Ibland undrar jag varför jag över huvud taget köpte mig en systemkamera, och jag kommer alltid fram till samma svar; jag tycker det är roligt att fotografera, men jag är inte bra på det. Varje gång jag tar en bild som jag vet ska visas upp för andra tvivlar jag så starkt på både bilden och mig själv att jag helst av allt bara vill gräva ner mig själv och ligga där för all framtid och ruttna bort. Jag vet inte om det är dåligt självförtroende eller bara en försvarsmekanism för kritiken som jag skulle kunna få. Om jag, mot förmodan, skulle få beröm för en bild så lever jag på det ända fram tills jag tar nästa bild, och nya tvivel uppstår. Jag är aldrig nöjd, jag tycker aldrig att jag själv är bra.
Nu när jag fotograferade Sanne fick jag en bild som jag tyckte var riktigt fin, så pass fin så jag sprang ut till pappa för att visa den. Men så fort jag lagt in den på datorn så kände jag bara ett stort NEJ i hela kroppen. Jag skrev dock i förra inlägget att en utav bilderna var "riktigt fin", men jag inser nu att det bara var ett tappert försök för att försöka höja mitt för tillfället obefintliga självförtroende. Jag ljuger för mig själv! Denna ångest som alltid infinner sig, denna ångest som bara beror på ett par förbannade bilder, denna ångest äter mig innifrån, denna ångest kommer bli min död. Men varför? För att jag är kass, dålig, sämst osv.
Jag är gnällig, och jag ber om ursäkt för alla dessa gnälliga inlägg som ni råkar ut för titt som tätt, men jag behöver skriva av mig. Så egentligen så ber jag nog inte om ursäkt för dessa inlägg, när jag tänker efter...
take care / s.pehrson
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar