Jag behöver kräka av mig, jag behöver någon att prata med, men liksom jag så är alla upptagna med sig själva, om än inte i lika stor grad som jag själv. Jag insåg nyss att allt inte står rätt till uppe i mitt huvud, och då syftar jag inte på migränen. Jag insåg nyss att det inte är normalt att gråta då man skriver ett blogginlägg om sin dag, att det inte är normalt att ha ångest över den man är. Jag insåg nyss att jag innerst inne mår för jävligt.
Varenda minut jag är ensam är en plåga, ren tortyr. Jag är rädd för mig själv, jag är rädd för mina tankar och jag är rädd för att jag inte är den jag borde vara, förväntas vara, vill vara. Jag känner bara att allt jag tar mig för, allt jag försöker göra, blir ett enda stort misslyckande och att jag egentligen inte har ett skit i världen att göra. Att jag kanske bara borde stanna under täcket imorgon och aldrig mer komma fram, aldrig mer visa mig offentligt och aldrig mer erkänna mig existens. För just nu existerar jag knappt. Jag går som i en tjock dimma, kisar mig fram genom tårar och obeskrivliga hatkänslor, och jag kommer aldrig någonstans. Ständigt denna dimma, ständigt dessa tårar.
Jag ser knappt vad jag skriver längre för alla förbannade tårar som envisas med att trilla nerför mina kinder. Jag ser knappt någon utväg ur all jävla misär som jag själv orsakar och aldrig lyckas ta mig ur. Jag vet inte hur länge jag orkar hålla skenet uppe, hur länge jag orkar låtsas innan allting bara brister, innan allting inom mig bara går sönder. Jag vet ingenting för tillfället, bara att det här bara var en bråkdel av hela sanningen...
take care / s.pehrson
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar