Gårdagen

Jag fick verkligen ingen tid över för bloggande igår, det var fullt upp hela dagen, så jag uppdaterar er här och nu med ett litet inlägg om vad jag hade för mig igår.

Till att börja med så jobbade jag 12-19, och till en början så kände jag mig bara så överflödig! Jag stod i princip bara rakt upp och ner och glodde på allt och alla runt omkring mig, för det fanns ingenting för mig att göra. Till slut så fick jag en kassa, och jag stod där en stund, tills jag fick hoppa in i köket, där jag skulle verifieras. Att bli verifierad är nog det hemskaste jag har varit med om på jobb, om man inte räknar med sexsamtalet som jag fick i början av min karriär. Eller, hemskt var det egentligen inte, men jag var inte beredd på alla frågor som Danne ställde. "Vad är sekundär hållbarhetstid?", ja det är ju inte en jävel som har talat om det för mig under mitt år på Donken, men bara för att jag är så himla bra så satte jag alla frågorna och jag blev godkänd på samtliga punkter. Jag är bra!

Jag skulle som sagt slutat klockan sju, men det hela drog över en hel halvtimme, utan att skiftledare Markus tänkte på det. Det var ganska galet, att jag behövde säga till honom 3 gånger för att få sluta. Men klockan halv åtta fick jag äntligen stämpla ut, och jag passade då på att byta om uppe i omklädningsrummet, eftersom jag ändå skulle vänta på Anna som slutade åtta. Runt halv nio begav jag, Anna, Kani och Måns oss hem till Sami. Det blev en smått galen kväll med kortspel och mycket galen dans. Donkenfester är lite annorlunda, kan man kanske säga, men hur som helst så var det väldigt roligt.

När sedan 18+:arna bestämde sig för att åka in till Malmö blev jag indirekt utkastad, så jag och Lukas begav oss till Donken för att få i oss lite mat. Jag var lagom berusad, och hela vägen från Sami satt jag på Lukas pakethållare och sjöng. På Donken var det ganska lugnt, Malin var precis lika bitter som innan över att hon inte kunde vara med på festen. Måns dök upp, måttligt alkholiserad, så vi satte oss och krängde i oss så mycket vi orkade, sen blev det till att pallra sig hem.

Jag dog ganska mycket i samma stund som mitt huvud träffade kudden, och det kändes bra, på alla sätt och vis.

take care / s.pehrson

Kani och Jenny, två utav världens bästa kollegor!