dock, då Mr.Muffin bestämde sig för att riva ner exakt allt som befann sig på mitt skrivbord. Jag skrek lite på honom, försöktr somna om, men misslyckades och gick i stället upp och åt frukost. Jag gjorde mig i ordning och tog sedan bussen tillsammans med min kära syster. Det var en otroligt rolig bussresa, den roligaste på väldigt länge. Till att börja med så blev jag slagen utav en gammal tant, vilket kanske inte var särskilt roligt i sig, men tanken på en gammal tant som slår mig på nerven i armen är väl ganska komisk. Därefter upptäckte vi att jag inte är särskilt bra på svenska på morgone. För visst finns det inte ett ord som heter "mysterisk"? Jag skulle säga mystisk, knappt en bokstav rätt. På Åke Hans lämnade jag min syster ensam på bussen och vandrade upp mot skolan.

Vi hade prov i kamerateknik direkt på morgonen då lektionen kom igång, dock ett sådant prov som man bara kunde få IG eller G på, och senare fick jag reda på att jag fick G. Inte långt därefter blev det lunch på Tengan, där det serverades entrecote med bearneisesås, och ni kan ju gissa hur bra det smakade! Det är minsann inte alla som får lyxig mat till skollunch, men LBS är lyckligt lottade som får äta på riktigt restaurang. När vi skulle gå ifrån Tengan fick vi syn på en enorm hög med hö på en gräsmatta lite längre bort, och det visade sig vara ett pr-trick från Telias sida. I den här högen med hö hade de gömt 200 nyckelringar, varav 10 innehöll en nyckel. Om man hittade en utav dessa nycklar, så hade man chansen att vinna en iPhone. Det var helt galet att se allt folk som bara slängde sig ner i allt hö och letade efter dessa nycklar som besatta! Jag stod till en början vid sidan om spektaklet och tog lite bilder med mobilen, men helt plötsligt, utan att jag had en aning om hur det gick till, så befann jag mig mitt i smeten. Jag lyckades hitta en nyckelring, men ingen nyckel, så jag gav upp och begav mig tillbaka till skolan.

Vi påbörjade en ny uppgift efter lunch som handlade om fotohistoria, och jämfört med det vi brukar göra så är det inte direkt underhållande. Jag jobbar tillsammans med en tjej i trean, Patricia, och vi delade upp uppgifterna och jobbade sedan var för sig. Vi jobbade med det en stund, och sedan blev det omröstning om den bästa bilden från redovvisningen igår. Alla hade tidigare under dagen mailat sin favoritbild (bland sina egna bilder) till Emma, och sedan röstade vi. Men i stället för att få reda på resultatet direkt, så utmanade vi information/designprofilen på musikfrågesporten Buzz. Vi körde försöksheat, kvartsfinaler, semifinaler och givetvis final. Mitt i alla uppståndelse som rådde kring det spelet så hör jag hur Emma Bliander säger "Grattis Sara!", jag förstår ingenting, så Emma ber mig öppna min mail. Där finns ett mail från Emma där resultatet från omröstningen fanns, och min bild hade fått flest röster! Så nu ska min bild printas ut i 50x70 och sättas upp på skolan! Jag blev så otroligt glad och stolt över mig själv, speciellt med tanke på att jag igår inte var nöjd med en enda utav mina bilder. Jag kom dessutom till final i Buzz, och vann! Jag vann en burk kakor och dessutom två biobiljetter! Min skoldag kunde inte ha varit bättre, den väger definitivt upp all skit som jag kände igår., så det här kommer jag leva på hela helgen.

Efter skolan kom mamma och hämtade mig, eftersom jag skulle ha med mig typ 15 burkar kakor hem. Vi åkte hem, jag packade ihop min dator samt en del andra prylar och sedan åkte vi iväg igen. Vi åkte först in om jobb, där jag dumpade alla kakor. Jag fick en chock då jag fick se Kani i vit skjorta, hon var så himla fin! Hon var dock väldigt stressad, oc hbaar tryckte hundra spänn i handen på mig och bad mig ställa in hennes kakor i personalrummet. Därefter fick jag rota fram pengar i Annas väska, och till slut så ställde jag in Dannes åtta lådor på kontoret, med en söt lapp där det stod "Till Danne från Smulan". Sedam körde vi till skolan och terminens första LBS-lan!

För tillfället är allting super! Jag har ätit thaimat, gjort Danne glad genom att köpa 2 liter cola till honom, upptäckt att en massa ettor raggar på mig och att kvällen förmodligen kommer bli riktigt jävla bra! All ångest är för tillfället som bortblåst, och jag är så glad.

take care / s.pehrson

Min bild som ska pryda en utav skolans väggar. Vad tycks?